Otherside
Trådstartare
Lägger tråden här ist f i "barn" då jag vänder mig till vuxna och personen ifråga är i stort sett vuxen (18).
En mig mycket nära person har en ätstörning. En klok, mycket insiktsfull och förståndig person, som ser sitt problem men drivs av en sida inom sig som vill bli extremt smal, rejält underviktig. Personen kräks upp måltider, inte alla men oftast dagligen. Hen har nu kontakt med terapeut och ska få hjälp. Hen är redan nu väldigt smal men vill bli mager.
Som närstående är jag fruktansvärt ledsen och orolig. Jag hade själv en rejäl ätstörning i ungdomen men jag kräktes aldrig och hade ingen önskan om att bli extremt underviktig, bara smal. Vi pratar väldigt, väldigt mycket och jag förstår men kan inte påverka. Bara stötta och lyssna.
Min fråga här är, vad som hjälpte er, ni som hade en ätstörning och som blivit "friska"? Vad var det som var avgörande i ert tillfrisknande? Vad var till hjälp, vad stjälpte? Några goda råd?
Hur bör jag agera vid måltider? Hen vill ha "lagom" portioner serverade utan mäjlighet till extra. Vi äter redan nu nyttig bra mat, men är detta ett bra sätt eller förstärker jag matfixeringen om jag begränsar portionerna?
För min personliga del var det en lång, successiv väg till tillfrisknande (om man någonsin blir helt "frisk"?) och det rörde sig då framförallt om att mitt liv fick annat som tog upp tid och intresse och ätstörningen "hanns inte med" på samma sätt, förlorade sin centrala position. Men det tog många, många år. Och jag var aldrig i riskzonen att svälta mig till döds (vilket jag inte säger att min närstående är, men vägen dit är inte lång) utan påverkades mest på så sätt att jag var "besatt" och aldrig kunde leva normalt. Isolerade mig etc.
Jag är hemskt ledsen och vill kunna hjälpa.
En mig mycket nära person har en ätstörning. En klok, mycket insiktsfull och förståndig person, som ser sitt problem men drivs av en sida inom sig som vill bli extremt smal, rejält underviktig. Personen kräks upp måltider, inte alla men oftast dagligen. Hen har nu kontakt med terapeut och ska få hjälp. Hen är redan nu väldigt smal men vill bli mager.
Som närstående är jag fruktansvärt ledsen och orolig. Jag hade själv en rejäl ätstörning i ungdomen men jag kräktes aldrig och hade ingen önskan om att bli extremt underviktig, bara smal. Vi pratar väldigt, väldigt mycket och jag förstår men kan inte påverka. Bara stötta och lyssna.
Min fråga här är, vad som hjälpte er, ni som hade en ätstörning och som blivit "friska"? Vad var det som var avgörande i ert tillfrisknande? Vad var till hjälp, vad stjälpte? Några goda råd?
Hur bör jag agera vid måltider? Hen vill ha "lagom" portioner serverade utan mäjlighet till extra. Vi äter redan nu nyttig bra mat, men är detta ett bra sätt eller förstärker jag matfixeringen om jag begränsar portionerna?
För min personliga del var det en lång, successiv väg till tillfrisknande (om man någonsin blir helt "frisk"?) och det rörde sig då framförallt om att mitt liv fick annat som tog upp tid och intresse och ätstörningen "hanns inte med" på samma sätt, förlorade sin centrala position. Men det tog många, många år. Och jag var aldrig i riskzonen att svälta mig till döds (vilket jag inte säger att min närstående är, men vägen dit är inte lång) utan påverkades mest på så sätt att jag var "besatt" och aldrig kunde leva normalt. Isolerade mig etc.
Jag är hemskt ledsen och vill kunna hjälpa.