Vad händer när man tappar sitt intresse?

[Derivata]

Jag har funderat lite på det här med att tappa intresse för något, vad är det egentligen som händer i kropp och själ när ett intresse går förlorat?

Jag har tillexempel varit väldigt intresserad av en sport och följt den under flera års tid väldigt nära, men inser nu när säsongen ska dra igång att jag är ju inte alls lika intresserad av det här längre. Sporten i sig är sig lik, så det är inga omvälvande saker som har hänt och det finns fortfarande spänningsmoment så det är inte att det har blivit långtråkigt.

Så jag är nog mer inne på det lite mer filosofiska planet - varför tappar man ett intresse? Vad gör att det där suget man har känt bara avtar?

Vissa intressen som jag har tappat eller som har minskat väsentligt kan jag mer förklara, exempelvis att jag prioriterar tid och pengar annorlunda nu i det livsstadie jag befinner mig i. Men att tappa sugen för sådant som egentligen inte kostar något och inte heller tar upp så mycket tid?

 

[Badger]

Jag har funderat lite på det här med att tappa intresse för något, vad är det egentligen som händer i kropp och själ när ett intresse går förlorat?

Jag har tillexempel varit väldigt intresserad av en sport och följt den under flera års tid väldigt nära, men inser nu när säsongen ska dra igång att jag är ju inte alls lika intresserad av det här längre. Sporten i sig är sig lik, så det är inga omvälvande saker som har hänt och det finns fortfarande spänningsmoment så det är inte att det har blivit långtråkigt.

Så jag är nog mer inne på det lite mer filosofiska planet - varför tappar man ett intresse? Vad gör att det där suget man har känt bara avtar?

Vissa intressen som jag har tappat eller som har minskat väsentligt kan jag mer förklara, exempelvis att jag prioriterar tid och pengar annorlunda nu i det livsstadie jag befinner mig i. Men att tappa sugen för sådant som egentligen inte kostar något och inte heller tar upp så mycket tid?

Tänker att ibland kanske det kan bero på att man har hittat någonting nytt som fångar ens uppmärksamhet och att man då inser att det tidigare intresset tog "för mycket" kraft och uppmärksamhet nästan på autopilot?

Eller att man hamnat i en krets som inte är lika intresserad av samma intresse? Dvs tex om man är jätteintresserad av sport och lite intresserad av böcker och tidigare var ens arbetsplats superintresserad av sport, men så slutade några och några tillkommer som tycker om böcker istället? Och när det diskuteras mindre sport så..

Bara spekulerar.

Men tänker att om man gör mycket av nåognting brukar det bli mer uppslukande än om man gör mindre av det. Att det är dubbelsidigt. Ju mer du gör av någonting desto mer intresserad blir du. Ofta tänker man ju tvärtom, att ju mer intresserad man är av ngt desto mer gör man, och det är ju så också såklart.

 

[Midsommarblomster]

Om jag går till mig själv så handlar det nog mycket, som @Badger nämner, att det ersatts av någonting annat. Jag upplever också att det kan ha med mental utveckling att göra. Många utav mina intressen har varit sociala, men idag har jag ganska låg tolerans för ointressanta diskussioner och det gör också att jag hellre är hemma och läser böcker än att gå på AW med kollegor som jag inte har så mycket gemensamt med. Kanske svänger det tillbaks i framtiden. Jag tänker att omständigheter styr en del? Ork, balans och utveckling. Överlag så vill ju vi människor utvecklas på olika sätt, och det måste ju rimligtvis göra att även intressen utvecklas och avvecklas över tid.

 

[cassiopeja]

Jag VET att jag alltid tröttnar. Det är en del av min personlighet. Jag kan ha ett intresse som jag är helt uppslukad av och ägnar mig åt helhjärtat i många år, men förr eller senare så vaknar jag upp en dag och intresset är borta, känslan är död och tjusningen är över. Jag kan tycka att det är tråkigt att det är så, samtidigt som jag inte riktigt förstår varför jag tycker att det är tråkigt. För det kommer alltid nya intressen efter ett tag och fyller upp tomrummet.

Men jag upplever inte att jag är jättepåverkad av vilka intressen andra har runtomkring mig, och jag tycker också att det alltid går i den riktningen att ett intresse dör, lämnar ett tomrum, och SEN dyker det upp ett nytt intresse som fyller tomrummet – inte tvärtom. Jag har haft en känsla av att jag kan ”bränna ut” ett intresse, dvs om jag blir alldeles för intensiv och ägnar mig åt ett intresse alldeles för mycket så kommer det ta slut snabbare. Som om det bara finns en begränsad mängd intresse som sinar för fort om det används för mycket…

Det gör att jag har upplevt det som att det finns någon slags ”mättnad” i mitt intresse, och att jag tappar ett intresse när jag är ”klar” med det och det har uppfyllt sin roll för mig. Men när jag är ”klar” eller ej med något och hur länge ett intresse kommer att hålla för mig (och vilken roll det tjänar) är information jag inte har tillgång till, så det kan jag aldrig veta i förväg.

 

[Jamtland]

Jag VET att jag alltid tröttnar. Det är en del av min personlighet. Jag kan ha ett intresse som jag är helt uppslukad av och ägnar mig åt helhjärtat i många år, men förr eller senare så vaknar jag upp en dag och intresset är borta, känslan är död och tjusningen är över. Jag kan tycka att det är tråkigt att det är så, samtidigt som jag inte riktigt förstår varför jag tycker att det är tråkigt. För det kommer alltid nya intressen efter ett tag och fyller upp tomrummet.

Men jag upplever inte att jag är jättepåverkad av vilka intressen andra har runtomkring mig, och jag tycker också att det alltid går i den riktningen att ett intresse dör, lämnar ett tomrum, och SEN dyker det upp ett nytt intresse som fyller tomrummet – inte tvärtom. Jag har haft en känsla av att jag kan ”bränna ut” ett intresse, dvs om jag blir alldeles för intensiv och ägnar mig åt ett intresse alldeles för mycket så kommer det ta slut snabbare. Som om det bara finns en begränsad mängd intresse som sinar för fort om det används för mycket…

Det gör att jag har upplevt det som att det finns någon slags ”mättnad” i mitt intresse, och att jag tappar ett intresse när jag är ”klar” med det och det har uppfyllt sin roll för mig. Men när jag är ”klar” eller ej med något och hur länge ett intresse kommer att hålla för mig (och vilken roll det tjänar) är information jag inte har tillgång till, så det kan jag aldrig veta i förväg.

Med risk att låta fördomsfull, har du någon npf- diagnos? *nyfiken*

 

[cassiopeja]

Med risk att låta fördomsfull, har du någon npf- diagnos? *nyfiken*

Nixpix. Har inte genomgått någon full utredning men är "bedömd" av psykiater under en serie av besök, och hans slutsats blev att jag är av normaltyp.
(Men jag känner igen mig i typ alla diagnoser...)

 

[Snowball]

Förut följde jag all ridsport på toppnivå framförallt när det handlade om mästerskap
OS och VM var höjdpunkterna
Men efter än det ena än det andra uppdagats angående vad som sker bakom kulisserna så näe känner verkligen bara avsmak nu

 

[nullo-modo]

Jag VET att jag alltid tröttnar. Det är en del av min personlighet. Jag kan ha ett intresse som jag är helt uppslukad av och ägnar mig åt helhjärtat i många år, men förr eller senare så vaknar jag upp en dag och intresset är borta, känslan är död och tjusningen är över. Jag kan tycka att det är tråkigt att det är så, samtidigt som jag inte riktigt förstår varför jag tycker att det är tråkigt. För det kommer alltid nya intressen efter ett tag och fyller upp tomrummet.

Men jag upplever inte att jag är jättepåverkad av vilka intressen andra har runtomkring mig, och jag tycker också att det alltid går i den riktningen att ett intresse dör, lämnar ett tomrum, och SEN dyker det upp ett nytt intresse som fyller tomrummet – inte tvärtom. Jag har haft en känsla av att jag kan ”bränna ut” ett intresse, dvs om jag blir alldeles för intensiv och ägnar mig åt ett intresse alldeles för mycket så kommer det ta slut snabbare. Som om det bara finns en begränsad mängd intresse som sinar för fort om det används för mycket…

Det gör att jag har upplevt det som att det finns någon slags ”mättnad” i mitt intresse, och att jag tappar ett intresse när jag är ”klar” med det och det har uppfyllt sin roll för mig. Men när jag är ”klar” eller ej med något och hur länge ett intresse kommer att hålla för mig (och vilken roll det tjänar) är information jag inte har tillgång till, så det kan jag aldrig veta i förväg.

Precis så är det för mig också.

 

[Masqueradee]

För mig kan det vara lite olika saker:

- Ridsport. Intresset har väl inte dött helt, men kände att jag nått en platå och jag har inte möjlighet att satsa på att nå nästa utifrån rådande förutsättningar. Efter 10+ år på ridskola kände jag helt enkelt att jag inte fick ut så mycket mer av det hela, och jag tror inte att vara medryttare skulle passa mig (om jag inte snubblade över en väns vän som jag blir rekommenderad, typ). Egen häst går inte ekonomiskt just nu, men i framtiden kanske. Utan mål och mening dog det lite för mig, att rida 45min en dag i veckan är liksom inte nog, och att lägga 15-20 000 per år för ridskola känns sådär.

- Läsning. Jag älskade att läsa upp till gymnasiet. Sen dog det helt. Läsning blev förknippat med studier och jobb. Men, nu har jag förhoppningsvis börjat hitta tillbaka till den lustfyllda läsningen.

- Intressen ersätts med något annat. Jag tycker faktiskt inte det är något problem med det, och framförallt betyder inte en paus att man lägger ned för alltid!

 

[Krystalline]

Jag känner igen mig!
Jag var total Japan- nörd i 20-årsåldern. Lärde mig språket, inredde med japanska grejer etc. Sen plötsligt efter 3-4 år försvann intresset totalt.

Nu har jag varit insnöad på NL i snart 4 år, lärt mig det språket, har massa Delft-porslin etc

Jag vet att det också kommer att gå över, troligen inom ett år eller två, så får vi se vad som kommer därnäst.

Jag har känt viss sorg när ett intresse dör ut, funderat på om den tiden varit bortkastad och så där, men jag kom fram till att eftersom jag älskade det när det pågick så var det värt all tid jag lagt ner.

Vad som händer och vad som utlöser ett sånt fokusbyte vet jag inte... Jag gissar också på att det, för mig i alla fall, handlar om att jag blir färdig. Tycker att jag lärt mig tillräckligt eller nåt?

 

[bettysmatte]

Jag har ett antal intressen som jag "alternerar" mellan. Ibland läser jag mer skönlitteratur. Ibland bakar jag mer. Ibland släktforskar jag mer. Ibland skriver jag mer. Har inte tid för allt, så jag är lite av en periodare kanske man kan säga. Just nu är det mycket släktforskning igen, och jag har dykt på djupet och försökt hitta så mycket som möjligt om personer som intresserar mig. Det kan vara sjukhusjournaler, domar om de har begått något brott, osv. Otroligt vad mycket levnadshistoria man kan hitta på de mest oväntade ställen. Men det tar TID, massor med tid. Och så måste jag beställa mycket av materialet eftersom jag bor för långt ifrån arkivet. Det tar ofta veckor innan svaret kommer. Så för mig går mina intressen alltså upp och ner i intensivitet.

 

[Soapbubble]

Jag tänker att intresset avtar är när man ”kan” något och när ”allt” är gjort inom området. Det blir inte längre spännande och intressant. Hur mycket allt är, varierar mellan olika personer.