Vad kommer ni att rösta på i extravalet?

[Dentaku]

@sjoberga medgav ju att det första han tänker på när det kommer till icke-sysselsatta är folk som inte vill jobba. Sedan fortsätter han och prata om vikten att de ska få coaching och rehab m.m precis som att de människor som behöver det inkluderas i gruppen som inte vill arbeta.

Människor som inte vill jobba kan ju också behöva stödåtgärder för att motiveras och inse vikten av att försörja sig själv. Dessutom är jag rätt övertygad om att det inte är svart-vitt i väldigt många fall. Naturligtvis finns det människor som inte kan arbeta alls. Men det finns väldigt många som hamnat i någon slags inlärd hjälplöshet med ett starkt motstånd till att arbeta som de motiverar både för omgivningen och sig själva med att de inte kan arbeta alls, trots att de de facto har arbetskapacitet i större eller mindre utsträckning. Här måste viljan att vilja bli större än rädslan att misslyckas, oviljan att bryta bekvämligheten i invanda mönster och tveksamheten att släppa en eventuell sjukdomsvinst.

 

[Blue]

Människor som inte vill jobba kan ju också behöva stödåtgärder för att motiveras och inse vikten av att försörja sig själv. Dessutom är jag rätt övertygad om att det inte är svart-vitt i väldigt många fall. Naturligtvis finns det människor som inte kan arbeta alls. Men det finns väldigt många som hamnat i någon slags inlärd hjälplöshet med ett starkt motstånd till att arbeta som de motiverar både för omgivningen och sig själva med att de inte kan arbeta alls, trots att de de facto har arbetskapacitet i större eller mindre utsträckning. Här måste viljan att vilja bli större än rädslan att misslyckas, oviljan att bryta bekvämligheten i invanda mönster och tveksamheten att släppa en eventuell sjukdomsvinst.

Jag håller med i allt du skriver. Men jag håller verkligen inte med i att det motiverar att beskriva sysslolösa som de som inte vill arbeta. Det är hjärtlöst, det befäster en bild av att fattiga människor väljer att vara fattiga och det bortser från en massa strukturer och problematik.

 

[sjoberga]

Jag håller med i allt du skriver. Men jag håller verkligen inte med i att det motiverar att beskriva sysslolösa som de som inte vill arbeta. Det är hjärtlöst, det befäster en bild av att fattiga människor väljer att vara fattiga och det bortser från en massa strukturer och problematik.

Alltså, det är inte svart-vitt precis som @Dentaku skriver.

Men hur förklarar du att det finns så många som ser sig som 100% arbetsoförmögna trots att de har många förmågor och färdigheter som andra tjänar sitt uppehälle på? Jag tror att det bottnar i att man inte har den grundsyn jag skulle vilja råder och dels att systemet inte är anpassat till att utnyttja människors färdigheter i "småslattar". En grundsyn där man ser varje individs förmågor och färdigheter som värdefulla och utvecklingsbara. Där man ser att 5% bidrag till egen försörjning är "så mycket bättre" än 0%. Där man steg för steg kan beredas möjligheter att nå den potential till egen försörjning man faktiskt innehar.

Det innebär för vissa att man måste få hjälp att ta sig ur den negativa spiral och dåliga självkänsla som kan ge hopplöshet och den helt felaktiga slutsatsen att man är 100% oförmögen att försörja sig själv. Sedan kan man inte kalla det bara "vilja", det är ett lite för smalt eller brett begrepp. Men det handlar om att motivera till egen försörjning helt klart. Jag ser hyfsat många som "blir" sin sjukdom, istället för att se vilka möjligheter man har. Man väntar på att bli frisk för att kunna jobba, trots att man har kroniska åkommor som man enligt känd vetenskap, aldrig blir frisk från. Då måste man börja arbeta från andra hållet, vad kan jag göra - trots min sjukdom? Vad klarar jag? Vad kan jag åstadkomma? I det arbetet behöver många hjälp med stöd, coachning, utbildning och rehab för att återfå den "vilja" som krävs för att klara sin egen försörjning till så stor del det går.

 

[Blue]

@sjoberga

Jag har egentligen bara samma svar att ge som i mitt förra inlägg. Att inte vilja arbeta beskriver en persons intention, vad du beskriver handlar om motivation. Dessutom missas den stora gruppen som gör vad de kan för att få ett arbete men inte lyckas.

 

[sjoberga]

@sjoberga

Jag har egentligen bara samma svar att ge som i mitt förra inlägg. Att inte vilja arbeta beskriver en persons intention, vad du beskriver handlar om motivation. Dessutom missas den stora gruppen som gör vad de kan för att få ett arbete men inte lyckas.

Jag menar att det är lätt att begrava sin intention genom att själv ställa upp hinder som inte existerar i verkligheten. Så kan man påstå att man egentligen vill, men klarar det inte därför att man inte kan. Förutom att det senare inte är sant, och alltså egentligen är betingat av att man inte vill eller kan se sina möjligheter. För det senaste behöver man ofta hjälp utifrån.

 

[Blue]

Jag menar att det är lätt att begrava sin intention genom att själv ställa upp hinder som inte existerar i verkligheten. Så kan man påstå att man egentligen vill, men klarar det inte därför att man inte kan. Förutom att det senare inte är sant, och alltså egentligen är betingat av att man inte vill eller kan se sina möjligheter. För det senaste behöver man ofta hjälp utifrån.

Nej det är hoppet, tron och motivationen som begravs. Inte intentionen. Det gäller även människor med svåra missbruk. De kan verkligen verkligen vilja sluta utan att ha något hopp om att de faktiskt klarar det. Frågan är varför du känner det nödvändigt att gå ur dina vägar för att kunna beskriva samhällets svagaste och mest utsatta situation på ett sätt som får den att låta rättvis och självvald.

 

[sjoberga]

Nej det är hoppet, tron och motivationen som begravs. Inte intentionen. Det gäller även människor med svåra missbruk. De kan verkligen verkligen vilja sluta utan att ha något hopp om att de faktiskt klarar det. Frågan är varför du känner det nödvändigt att gå ur dina vägar för att kunna beskriva samhällets svagaste och mest utsatta situation på ett sätt som får den att låta rättvis och självvald.

Jag skriver bara det jag tycker. Jag tycker att man har rätt till stöd för att komma ur sin oförmåga. En intention utan praktisk handling är bara ett tankefoster. Det tankefostret måste ta praktisk form för att spela roll. Genom egen insikt eller med hjälp. Rättvist och självvalt? Ja, ibland. Ibland inte, men lik förbannat bör man ha rätt att få hjälp för att komma ur det. Rättvisa är ett begrepp som inte hör hemma i den diskussionen. Det finns ingen objektiv rättvisa. Det är inte rättvist om jag råkar ut för en bilolycka och blir arbetsoförmögen och tappar intentionen att vilja försörja mig. Men jag tycker att jag har rätten att få stöd i den situationen för att komma vidare.

 

[Red_Chili]

Men hur förklarar du att det finns så många som ser sig som 100% arbetsoförmögna trots att de har många förmågor och färdigheter som andra tjänar sitt uppehälle på?

Är det så många då? Jag har visserligen haft kontakt med några som varit sjukskrivna trots att de kunnat jobba för att de inte velat ha jobb (och därmed gått in för att lura systemet trots att de blivit friska). Men, jag känner betydligt fler som är sjukskrivna som vill jobba men som inte kan det i dagsläget. En person tex skulle kunna jobba kanske någon timme någon dag i veckan, de dagar som h*n har "bra dagar", en otroligt talangfull och fantastisk person, men det finns inget passande jobb.

Ett annat exempel är min mor, som absolut kan jobba men som nu varit sjukskriven snart ett år. Anledningen? Hennes chef ville inte ha kvar henne men det blev för dyrt och krångligt att avskeda henne, så han lyckades få henne sjukskriven mot sin vilja istället. Efter det har det blivit ett evigt strul med facket, försäkringskassan osv men eftersom försäkringskassan är så in i helvete långsamma med allt så händer inte mycket i dagsläget. När något väl händer, ja då måste det hela sedan göras om igen eftersom handläggaren visst hade fyllt i fel papper osv... Noll koll där alltså, och en otroligt duktig person blir att sitta hemma helt i onödan. Där är systemet helt åt helvete, men inte sjutton hade det blivit lättare för min mor att jobba igen bara för att man försökt öka motivationen att söka jobb genom att göra det svårare för henne att vara sjukskriven.

 

[Niyama]

Grundsynen är den att ytterst, ytterst få är totalt arbetsoförmögna, dvs 100% oförmögna att göra någon endaste aktivitet som någon annan är beredd att betala denne för. Det finns någon promille som är så svårt sjuka, fysiskt eller psykiskt, att det faktiskt förhåller sig så. Man kan vara totalförlamad, gravt hjärnskadad eller lida av en så allvarlig schizofreni att man måste vara bältad stora delar av dygnet i sluten vård. Och säkert hundra andra exempel av svåra sjukdomar där man är ett kolli efter många års sjukdom.

Jag håller med om att många som idag är sjukskrivna på heltid inte alls är 100% oförmögna att arbeta. Men, de som faktiskt är 100% oförmögna att arbeta behöver inte vara så extrema fall som du beskriver. Jag har varit sjukskriven på heltid. Även om jag ibland klarade att sitta och skriva inlägg på buke skulle det varit helt otänkbart med arbete. Oftast klarade jag knappt vardagen. Jag är rätt envis av mig så jag började plugga (vilket läkaren tyckte var olämpligt) men kraschade såklart igen med självmordsförsök och tvångsinläggning. Det jag skulle komma fram till är att det inte alltid är så gynnsamt att skynda ut i nån sysselsättning, även om det kan se ut som att man visst klarar saker.

Sen verkar vissa ha attityden att de inte klarar nånting och aldrig kommer att göra det heller. Jag har en vän vars mål är att vara sjukskriven resten av livet. Dessa människor behöver nog få en knuff framåt. Min vän har samma problematik som jag har, och hon vägrar behandling annat än mediciner men samtidigt går FK med på sjukskrivning. Det tycker jag är underligt. Om man väljer bort behandling som kan hjälpa en att bli helt frisk så borde inte skattebetalarna behöva försörja en, tycker jag.

 

[sjoberga]

Jag håller med om att många som idag är sjukskrivna på heltid inte alls är 100% oförmögna att arbeta. Men, de som faktiskt är 100% oförmögna att arbeta behöver inte vara så extrema fall som du beskriver. Jag har varit sjukskriven på heltid. Även om jag ibland klarade att sitta och skriva inlägg på buke skulle det varit helt otänkbart med arbete. Oftast klarade jag knappt vardagen. Jag är rätt envis av mig så jag började plugga (vilket läkaren tyckte var olämpligt) men kraschade såklart igen med självmordsförsök och tvångsinläggning. Det jag skulle komma fram till är att det inte alltid är så gynnsamt att skynda ut i nån sysselsättning, även om det kan se ut som att man visst klarar saker.

Sen verkar vissa ha attityden att de inte klarar nånting och aldrig kommer att göra det heller. Jag har en vän vars mål är att vara sjukskriven resten av livet. Dessa människor behöver nog få en knuff framåt. Min vän har samma problematik som jag har, och hon vägrar behandling annat än mediciner men samtidigt går FK med på sjukskrivning. Det tycker jag är underligt. Om man väljer bort behandling som kan hjälpa en att bli helt frisk så borde inte skattebetalarna behöva försörja en, tycker jag.

Min poäng är att belysa hur skadlig passivitet även i små doser är. Både från den enskilde och systemet. På kort tid kan man skapa enorma uppförsbackar.

Därför vill jag ha en annan utgångspunkt.

Det täcker inte alla ifs, buts och specialfall.

 

[Blue]

Jag skriver bara det jag tycker. Jag tycker att man har rätt till stöd för att komma ur sin oförmåga. En intention utan praktisk handling är bara ett tankefoster. Det tankefostret måste ta praktisk form för att spela roll. Genom egen insikt eller med hjälp. Rättvist och självvalt? Ja, ibland. Ibland inte, men lik förbannat bör man ha rätt att få hjälp för att komma ur det. Rättvisa är ett begrepp som inte hör hemma i den diskussionen. Det finns ingen objektiv rättvisa. Det är inte rättvist om jag råkar ut för en bilolycka och blir arbetsoförmögen och tappar intentionen att vilja försörja mig. Men jag tycker att jag har rätten att få stöd i den situationen för att komma vidare.

Det är ingen som ifrågasätter att folk bör ha rätt till hjälp och alla andra snälla och fina saker som du återkommer till hela tiden. Du får skriva vad du tycker precis som jag. Jag tycker att om man pratar om gruppen sysslolösa så kan man använda sig av den termen istället för en term som inte är allmängiltig för gruppen och kan anses nedvärderande för dem det inte stämmer in på. Jag tycker det är svagt att ursäkta tvivelaktiga påståenden om folks intentioner med att intentioner ändå bara är tankefoster som inte spelar någon roll.

 

[tramp]

Kommer att rösta lika som i höstas, med andra ord på moderaterna. De står mig närmast åsiktsmässigt i frågor som skola, jobb, sjukvård och framförallt ekonomi.

Skulle kunna tänka mig rösta C och KD med tanke på att de ligger så otroligt nära M ändå.

Skulle aldrig för mitt liv rösta SD då jag mår illa över deras syn på människor och invandringsfrågan. Skulle heller aldrig komma på tanken att rösta F!, blir mörkrädd över hur de ser på feminism, kvotering och manshat. MP är ett riktigt storstads parti helt utan verklighetsuppfattning, speciellt med tanke på hur de står i frågor om Bromma flygplats, Stockholms vägar, jordbruk, bensin och kärnkraft.

S är ett parti som vill sabotera allt det jag tror på och som alliansen och M byggt upp, ett parti som får mig att se rött. V är för mig helt otänkbart att rösta på, känns som om någon gömt dom från omvärlden alldeles för länge.