aiquen
Trådstartare
I natt var jag med om något jag upplevde som väldigt skrämmande, och jag kan inte riktigt släppa det... Vad fan hände?
Under kvällen (och tidigare) kände jag mig helt som vanligt. Jag kom hem ganska sent och blev rätt upprörd över min "vadå visa någon som helst jävla hänsyn"-granne som hade högljudd fest igen (!), men gick och la mig, läste en stund och lyckades till slut somna.
Så av någon anledning vaknade jag vid tretiden. Vet inte om det var p.g.a. nåt ljud från grannlägenheten, men hela min lägenhet fylldes i alla fall av hans jävla musik, så tjena att jag kunde somna om. Så jag fick för mig att jag skulle ut i trapphuset och lyssna om musiken verkligen var så hög som det lät inne hos mig för nu hade jag liksom fått nog...
Så jag, tämligen yrvaken, masade mig upp ur sängen och ställde mig i dörren ut till trapphuset och fipplade med mobilen så kameran gick igång och en blixt gick av och i nästa stund låg jag och typ krampade på golvet. Hjärtat bara rusade och jag vevade visst en del omkring mig innan jag lyckades samla ihop armar och ben och ta mig upp, för ett par tomma kartonger som stod utanför dörren lyckades jag ha omkull med buller och brak.
Så till slut kom jag upp på benen igen, masade mig darrig raka vägen in till sängen och låg där och toksvettades samtidigt som hjärtat fortfarande rusade och jag hade en allmänt väldigt stark olustkänsla ("håller jag på att dö?") i kroppen. Låg en stund och funderade över om det var svett eller blod som rann i pannan ... samtidigt som jag försökte andas i fyrkanter, innan jag ens vågade prova om jag kunde röra benen. Det funkade, så jag tog mig upp igen, duschade och märkte inte av några fler "kramper" eller att jag höll på att förlora kontrollen, men kände mig väldigt matt, tung i kroppen och liksom "kände av" hjärtat även om det lugnat ner sig från sin skenattack.
Därefter har jag känt mig ungefär som vanligt igen (är förstås hyfsat seg och trött efter att grannen haft igång sin musik till efter kl åtta, trots att jag vid sextiden tog mig ner och ringde på, önskade honom god morgon och bad honom sänka det jävla ljudet så jag kunde få sova).
Men vad sjutton hände?
Jag har inte varit med om nåt liknande förut. Att hjärtat har skenat iväg (vi snackar sekunder) har jag varit med om vid några tillfällen (senast en gång tidigare i veckan faktiskt) men det har jag typ avfärdat som ingenting eftersom det varit i perioder när jag i övrigt inte mått så bra. Och riktigt bra har jag heller inte mått den senaste tiden; jag är inne i en ganska tung period, har känt mig ganska nedstämd och känt lite som en inre stress över livet rent allmänt. Har också dragits med en väldig trötthet den senaste veckan men i övrigt, rent fysiskt, är jag såvitt jag vet frisk.
Jag har funderat på allt från stroke till hjärtinfarkt till EP-anfall till panikångestattack eller bara vanlig jäkla trötthet, och ja jag vet att Buke inte är sjukvården, men som sagt, jag kan inte riktigt släppa det. Så, någon som har någon teori om vad det kan ha rört sig om?
Kan jag liksom ha gått och fått epilepsi knall fall? Vad gör jag då ...? Det här vill jag inte vara med om igen.
Under kvällen (och tidigare) kände jag mig helt som vanligt. Jag kom hem ganska sent och blev rätt upprörd över min "vadå visa någon som helst jävla hänsyn"-granne som hade högljudd fest igen (!), men gick och la mig, läste en stund och lyckades till slut somna.
Så av någon anledning vaknade jag vid tretiden. Vet inte om det var p.g.a. nåt ljud från grannlägenheten, men hela min lägenhet fylldes i alla fall av hans jävla musik, så tjena att jag kunde somna om. Så jag fick för mig att jag skulle ut i trapphuset och lyssna om musiken verkligen var så hög som det lät inne hos mig för nu hade jag liksom fått nog...
Så jag, tämligen yrvaken, masade mig upp ur sängen och ställde mig i dörren ut till trapphuset och fipplade med mobilen så kameran gick igång och en blixt gick av och i nästa stund låg jag och typ krampade på golvet. Hjärtat bara rusade och jag vevade visst en del omkring mig innan jag lyckades samla ihop armar och ben och ta mig upp, för ett par tomma kartonger som stod utanför dörren lyckades jag ha omkull med buller och brak.
Så till slut kom jag upp på benen igen, masade mig darrig raka vägen in till sängen och låg där och toksvettades samtidigt som hjärtat fortfarande rusade och jag hade en allmänt väldigt stark olustkänsla ("håller jag på att dö?") i kroppen. Låg en stund och funderade över om det var svett eller blod som rann i pannan ... samtidigt som jag försökte andas i fyrkanter, innan jag ens vågade prova om jag kunde röra benen. Det funkade, så jag tog mig upp igen, duschade och märkte inte av några fler "kramper" eller att jag höll på att förlora kontrollen, men kände mig väldigt matt, tung i kroppen och liksom "kände av" hjärtat även om det lugnat ner sig från sin skenattack.
Därefter har jag känt mig ungefär som vanligt igen (är förstås hyfsat seg och trött efter att grannen haft igång sin musik till efter kl åtta, trots att jag vid sextiden tog mig ner och ringde på, önskade honom god morgon och bad honom sänka det jävla ljudet så jag kunde få sova).
Men vad sjutton hände?
Jag har inte varit med om nåt liknande förut. Att hjärtat har skenat iväg (vi snackar sekunder) har jag varit med om vid några tillfällen (senast en gång tidigare i veckan faktiskt) men det har jag typ avfärdat som ingenting eftersom det varit i perioder när jag i övrigt inte mått så bra. Och riktigt bra har jag heller inte mått den senaste tiden; jag är inne i en ganska tung period, har känt mig ganska nedstämd och känt lite som en inre stress över livet rent allmänt. Har också dragits med en väldig trötthet den senaste veckan men i övrigt, rent fysiskt, är jag såvitt jag vet frisk.
Jag har funderat på allt från stroke till hjärtinfarkt till EP-anfall till panikångestattack eller bara vanlig jäkla trötthet, och ja jag vet att Buke inte är sjukvården, men som sagt, jag kan inte riktigt släppa det. Så, någon som har någon teori om vad det kan ha rört sig om?
Kan jag liksom ha gått och fått epilepsi knall fall? Vad gör jag då ...? Det här vill jag inte vara med om igen.