Jag har lite blandade känslor för gravar. Det är lite roligt att gå runt på gamla kyrkogårdar ibland. Tex bodde jag nära en där en massa sjökaptener var begravda. Det var ju lite fantasieggande, och gamla, stiliga gravar.Inte jag heller, jag bär minnena inom mig och behöver inte platsen att gå till. Självklart ska de avlidnas kroppar hanteras respektfullt men sen ser jag ingen anledning att besöka graven - de är ju inte kvar där.
Men när jag tänker på mig själv och nära och kära, tycker jag snarare att det är lite obehagligt med en specifik gravplats och gravsten som finns kvar och finns kvar lång tid efter mig. Jag vill inte ha ett evigt liv i graven, utan försvinna ur folks minnen efter hand.