Ja, jag håller med att det är skillnad på sträng och elak, det går absolut att vara det ena utan att vara det andra, men stränghet kan också uppfattas som elakare än det är menat beroende på hur känslig man är som person osv. (Jag är en ganska känslig person, så mycket möjligt att jag upplevde ridläraren elakare än mina kurskamrater). Upplevde överlag att det var en sträng och barsk kultur på den ridskolan och de verkade föredra instruktörer med den attityden. Sedan, hon som uppmanade mig att piska hästen över hinder var vikarie och jobbade normalt inte där (dock var hon inkallad som vikarie vid fler tillfällen).Det är två helt olika saker att vara sträng och elak och också helt olika saker att vara i så fall elak mot hästen eller ryttaren.
De två mer militära jag har haft var stränga men absolut inte elaka. Jag skulle säga att de var väldigt snälla. Speciellt mot hästarna. De bara sa inte att de var snälla och gjorde inte det där "jag är snäll" spelet. (vilket kan störa vissa jättemycket såklart.)
Den ena av dem en riktig gammal man på 75, när det gäller att vara snäll mot hästar så är jag övertygad om att han kände mer för dem än någon annan ridlärare jag mött. Speciellt som han definitivt omakade sig till att se till att ryttaren alltid var snäll mot hästen (även på bekostnad av ryttarstolthet kanske). Ok att han kunde säga att den klumpehästen klarar inte hoppa det finare men rid på, så är det ju inte elakt mot en häst att erkänna att den är en klumpehäst som måste anstränga sig och nu ska det inte vara högre eller snävare. Utan snällt att se det och acceptera det och han sa det ömt. Det vanliga sättet han fick en häst över hindret vid problem var att säga -men RID flicka, rid! (eller gosse då) (implicerat bestäm dig, korta tyglarna, driv med skänklarna, styr mot hindret)
De gånger jag upplevt en ridlärare vilja springa med spö eller säga, smäll hästen, många gånger osv har det varit klassiska kvinnliga ridlärare i alla åldrar. Snälla mot ryttarna vanligen.
Frustrerade och på gränsen till elaka har jag också stött på men då kändes det som att de nått sin pedagogiska slutpunkt (eller inte riktigt kände hästen, eller inte riktigt visste vad ryttaren kunde) och frustration och inte längre klarade att förklara vart de ville komma. Kanske alltid låg där, utanför vad de klarade pedagogiskt (och någon gång har jag hjälpt till lite med vad som hade varit lämpligare, tex ok säg till mig att det behöver gå långsammare, men ge mig en långsida innan du börjar bli arg och tjata, annars blir jag stressad och det går bara snabbare).
Sedan är jag övertygad om att det fanns mängder av jätteelaka militära ridlärare då det begav sig. Elakt folk finns nog överallt.
Men intressant med olika utlärningsmetoder och vad som är bäst för eleven. Såg nyligen intervju med en tjej som jobbar som ridintruktör i uk, och hon berättade att hon lärt sig att kvinnor går på bekräftelse och behöver uppmuntran och få höra när de gör något bra, medan män har mer ego och behöver auktoritära kommandon för att ta till sig instruktioner. Jag är nog typiskt kvinnlig på den punkten och har jättesvårt att lära mig om någon är barsk och sträng (även utan en tillstymmelse till elakhet) utan blir då bara väldigt liten och osäker. Kan inte ta till mig information alls i ett sådant läge.