Jag håller med om det här! För mig är ett av de största problemen oflexibiliteten som finns i hela systemet och att allt ska vara så statiskt.
Eftersom alla har så olika förutsättningar och bedömningar på arbetsförmåga utgår från någon form av mall blir det lite trixigt att komma tillbaka/komma in i arbetslivet.
För min del hade jag säkert kunna klara av ett jobb på ca 30% av heltid förutsatt att det är flexibelt med tider och inte ett statiskt/stressigt jobb. Men dels får jag inte "bara" vara frisk på 30% utan måste vara frisk på 50% pga systemet (vilket skapar stress, ångest och en jäkla massa problem för mig) och dels är det extremt svårt att hitta de jobben jag kanske kan klara av. Så då blir jag beroende av att arbetsförmedlingen stöttar mig, men eftersom mitt lokala kontor har sin budget styrs den stöttningen inte av mina behov i första hand utan av kontorets budget. Så även om jobben skulle kunna finnas för oss med någon form av arbetsförmåga, finns det så många olika problem inbyggda i systemet att det tar energi från att bli FRISK och hindrar en från att komma ut i arbetslivet oavsett hur mycket en vill kunna jobba något (och utan att bli dämre då såklart)
@sjoberga
Jag tycker att ditt ordval att vi som är sjukskrivna inte vill jobba - är ett mycket ignorant och olyckligt sätt att uttrycka sig. Det handlar inte bara om vilja, för då är vi väldigt väldigt många som hade varit friska och inte valt att vara sjuka och oförmögna att arbeta. Att vara långtidssjukskriven är inget lattjo liv och uttalanden som det här skapar verkligen inte bättre förutsättningar att komma tillbaka till ett arbetsliv om synen är att vi inte vill jobba.
Självklart handlar det om mer än att vilja. Och jag vet att jag har en något kontroversiell syn. Jag tycker att den röda politiken under slutet 90/-tal-2000-talet var förkastlig, när man genom avlatspengar placerade folk i hopplöshetsfållan.
Om man ska kunna förstå min grundsyn så måste du först skita i dagens system, för det brukar alla anföra som motstånd, när det i själva verket kanske är systemet som ska reformeras, snarare än att min grundsyn är konstig.
Grundsynen är den att ytterst, ytterst få är totalt arbetsoförmögna, dvs 100% oförmögna att göra någon endaste aktivitet som någon annan är beredd att betala denne för. Det finns någon promille som är så svårt sjuka, fysiskt eller psykiskt, att det faktiskt förhåller sig så. Man kan vara totalförlamad, gravt hjärnskadad eller lida av en så allvarlig schizofreni att man måste vara bältad stora delar av dygnet i sluten vård. Och säkert hundra andra exempel av svåra sjukdomar där man är ett kolli efter många års sjukdom.
Från den yttersta kanten beskriven ovan, kan sedan en totalförlamad röra ögonen vara klar i huvudet, kunna författa texter via hjälpmedel, och voila - vi har en förmåga som många använder för att försörja sig! Det ska vi bejaka, stödja och utveckla! Varje människa har rätt till hjälp att bidra till sin egen försörjning. Kan denna totalförlamade därmed skaffa sig 15% försörjning är det underbart, av flera skäl. Har man satt den bollen i rullning så har jag sett flera lysande exempel på att det utvecklar sig åt rätt håll, med en stärkt livslust, stärkt självkänsla och en ökad förmåga till egen försörjning.
På samma sätt ska ett individuellt bemötande av alla ske och förmågor ska stödjas.
Ni som påstår att ni är 100% arbetsoförmögna, men har förmågan att delta med skarpa inlägg i debatten här på Bukefalos har helt enkelt inte rätt. Ni ljuger när ni säger att ni inte har någon förmåga att göra något som någon annan skulle kunna vara beredd att betala för = förvärvsarbete. De här lögnerna har gått så långt och blivit så vanliga att man säkert till slut får så dålig självkänsla att man tror på det själv. Det vill jag bryta helt med. Den synen ska vi inte ha som permanent lösning. (Det kan givetvis vara gynnsamt i en superakut kort fas i vissa tillstånd att vara 100% sjukskriven, om det tvistar jag inte.)
Därför tror jag på stora reformer på arbetsmarknaden så att man kan få bidra på 15% om det är vad man klarar - och därmed ska också 15% egen försörjning märkas signifikant i den egna ekonomin som morot. En sådan modell ger ofelbart att den som klarar 0% försörjning får väldigt lite bidragspengar, där man får sätta gränsen vid dräglig överlevnad.
Sedan är jag liberal och visst är det upp till varje individ om man vill förvärvsarbeta eller inte; så länge man inte begär att någon annan ska stå för ens försörjning.
Det var en längre förklaring, och jag förstår om ni inte alls håller med - men hoppas att det bidrar till en bättre förståelse av vad jag menar.
Och jag menar inte att viljan som ni hängt upp er på är enbart avhängig individen. Den kan skapas genom stöd och en positiv spiral med morötter, stärkt självkänsla och är således både en individuell fråga och en systemfråga.
