Vad kan man begära av förskolan?/stökig unge

[Milosari]

Sonen 4,5 år har haft det lite kämpigt på förskolan i höst. Alla hans vänner slutade för att börja på skolan, och han har inte riktigt passat in i gruppen som blev kvar. Efter en längre tids frånvaro i höst förlorade han sin nya bästis till en annan och efter det blev det en ond spiral. Det var hemskt att lämna på morgonen och pappan fick höra att han bråkade mycket (till mig säger de alltid att allt är bra). Till slut fick pappan nog och sa till personalen på skarpen att de måste ha en bättre plan så vår son kommer in bättre i gruppen. Efter det har det blivit bättre, men idag var det utvecklingssamtal.

Jag känner mig hemskt olustig efteråt. De berättade att han var hela tiden "hängde efter" de stora barnen i våras, de fick "aldrig vara ifred", de säger att han har betett sig väldigt illa mot de andra barnen och att det är inte konstigt att de blir rädda. De tyckte också att det var tråkigt att han var så "pojkig" (alltså brötig) och tyckte att det var tråkigt att han inte ville leka lugna lekar som de snälla flickorna. Vidare nämnde de att vissa barn har det bättre hos dagmamma och de föreslog att vi ska hämta kl 15 istället för kl 16 eftersom det blir så mycket bråk den sista timmen. De sa också att han tagit sönder en sak med flit, och att de tjatat på honom att han skulle erkänna det vilket han vägrade. De hittade honom senare snyftandes på toa, då pekade han på sina blöta strumpor och då erkände han att han hade doppat strumporna i vasken. ag soJm känner barnet bättre vet att det snarare är ett sent utvecklat konsekvenstänk än elakhet som gör att det blir tokigt på det viset ibland, och jag tycker det är helt galet att försöka pressa fram erkännanden. Hemma ljuger han aldrig, han skojar inte ens om sådana saker utan frågar man så säger han "jag förstod inte att den saken skulle gå sönder". Så han är rätt bra på att uttrycka sig om man frågar rakt ut "varför gjorde du såhär?".

Nu sitter jag här med ont i magen . Jag vill inte alls lämna honom med personal som uttrycker sig så. Även om de kanske behandlar honom korrekt så tror jag att han känner att de inte gillar honom, och jag kände väldigt tydligt att de tycker att han är jobbig. Jag tänker ta ett nytt samtal med dem ganska omgående, och faktiskt se mig om efter annan omsorg. Men vill veta lite vilka rättigheter han har, och vilka skyldigheter de har.

Visst, det har varit en tuff höst med mycket sjukdomar. Men är det mitt problem som förälder att lösa? Förskolan är öppen 7.30-16, han går enstaka hela dagar men aldrig mer än 2 i veckan. Oftast går han 9-15.30. Jag tycker inte att det är orimligt lång tid. Tydligen blir det problem med stora grupper, men bättre i små grupper om 3-5 barn. Har de skyldigheter att ha tillräckligt med personal för att kunna dela in barnen i smågrupper? Eller måste jag begära extra stöd av kommunen om mitt barn har extra behov av personal (och då antar jag att han måste ha en diagnos först?).

Är det någon skillnad på privata förskolor och kommunala? Detta är ett personalkooperativ, montessori. Jag har alltid pratat mig varm för denna men känner mig grundlurad nu .

 

[Imogen]

Byt förskola illa kvickt!

Oavsett hur "bråkigt och stökigt" ditt barn eller inte är. Jag hade aldrig velat ha mitt barn på en förskola där personalen uttrycker sig på det viset eller behandlar barnen så som de beskriver.

 

[MiaMia]

Sonen 4,5 år har haft det lite kämpigt på förskolan i höst. Alla hans vänner slutade för att börja på skolan, och han har inte riktigt passat in i gruppen som blev kvar. Efter en längre tids frånvaro i höst förlorade han sin nya bästis till en annan och efter det blev det en ond spiral. Det var hemskt att lämna på morgonen och pappan fick höra att han bråkade mycket (till mig säger de alltid att allt är bra). Till slut fick pappan nog och sa till personalen på skarpen att de måste ha en bättre plan så vår son kommer in bättre i gruppen. Efter det har det blivit bättre, men idag var det utvecklingssamtal.

Jag känner mig hemskt olustig efteråt. De berättade att han var hela tiden "hängde efter" de stora barnen i våras, de fick "aldrig vara ifred", de säger att han har betett sig väldigt illa mot de andra barnen och att det är inte konstigt att de blir rädda. De tyckte också att det var tråkigt att han var så "pojkig" (alltså brötig) och tyckte att det var tråkigt att han inte ville leka lugna lekar som de snälla flickorna. Vidare nämnde de att vissa barn har det bättre hos dagmamma och de föreslog att vi ska hämta kl 15 istället för kl 16 eftersom det blir så mycket bråk den sista timmen. De sa också att han tagit sönder en sak med flit, och att de tjatat på honom att han skulle erkänna det vilket han vägrade. De hittade honom senare snyftandes på toa, då pekade han på sina blöta strumpor och då erkände han att han hade doppat strumporna i vasken. ag soJm känner barnet bättre vet att det snarare är ett sent utvecklat konsekvenstänk än elakhet som gör att det blir tokigt på det viset ibland, och jag tycker det är helt galet att försöka pressa fram erkännanden. Hemma ljuger han aldrig, han skojar inte ens om sådana saker utan frågar man så säger han "jag förstod inte att den saken skulle gå sönder". Så han är rätt bra på att uttrycka sig om man frågar rakt ut "varför gjorde du såhär?".

Nu sitter jag här med ont i magen . Jag vill inte alls lämna honom med personal som uttrycker sig så. Även om de kanske behandlar honom korrekt så tror jag att han känner att de inte gillar honom, och jag kände väldigt tydligt att de tycker att han är jobbig. Jag tänker ta ett nytt samtal med dem ganska omgående, och faktiskt se mig om efter annan omsorg. Men vill veta lite vilka rättigheter han har, och vilka skyldigheter de har.

Visst, det har varit en tuff höst med mycket sjukdomar. Men är det mitt problem som förälder att lösa? Förskolan är öppen 7.30-16, han går enstaka hela dagar men aldrig mer än 2 i veckan. Oftast går han 9-15.30. Jag tycker inte att det är orimligt lång tid. Tydligen blir det problem med stora grupper, men bättre i små grupper om 3-5 barn. Har de skyldigheter att ha tillräckligt med personal för att kunna dela in barnen i smågrupper? Eller måste jag begära extra stöd av kommunen om mitt barn har extra behov av personal (och då antar jag att han måste ha en diagnos först?).

Är det någon skillnad på privata förskolor och kommunala? Detta är ett personalkooperativ, montessori. Jag har alltid pratat mig varm för denna men känner mig grundlurad nu .

Tänker att personalen tycker situationen blir jobbig för att de inte har några vettiga strategier och metoder för hur de ska hantera honom.
Det de gör nu låter som så kasst ur psykologisk aspekt att de bara förvärrar för sig själv+sonen+de andra barnen. Klart en brötig unge måste ha samma rätt att trivas och fungera på dagis när det är en rättighet att kunna vara där.

En bekants son var rörig, och personalkrävande, utan diagnos, inga planer på utredning. Där fick personalen regelbunden handledning av en specialpedagog. Gjorde mycket nytta.
Mamman fick också del av samma råd och instruktioner så de samordnade hur han bemöttes i hemmet och på dagis, hade samma mål/krav/rutiner osv.
Kommunalt, så det var en central resurs som stödde kring barn på olika dagis utifrån var det dök upp behov.

 

[Luff]

Herregud vilken skitpersonal.

 

[Kilauea]

Jag skulle definitivt se mig om efter en annan plats till sonen .

 

[KattenKorven]

Det där är absolut inte okej av personalen! Jag hade bytt förskola, för sådär ska det inte vara.

Vi har barnen på en kommunal förskola och min stora tjej (4,5 år) har varit ganska svår att ha och göra med för personalen ända sen hon började där. Hon funkar inte i stora grupper, blir sjövild när det är för stimmigt, har varit fysisk mot andra barn etc etc. Vår förskola har tagit in en specialpedagog för att observera barngruppen och komma med förslag på hur de ska ordna en bättre situation, de har gjort om miljön på avdelningen för att skapa fler lugna små "rum" där barnen kan dra sig undan och de har identifierat vad som gör dottern lugn när hon "låser sig". Och ALDRIG har de pratat om henne som ett problem utan alltid försökt framhålla det som gått bra och hennes styrkor.

 

[Eurydome]

Sonen 4,5 år har haft det lite kämpigt på förskolan i höst. Alla hans vänner slutade för att börja på skolan, och han har inte riktigt passat in i gruppen som blev kvar. Efter en längre tids frånvaro i höst förlorade han sin nya bästis till en annan och efter det blev det en ond spiral. Det var hemskt att lämna på morgonen och pappan fick höra att han bråkade mycket (till mig säger de alltid att allt är bra). Till slut fick pappan nog och sa till personalen på skarpen att de måste ha en bättre plan så vår son kommer in bättre i gruppen. Efter det har det blivit bättre, men idag var det utvecklingssamtal.

Jag känner mig hemskt olustig efteråt. De berättade att han var hela tiden "hängde efter" de stora barnen i våras, de fick "aldrig vara ifred", de säger att han har betett sig väldigt illa mot de andra barnen och att det är inte konstigt att de blir rädda. De tyckte också att det var tråkigt att han var så "pojkig" (alltså brötig) och tyckte att det var tråkigt att han inte ville leka lugna lekar som de snälla flickorna. Vidare nämnde de att vissa barn har det bättre hos dagmamma och de föreslog att vi ska hämta kl 15 istället för kl 16 eftersom det blir så mycket bråk den sista timmen. De sa också att han tagit sönder en sak med flit, och att de tjatat på honom att han skulle erkänna det vilket han vägrade. De hittade honom senare snyftandes på toa, då pekade han på sina blöta strumpor och då erkände han att han hade doppat strumporna i vasken. ag soJm känner barnet bättre vet att det snarare är ett sent utvecklat konsekvenstänk än elakhet som gör att det blir tokigt på det viset ibland, och jag tycker det är helt galet att försöka pressa fram erkännanden. Hemma ljuger han aldrig, han skojar inte ens om sådana saker utan frågar man så säger han "jag förstod inte att den saken skulle gå sönder". Så han är rätt bra på att uttrycka sig om man frågar rakt ut "varför gjorde du såhär?".

Nu sitter jag här med ont i magen . Jag vill inte alls lämna honom med personal som uttrycker sig så. Även om de kanske behandlar honom korrekt så tror jag att han känner att de inte gillar honom, och jag kände väldigt tydligt att de tycker att han är jobbig. Jag tänker ta ett nytt samtal med dem ganska omgående, och faktiskt se mig om efter annan omsorg. Men vill veta lite vilka rättigheter han har, och vilka skyldigheter de har.

Visst, det har varit en tuff höst med mycket sjukdomar. Men är det mitt problem som förälder att lösa? Förskolan är öppen 7.30-16, han går enstaka hela dagar men aldrig mer än 2 i veckan. Oftast går han 9-15.30. Jag tycker inte att det är orimligt lång tid. Tydligen blir det problem med stora grupper, men bättre i små grupper om 3-5 barn. Har de skyldigheter att ha tillräckligt med personal för att kunna dela in barnen i smågrupper? Eller måste jag begära extra stöd av kommunen om mitt barn har extra behov av personal (och då antar jag att han måste ha en diagnos först?).

Är det någon skillnad på privata förskolor och kommunala? Detta är ett personalkooperativ, montessori. Jag har alltid pratat mig varm för denna men känner mig grundlurad nu .

Din magkänsla är helt rätt, personalen på det här stället är helt ute och cyklar. Det är deras jobb och arbetsplats och deras ansvar att lösa situationerna som uppstår på bästa sätt.

Du och jag bor i samma stad och vår familj har erfarenhet av två olika förskolor här, båda kommunala. Den ena var total katastrof och vi flydde efter två månader. Nästa var inte heller särskilt bra, med personal som uttryckte sig på liknande sätt som du beskriver men vi bet ihop och stannade kvar för vi hade så kort tid kvar. Det verkar som att det är nåt med den här stan och förskolor tyvärr. Dock verkar skolorna vara väldigt bra. I förra staden vi bodde vara alla förskolor otroligt bra.

Hade jag varit dig så hade jag begärt ett möte med förskolechefen och frågat hur hon ser på situationen, är det i enlighet med läroplanen och de värderingar de arbetar efter? Dock hade jag förmodligen ändå bytt förskola, efter att ha kollat upp noga vad jag bytte till. Det känns som ett omöjligt projekt att få personal som uttrycker sig så och arbetar på det sättet att lära om. Fattar de inte sånt själva fast det är deras jobb så är det förmodligen ett omöjligt uppdrag.

I vårt fall kontaktade vi förskolechefen och skrev ett detaljerat brev med våra synpunkter och där vi också ville att hon skulle komma med en åtgärdsplan. Tror inte det har blivit så mycket bättre där tyvärr.

Med detta sagt så förstår jag att det är en jättetuff situation. Förskolan ska ju vara en trygg och fin plats för barnen.

 

[Eurydome]

Sen till din direkta fråga; jag kan jämföra med min son som har svår adhd och ställde till ett h-e för personalen på förskolan där han gick förut. ALDRIG att de uttryckte sig på det sättet som personalen på er förskola. Vid något tillfälle spottade han på en i personalen och tog sönder hennes glasögon. Inte en suck av irritation över detta. Aldrig någonsin att de uttryckte den minsta lilla irritation eller la över något på honom utan de berättade bara hur de försökte lösa och anpassa allt på bästa sätt för alla och pratade ständigt om hans positiva egenskaper.

Du kan säkert hitta en massa i läroplanen som du kan hänvisa till här men självklart ska ditt barn bemötas med respekt, värme, omtanke, av kompetent och professionell personal. Som förälder ska du inte ha en klump i magen över hur han bemöts.

 

[Magnum]

Men hjälp. Hade nog slutat med att jag bytt förskola, men ta upp det med förskolechefen-
om inte annat så lär det komma fler barn som är lite extra och kommer få samma tråkiga bemötande..

Vår förskola har ALDRIG nämnt att mitt barn är på något sätt jobbig eller försöker skjuta över problemen på oss eller barnet.
Krävande och intensiv javisst men de gör verkligen ALLT för att det ska fungera. De använder sej av all sin samlade kunskap och de hjälpmedel de har tillgång till och gör ett fantastiskt jobb på de resurser som finns. De ställer om snabbt när det behövs och stöttar barnet i det som är svårt eller jobbigt och förutser situationer så gott man kan.
De har kontakt med specialpedagog och de jobbar på sitt håll och vi på vårt, i en dialog.

 

[animalasia]

Sonen 4,5 år har haft det lite kämpigt på förskolan i höst. Alla hans vänner slutade för att börja på skolan, och han har inte riktigt passat in i gruppen som blev kvar. Efter en längre tids frånvaro i höst förlorade han sin nya bästis till en annan och efter det blev det en ond spiral. Det var hemskt att lämna på morgonen och pappan fick höra att han bråkade mycket (till mig säger de alltid att allt är bra). Till slut fick pappan nog och sa till personalen på skarpen att de måste ha en bättre plan så vår son kommer in bättre i gruppen. Efter det har det blivit bättre, men idag var det utvecklingssamtal.

Jag känner mig hemskt olustig efteråt. De berättade att han var hela tiden "hängde efter" de stora barnen i våras, de fick "aldrig vara ifred", de säger att han har betett sig väldigt illa mot de andra barnen och att det är inte konstigt att de blir rädda. De tyckte också att det var tråkigt att han var så "pojkig" (alltså brötig) och tyckte att det var tråkigt att han inte ville leka lugna lekar som de snälla flickorna. Vidare nämnde de att vissa barn har det bättre hos dagmamma och de föreslog att vi ska hämta kl 15 istället för kl 16 eftersom det blir så mycket bråk den sista timmen. De sa också att han tagit sönder en sak med flit, och att de tjatat på honom att han skulle erkänna det vilket han vägrade. De hittade honom senare snyftandes på toa, då pekade han på sina blöta strumpor och då erkände han att han hade doppat strumporna i vasken. ag soJm känner barnet bättre vet att det snarare är ett sent utvecklat konsekvenstänk än elakhet som gör att det blir tokigt på det viset ibland, och jag tycker det är helt galet att försöka pressa fram erkännanden. Hemma ljuger han aldrig, han skojar inte ens om sådana saker utan frågar man så säger han "jag förstod inte att den saken skulle gå sönder". Så han är rätt bra på att uttrycka sig om man frågar rakt ut "varför gjorde du såhär?".

Nu sitter jag här med ont i magen . Jag vill inte alls lämna honom med personal som uttrycker sig så. Även om de kanske behandlar honom korrekt så tror jag att han känner att de inte gillar honom, och jag kände väldigt tydligt att de tycker att han är jobbig. Jag tänker ta ett nytt samtal med dem ganska omgående, och faktiskt se mig om efter annan omsorg. Men vill veta lite vilka rättigheter han har, och vilka skyldigheter de har.

Visst, det har varit en tuff höst med mycket sjukdomar. Men är det mitt problem som förälder att lösa? Förskolan är öppen 7.30-16, han går enstaka hela dagar men aldrig mer än 2 i veckan. Oftast går han 9-15.30. Jag tycker inte att det är orimligt lång tid. Tydligen blir det problem med stora grupper, men bättre i små grupper om 3-5 barn. Har de skyldigheter att ha tillräckligt med personal för att kunna dela in barnen i smågrupper? Eller måste jag begära extra stöd av kommunen om mitt barn har extra behov av personal (och då antar jag att han måste ha en diagnos först?).

Är det någon skillnad på privata förskolor och kommunala? Detta är ett personalkooperativ, montessori. Jag har alltid pratat mig varm för denna men känner mig grundlurad nu .

Rent statistiskt så är en skillnad mellan kommunalt och privat, färre utbildade förskollärare på privata alternativ.

De uttalanden som du återger, visar på en brist i förståelse och kunskap om den barnsyn och värdegrund som är den röda tråden i Lpfö18, Läroplanen för förskolan.

Jag rekommenderar dig att läsa i läroplanen, den finns på Skolverkets hemsida. En mycket bra och lättläst text. ALLA som arbetar på förskolan skall ha kunskap om och arbeta utifrån den. Rektors ansvar finns också specificerat.

 

[Eurydome]

Sen till din direkta fråga; jag kan jämföra med min son som har svår adhd och ställde till ett h-e för personalen på förskolan där han gick förut. ALDRIG att de uttryckte sig på det sättet som personalen på er förskola. Vid något tillfälle spottade han på en i personalen och tog sönder hennes glasögon. Inte en suck av irritation över detta. Aldrig någonsin att de uttryckte den minsta lilla irritation eller la över något på honom utan de berättade bara hur de försökte lösa och anpassa allt på bästa sätt för alla och pratade ständigt om hans positiva egenskaper.

Du kan säkert hitta en massa i läroplanen som du kan hänvisa till här men självklart ska ditt barn bemötas med respekt, värme, omtanke, av kompetent och professionell personal. Som förälder ska du inte ha en klump i magen över hur han bemöts.

Jag kan förtydliga att det inte var mitt barn med adhd som gick på förskolorna som jag beskrev ovan, utan hans syskon som är väldigt välfungerande. Alldeles oavsett om diagnos eller särskilda svårigheter föreligger så ska det inte gå till så som du beskriver.

 

[YorkWann]

Sonen 4,5 år har haft det lite kämpigt på förskolan i höst. Alla hans vänner slutade för att börja på skolan, och han har inte riktigt passat in i gruppen som blev kvar. Efter en längre tids frånvaro i höst förlorade han sin nya bästis till en annan och efter det blev det en ond spiral. Det var hemskt att lämna på morgonen och pappan fick höra att han bråkade mycket (till mig säger de alltid att allt är bra). Till slut fick pappan nog och sa till personalen på skarpen att de måste ha en bättre plan så vår son kommer in bättre i gruppen. Efter det har det blivit bättre, men idag var det utvecklingssamtal.

Jag känner mig hemskt olustig efteråt. De berättade att han var hela tiden "hängde efter" de stora barnen i våras, de fick "aldrig vara ifred", de säger att han har betett sig väldigt illa mot de andra barnen och att det är inte konstigt att de blir rädda. De tyckte också att det var tråkigt att han var så "pojkig" (alltså brötig) och tyckte att det var tråkigt att han inte ville leka lugna lekar som de snälla flickorna. Vidare nämnde de att vissa barn har det bättre hos dagmamma och de föreslog att vi ska hämta kl 15 istället för kl 16 eftersom det blir så mycket bråk den sista timmen. De sa också att han tagit sönder en sak med flit, och att de tjatat på honom att han skulle erkänna det vilket han vägrade. De hittade honom senare snyftandes på toa, då pekade han på sina blöta strumpor och då erkände han att han hade doppat strumporna i vasken. ag soJm känner barnet bättre vet att det snarare är ett sent utvecklat konsekvenstänk än elakhet som gör att det blir tokigt på det viset ibland, och jag tycker det är helt galet att försöka pressa fram erkännanden. Hemma ljuger han aldrig, han skojar inte ens om sådana saker utan frågar man så säger han "jag förstod inte att den saken skulle gå sönder". Så han är rätt bra på att uttrycka sig om man frågar rakt ut "varför gjorde du såhär?".

Nu sitter jag här med ont i magen . Jag vill inte alls lämna honom med personal som uttrycker sig så. Även om de kanske behandlar honom korrekt så tror jag att han känner att de inte gillar honom, och jag kände väldigt tydligt att de tycker att han är jobbig. Jag tänker ta ett nytt samtal med dem ganska omgående, och faktiskt se mig om efter annan omsorg. Men vill veta lite vilka rättigheter han har, och vilka skyldigheter de har.

Visst, det har varit en tuff höst med mycket sjukdomar. Men är det mitt problem som förälder att lösa? Förskolan är öppen 7.30-16, han går enstaka hela dagar men aldrig mer än 2 i veckan. Oftast går han 9-15.30. Jag tycker inte att det är orimligt lång tid. Tydligen blir det problem med stora grupper, men bättre i små grupper om 3-5 barn. Har de skyldigheter att ha tillräckligt med personal för att kunna dela in barnen i smågrupper? Eller måste jag begära extra stöd av kommunen om mitt barn har extra behov av personal (och då antar jag att han måste ha en diagnos först?).

Är det någon skillnad på privata förskolor och kommunala? Detta är ett personalkooperativ, montessori. Jag har alltid pratat mig varm för denna men känner mig grundlurad nu .

Hur mycket utbildad personal har de?

Vad hade de för plan för att han skulle komma in i gruppen igen efter lång tids frånvaro, INNAN din man sa till? Jag hade verkligen tagit ett möte med chefen innan du byter.

DE värderar alltså barnen, så de som är "lugna " är lite bättre?
Förstår din oro och frustration, det ska INTE vara såhär, Jag har jobbat inom förskolan till och från i 20 år, och du eller din son har inte gjort något fel.

 

[Dorinda]

Vad ledsen jag blir av att läsa ovanstående. Vilken otroligt trist personal!
Klart barnet går i strejk när personalen har den inställningen

 

[Tualma]

Jag blev också väldigt ledsen av att läsa detta. Jag förstår att du har ont i magen, för så där ska inget barn ha det! Du har fått bra råd i tråden.
kortsiktigt, se till att få samtal med chef, be om plan för ditt barn och börja sök annan plats.
Kram

 

[lilleknodd2]

Jag, som jobbar inom förskolan, tycker helt klart att du ska söka ny plats på annan förskola samt boka ett möte med förskolechefen ASAP.
vilka rötägg till personal och dom är på helt fel plats. Usch.

 

[Badger]

Sonen 4,5 år har haft det lite kämpigt på förskolan i höst. Alla hans vänner slutade för att börja på skolan, och han har inte riktigt passat in i gruppen som blev kvar. Efter en längre tids frånvaro i höst förlorade han sin nya bästis till en annan och efter det blev det en ond spiral. Det var hemskt att lämna på morgonen och pappan fick höra att han bråkade mycket (till mig säger de alltid att allt är bra). Till slut fick pappan nog och sa till personalen på skarpen att de måste ha en bättre plan så vår son kommer in bättre i gruppen. Efter det har det blivit bättre, men idag var det utvecklingssamtal.

Jag känner mig hemskt olustig efteråt. De berättade att han var hela tiden "hängde efter" de stora barnen i våras, de fick "aldrig vara ifred", de säger att han har betett sig väldigt illa mot de andra barnen och att det är inte konstigt att de blir rädda. De tyckte också att det var tråkigt att han var så "pojkig" (alltså brötig) och tyckte att det var tråkigt att han inte ville leka lugna lekar som de snälla flickorna. Vidare nämnde de att vissa barn har det bättre hos dagmamma och de föreslog att vi ska hämta kl 15 istället för kl 16 eftersom det blir så mycket bråk den sista timmen. De sa också att han tagit sönder en sak med flit, och att de tjatat på honom att han skulle erkänna det vilket han vägrade. De hittade honom senare snyftandes på toa, då pekade han på sina blöta strumpor och då erkände han att han hade doppat strumporna i vasken. ag soJm känner barnet bättre vet att det snarare är ett sent utvecklat konsekvenstänk än elakhet som gör att det blir tokigt på det viset ibland, och jag tycker det är helt galet att försöka pressa fram erkännanden. Hemma ljuger han aldrig, han skojar inte ens om sådana saker utan frågar man så säger han "jag förstod inte att den saken skulle gå sönder". Så han är rätt bra på att uttrycka sig om man frågar rakt ut "varför gjorde du såhär?".

Nu sitter jag här med ont i magen . Jag vill inte alls lämna honom med personal som uttrycker sig så. Även om de kanske behandlar honom korrekt så tror jag att han känner att de inte gillar honom, och jag kände väldigt tydligt att de tycker att han är jobbig. Jag tänker ta ett nytt samtal med dem ganska omgående, och faktiskt se mig om efter annan omsorg. Men vill veta lite vilka rättigheter han har, och vilka skyldigheter de har.

Visst, det har varit en tuff höst med mycket sjukdomar. Men är det mitt problem som förälder att lösa? Förskolan är öppen 7.30-16, han går enstaka hela dagar men aldrig mer än 2 i veckan. Oftast går han 9-15.30. Jag tycker inte att det är orimligt lång tid. Tydligen blir det problem med stora grupper, men bättre i små grupper om 3-5 barn. Har de skyldigheter att ha tillräckligt med personal för att kunna dela in barnen i smågrupper? Eller måste jag begära extra stöd av kommunen om mitt barn har extra behov av personal (och då antar jag att han måste ha en diagnos först?).

Är det någon skillnad på privata förskolor och kommunala? Detta är ett personalkooperativ, montessori. Jag har alltid pratat mig varm för denna men känner mig grundlurad nu .

När vårt barn inte betedde sig riktigt så som personalen hade önskat (andra barn rädda osv kommentarerna) (och inte alls igenkänningsbart jämfört med hemma eller i annan barngrupp) var en stor del av orsaken personalens reaktioner mot barnen. De var väldigt hårdhänta mot de "brötiga" "pojkarna" och löste inte konflikter innan det gått långt vilket verkade stressa dem oerhört (skambänk, tänk över dina synder, förhör, skäll) tills de inte visste vart de skulle ta vägen. Det var samma för oss, inga problem inga problem, sedan nu är det minsann problem! (som de försökte putta över problemet på barnet, och föräldrar)

Vi blev chockade och bad en äldre släkting lugnt och försiktigt (på vår förfrågan) fråga barnet om hur det var och hur fröknarna var, det visade sig att grönafröken var riktigt otäck och inte följde de vägar som är ok i verksamhet utan gick utanför mot äldre metoder (trots att hon var yngre). Det redde ut sig genom att vi mailade några (inte alls arga) frågor om får man verkligen göra såhär? upp över hela ledningen samma mail. Det löste sig och de verkade ha en central utbildare som kunde hjälpa personal. (äldre släkting eftersom båda föräldrar ju hade sagt en del om hur man skulle bete sig och riskerade fråga ledande frågor.)

Vet inte om det är skillnad på privata och kommunala. Vi hade en underbar kommunal och en inte så underbar kommunal (jag gillar ju kommunalt normalt).

 

[Soapbubble]

Vad som händer på förskolan är personalens ansvar! Flytta ansvaret där det hör hemma. Det är inte ditt ansvar.

Det är personalens ansvar att skapa en miljö där din son och andra barn mår bra och får det stöd de behöver för att klara av dagen.

 

[Milosari]

Tack alla för svar. Jag har mailat hela avdelningen och chefen nu och framfört min kritik. Vabbar (för en gångs skull väldigt välkommet) och har försökt prata med sonen lite mer. Det är ju svårt med små barn, de svarar ju ofta som de tror att man vill höra. Men när jag frågar vilka han tycker mest om kommer de två som var med på mötet igår inte ens med på listan.

Sonen har ingen diagnos och jag tror inte att han når upp till kriterierna. Han är motoriskt orolig, brötig och pojkig. Men kan absolut skärpa sig ibland (jag vägrar barnvänliga restauranger och släpar med honom bland kristallglas och finvin. Funkar hur bra som helst). Han är en jävel på lego och ligger långt före de jämnåriga i språk och matematik. Han är dessutom normalbegåvad när det gäller mororiken och cyklar t ex själv utan stödhjul (fyller 5 sista februari). Jag har ändå propsat på att de måste begära en utredning om de faktiskt är oroliga för det. Är det bara en moralisk fråga om dålig uppfostran får de ta det med oss som föräldrar, och kanske ha specialpedagogen som stöd när de inte vet hur de själva ska agera.

Jag har också mailat närmsta kommunala förskola och förhört mig om hur det ser ut med möjligheter till studiebesök och om det ens är lönt att söka dit.

 

[KarinStarfighter]

Det låter som ett tråkigt bemötande av personalen. Då jag jobbar på habiliteringen så träffar jag många barn som har det svårt på förskolan av olika anledningar. Steg ett är alltid att man gör en pedagogisk kartläggning och en handlingsplan innan barnet blir aktuell för vidare utredning. I ert fall så låter det ju som att det skulle räcka eller iaf vara en god bana. Barnet har samma rätt till stöd oavsett om det finns en diagnos eller inte.

Många privata förskolor är bra. Det som kan vara mindre bra är att de ofta inte har tillgång till specialpedagog i samma utsträckning som de kommunala. Kolla upp vad som gäller i ert fall.

 

[Kilauea]

Tack alla för svar. Jag har mailat hela avdelningen och chefen nu och framfört min kritik. Vabbar (för en gångs skull väldigt välkommet) och har försökt prata med sonen lite mer. Det är ju svårt med små barn, de svarar ju ofta som de tror att man vill höra. Men när jag frågar vilka han tycker mest om kommer de två som var med på mötet igår inte ens med på listan.

Sonen har ingen diagnos och jag tror inte att han når upp till kriterierna. Han är motoriskt orolig, brötig och pojkig. Men kan absolut skärpa sig ibland (jag vägrar barnvänliga restauranger och släpar med honom bland kristallglas och finvin. Funkar hur bra som helst). Han är en jävel på lego och ligger långt före de jämnåriga i språk och matematik. Han är dessutom normalbegåvad när det gäller mororiken och cyklar t ex själv utan stödhjul (fyller 5 sista februari). Jag har ändå propsat på att de måste begära en utredning om de faktiskt är oroliga för det. Är det bara en moralisk fråga om dålig uppfostran får de ta det med oss som föräldrar, och kanske ha specialpedagogen som stöd när de inte vet hur de själva ska agera.

Jag har också mailat närmsta kommunala förskola och förhört mig om hur det ser ut med möjligheter till studiebesök och om det ens är lönt att söka dit.

När jag var liten och mamma fick reda på att jag var mobbad hos dagmamman så ringde hon kommunen och förklarade och så fick jag ny plats på kort tid.
Kanske inte fungerar så längre men värt ett försök där du förklarar hur sonen blir bemött.