Först och främst så är en veterinärtid bokad till imorgon kl. 16.00.
Jag är tok-orolig och kom inte på något bättre att göra med myrorna i kroppen än att skriva här. Kanske är det någon som har erfarenhet av något liknande. Det här kommer att bli långt.
I alla fall:
De senaste två kanske tre veckorna har min sjuåriga hanhund ( kastrerad ) genomgått någon slags personlighetsförändring.
Han har alltid varit världens gladaste, alltid på när det är upptåg på gång. Mycket go ute och stencool inne. Älskar alla han känner men reserverad och lite feg när han träffar nya människor. Kan vara lite spooky men kommer snabbt över det om han blir rädd för något och sedan är det lugnt.
Han är hur smidig som helst att ha med sig, aldrig några problem vid inkallning, supertrevlig att gå med, skulle aldrig drömma om att dra i kopplet, bra kontakt.
För ett par veckor sedan märkte jag att han slutade att gå på grusgången vid stallet. Även om jag och andra hunden gick där så stannade han antingen kvar och väntade tills vi kom tillbaka eller så sprang han bakom containern ( mycket bökigare väg. ) Han har inga som helst problem att gå på grus annars.
I början tänkte jag att han höll sig undan från hästarna som brukar racea runt därinne men nu är jag inte så säker längre.
Jag tyckte att han blev slöare. Fortfarande lättstartad, men inte riktigt med samma energi. Jag tänkte att det var värmen.
Någon dag senare så ville han inte följa med in i stallet alls. Han drog upp på stenkullen ovanför ( det är kanske tio meter från stalldörren ) reagerade starkt och sprang och gömde sig när jag kom med någon av hästarna. Han kom heller inte när jag kallade på honom. Det har ALDRIG hänt förut. Han blir ALLTID jätteglad när man ropar på honom och kommer sättande i trehundra knyck. Nu började jag bli orolig.
Hundarna är med mig i stallet jämt. Han har aldrig visat rädsla för hästarna tidigare och när vi är i stallet är hundarna i hasorna på mig HELA tiden så jag är säker på att inget kan ha hänt som jag inte sett. När jag rider är de antingen med eller så ligger de i sadelkammaren om det är kallt eller en box om det är varmt.
Så i förrgår var hundarna hemma när jag var iväg och åt lunch med tjejerna. Min kusin följde med mig hem. Hundarna älskar henne. När jag öppnar dörren och släpper ut dem på uteplatsen blir det riktigt konstigt. Han skäller, gruffar, och ni vet när de lixom sträcker ut hela kroppen, lutar sig bakåt, bakdelen är högre än framdelen och är beredda att kasta sig undan för att de är så rädda, så gör han.
Vi blir båda jätteförvånade och hon sätter sig på huk och försöker prata med honom som vanligt. Han fortsätter och ser, jag kan inte beskriva det på annat sätt, jätteförvirrad ut. Då slår det mig att han verkligen inte känner igen henne.
Han försöker springa in bakom mig och gömma sig, han försöker springa in i lägenheten och gömma sig. Jag stoppar honom mjukt och lugnt. vi pratar med varandra och låter honom vara utom att när han försöker springa in i lägenheten sätter jag armen för. Både hon och jag är helt ställda och fattar ingenting. Det här är alltså två dagar efter de senast sågs. Då gnylade han av glädje när han såg henne.
Jag ringer i alla fall veterinären med en gång. De ger mig tiden imorgon och säger att det inte verkar akut men blir det så är det bara att åka in. Undertiden ska allt bara vara som vanligt.
Då är vi framme vid igår kväll. Vi åkte ner med killarna för ett kvällsdopp och simträna lite. Vatten är det BÄSTA han vet. Han dyker i från bryggor och klippor.
När min syster kommer upp ur vattnet så drar hon i linnet hon har på sig och han blir livrädd. Han drar sig bakåt, vägrar gå fram och morrar. Då skulle jag precis till att sätta på honom flytvästen som han haft tusen gånger förut och han blir rädd för den. Vi tar det lugnt utan att pjoska och jag får på den.
Imorgon ska vi ta alla prover som går, men jag är sjukt orolig ikväll. Någon som har några idéer?
Tilläggas bör ( som att den här novellen inte var lång nog redan ) att för fyra månader sedan så skulle vi hjälpa en vän som tagit sig an en hund som de inte klarade av. Kanonhund, men väldigt aktiv och passar inte som en stillasittande sällskapshund. ( Vit herde hund. Oreggad. )
Meningen var att de skulle hitta ett nytt hem åt den här hunden och så skulle den akutbo hos oss då de efter en vecka inte kunde ha den med sig på jobbet. ( Så har det inte riktigt blivit utan vi har fått inse att han är dumpad här. Vi jobbar på att hitta ett nytt bra, aktivt och stabilt hem till honom. )
Jag vet inte om det har med saken att göra. Det känns inte som det. Det är för mycket annat, konstigt lixom. Och det här har ju kommit först nu.
Jag är tok-orolig och kom inte på något bättre att göra med myrorna i kroppen än att skriva här. Kanske är det någon som har erfarenhet av något liknande. Det här kommer att bli långt.
I alla fall:
De senaste två kanske tre veckorna har min sjuåriga hanhund ( kastrerad ) genomgått någon slags personlighetsförändring.
Han har alltid varit världens gladaste, alltid på när det är upptåg på gång. Mycket go ute och stencool inne. Älskar alla han känner men reserverad och lite feg när han träffar nya människor. Kan vara lite spooky men kommer snabbt över det om han blir rädd för något och sedan är det lugnt.
Han är hur smidig som helst att ha med sig, aldrig några problem vid inkallning, supertrevlig att gå med, skulle aldrig drömma om att dra i kopplet, bra kontakt.
För ett par veckor sedan märkte jag att han slutade att gå på grusgången vid stallet. Även om jag och andra hunden gick där så stannade han antingen kvar och väntade tills vi kom tillbaka eller så sprang han bakom containern ( mycket bökigare väg. ) Han har inga som helst problem att gå på grus annars.
I början tänkte jag att han höll sig undan från hästarna som brukar racea runt därinne men nu är jag inte så säker längre.
Jag tyckte att han blev slöare. Fortfarande lättstartad, men inte riktigt med samma energi. Jag tänkte att det var värmen.
Någon dag senare så ville han inte följa med in i stallet alls. Han drog upp på stenkullen ovanför ( det är kanske tio meter från stalldörren ) reagerade starkt och sprang och gömde sig när jag kom med någon av hästarna. Han kom heller inte när jag kallade på honom. Det har ALDRIG hänt förut. Han blir ALLTID jätteglad när man ropar på honom och kommer sättande i trehundra knyck. Nu började jag bli orolig.
Hundarna är med mig i stallet jämt. Han har aldrig visat rädsla för hästarna tidigare och när vi är i stallet är hundarna i hasorna på mig HELA tiden så jag är säker på att inget kan ha hänt som jag inte sett. När jag rider är de antingen med eller så ligger de i sadelkammaren om det är kallt eller en box om det är varmt.
Så i förrgår var hundarna hemma när jag var iväg och åt lunch med tjejerna. Min kusin följde med mig hem. Hundarna älskar henne. När jag öppnar dörren och släpper ut dem på uteplatsen blir det riktigt konstigt. Han skäller, gruffar, och ni vet när de lixom sträcker ut hela kroppen, lutar sig bakåt, bakdelen är högre än framdelen och är beredda att kasta sig undan för att de är så rädda, så gör han.
Vi blir båda jätteförvånade och hon sätter sig på huk och försöker prata med honom som vanligt. Han fortsätter och ser, jag kan inte beskriva det på annat sätt, jätteförvirrad ut. Då slår det mig att han verkligen inte känner igen henne.
Han försöker springa in bakom mig och gömma sig, han försöker springa in i lägenheten och gömma sig. Jag stoppar honom mjukt och lugnt. vi pratar med varandra och låter honom vara utom att när han försöker springa in i lägenheten sätter jag armen för. Både hon och jag är helt ställda och fattar ingenting. Det här är alltså två dagar efter de senast sågs. Då gnylade han av glädje när han såg henne.
Jag ringer i alla fall veterinären med en gång. De ger mig tiden imorgon och säger att det inte verkar akut men blir det så är det bara att åka in. Undertiden ska allt bara vara som vanligt.
Då är vi framme vid igår kväll. Vi åkte ner med killarna för ett kvällsdopp och simträna lite. Vatten är det BÄSTA han vet. Han dyker i från bryggor och klippor.
När min syster kommer upp ur vattnet så drar hon i linnet hon har på sig och han blir livrädd. Han drar sig bakåt, vägrar gå fram och morrar. Då skulle jag precis till att sätta på honom flytvästen som han haft tusen gånger förut och han blir rädd för den. Vi tar det lugnt utan att pjoska och jag får på den.
Imorgon ska vi ta alla prover som går, men jag är sjukt orolig ikväll. Någon som har några idéer?
Tilläggas bör ( som att den här novellen inte var lång nog redan ) att för fyra månader sedan så skulle vi hjälpa en vän som tagit sig an en hund som de inte klarade av. Kanonhund, men väldigt aktiv och passar inte som en stillasittande sällskapshund. ( Vit herde hund. Oreggad. )
Meningen var att de skulle hitta ett nytt hem åt den här hunden och så skulle den akutbo hos oss då de efter en vecka inte kunde ha den med sig på jobbet. ( Så har det inte riktigt blivit utan vi har fått inse att han är dumpad här. Vi jobbar på att hitta ett nytt bra, aktivt och stabilt hem till honom. )
Jag vet inte om det har med saken att göra. Det känns inte som det. Det är för mycket annat, konstigt lixom. Och det här har ju kommit först nu.
