Vad hade husarerna för hästar?

[Görel]

Kul tråd! Snälla kan ingen moderator rätta rubriken. Pliiis!

Jag tycker att det är lite charmigt men om TS vill ha den ändrad får TS säga till.

 

[Wingates]

Att få beröm eller få veta när man gjorde rätt fanns inte utan sa han inget så var det bra. Man visste aldrig om det verkligen var rätt eller om han bara inte såg att man gjorde fel. Inget toppensätt att lära sig på precis.

Jag har med ridit för en gammal militär, bästa tränaren jag haft hands down. Gillar den typen av lärosätt faktiskt - jag har svårt för folk som är sådär överdrivet peppande som jag tycker många är.
När man fick ett "bra" av honom då visste man att det var BRA alternativt att man gjorde det efter bästa förmåga.

Gillar när det bara är att hoppa med, då hinner man aldrig fundera på om det är högt eller om man är rädd Det är bara att tuta och köra, trillar man av är det bara att göra om och göra rätt sen.

 

[Mia_R]

Jag gillade att rida för gamla militärer och den disciplinen, ex tyckte det lät förfärligt när han var med och lyssnade på en instruktör av det äldre gardet, jag reagerade inte alls.

 

[nickan1]

Min morfar var stamanställd ryttare på 10- och 20-talet....

Jag har ärvt några foton från bl.a Eksjö och K1 i Stockholm....

Det finns foton på när dom hoppade genom levande hinder och massa annat.

Ska se om jag hittar dom ifall ni vill se dom

Ja vill jättegärna se foton! Finns det inget på digitalt museum?

 

[nickan1]

Jag började också rida på ridskola på 70-talet men där fanns inte den kopplingen till militären, jag minns iaf inga hårda tag. Dagens föräldrar skulle väl få spatt om ungarna blev behandlade på det viset idag...

Jag älskar denna serien "Till häst" som ligger på SVT öppet arkiv https://www.oppetarkiv.se/etikett/titel/Till_häst/ där kan man verkligen skönja vissa drag från det militära i undervisningen som kvarnvinge bakåt t.ex. i takt och att man ska komma upp utan stigbyglar på relativt höga hästar. Och sen Anders Gernarndt som kommenterar det hela är oslagbart.

 

[bettysmatte]

Kul tråd! Snälla kan ingen moderator rätta rubriken. Pliiis!

Ja, gärna för min del också ! Jag vet ju hur ordet stavas. Men mobil, små bokstäver, och "gamla ögon" = ingen bra kombo

 

[bettysmatte]

Jag tycker att det är lite charmigt men om TS vill ha den ändrad får TS säga till.

Ja, ändra den gärna - tack !

 

[Mia_R]

Ja, ändra den gärna - tack !

Tack, rubriken störde mig enormt varje gång jag såg den.

 

[Luff]

Har en kompis som red på ridskola på 60-talet och deras lärare var hård men rättvis som det heter. Vägra rida den häst han valt fanns inte, grina fick man inte, och varje lektion fick de galoppera med knut på tygeln, armarna rakt ut och inga stigbyglar...de blev säkert jätteduktiga ryttare, men jag hade aldrig vågat....

Det gjorde vi på ponnys där jag lärde mig rida, ingen militär i sikte. Var ju vanlig balansövning.
Vi red ofta halva lektioner utan stigbyglar, red lätt (det var jäkligt nyttigt) och travade också cavaletti i vad vi då kallade fältsits, ibland med ett lägre hinder 40 cm kanske som avslut då vi skulle släppa tygeln när vi styrat in i cavalettin. Inget stöd i sadeln med rumpan, bara knäslut. Sista gången jag red en sådan lektion var som vuxen 95 eller 96 på häst. Vi hoppade 110 cm den dagen med armarna rakt ut. Då fick vi dock ha stigbyglar när vi kom över 70 cm. Så jäkla kul, hade en häst som var het så inibomben. Då fick jag verkligen slänga hjärtat först och hoppa efter.

 

[Sassitalu65]

Det gjorde vi på ponnys där jag lärde mig rida, ingen militär i sikte. Var ju vanlig balansövning.
Vi red ofta halva lektioner utan stigbyglar, red lätt (det var jäkligt nyttigt) och travade också cavaletti i vad vi då kallade fältsits, ibland med ett lägre hinder 40 cm kanske som avslut då vi skulle släppa tygeln när vi styrat in i cavalettin. Inget stöd i sadeln med rumpan, bara knäslut. Sista gången jag red en sådan lektion var som vuxen 95 eller 96 på häst. Vi hoppade 110 cm den dagen med armarna rakt ut. Då fick vi dock ha stigbyglar när vi kom över 70 cm. Så jäkla kul, hade en häst som var het så inibomben. Då fick jag verkligen slänga hjärtat först och hoppa efter.

Jösses! Utan tyglar kan jag rida men är riktigt feg när det gäller att släppa stigbyglarna...2 ggr om året har vi dock sitsträning då vi longerar varann, ska försöka våga då...däremot har jag hoppat studs över låga hinder där vi skulle hålla armarna i sidan, på hjälmen och rakt ut - det var riktigt kul och boostade självförtroendet!

 

[Sassitalu65]

Jag älskar denna serien "Till häst" som ligger på SVT öppet arkiv https://www.oppetarkiv.se/etikett/titel/Till_häst/ där kan man verkligen skönja vissa drag från det militära i undervisningen som kvarnvinge bakåt t.ex. i takt och att man ska komma upp utan stigbyglar på relativt höga hästar. Och sen Anders Gernarndt som kommenterar det hela är oslagbart.

En osynlig karl som plötsligt skriker VOLTA! Sen anmärker Gernandt på när nån tjej inte gör övningen tillräckligt bra "njaa, där kunde hon nog sträckt ut armen lite mer..."

 

[Luff]

Jösses! Utan tyglar kan jag rida men är riktigt feg när det gäller att släppa stigbyglarna...2 ggr om året har vi dock sitsträning då vi longerar varann, ska försöka våga då...däremot har jag hoppat studs över låga hinder där vi skulle hålla armarna i sidan, på hjälmen och rakt ut - det var riktigt kul och boostade självförtroendet!

Efter några varv när en försöker rida lätt i arbetstrav så har man glömt bort att hålla balansen. En har fullt upp med att orka. Så släpp du stigbyglarna. Lättast i galopp faktiskt.

 

[macbeth]

Har en kompis som red på ridskola på 60-talet och deras lärare var hård men rättvis som det heter. Vägra rida den häst han valt fanns inte, grina fick man inte, och varje lektion fick de galoppera med knut på tygeln, armarna rakt ut och inga stigbyglar...de blev säkert jätteduktiga ryttare, men jag hade aldrig vågat....

Så var det när jag började rida på ridskola i slutet av 70-talet med. Fram till -86-87 iallafall var det fortfarande så på den ridskolan jag red på innan en ny betydligt mjukare person tog över driften. Ridläraren var en gammal militär och han skötte ridskolan som en miltäranläggning. Vi hade fortfarande kronhästar när jag började, alltså hästar som ägdes av staten och som lånades ut till ridskolor. Att komma tillbaka till ridskolan värld i slutet av 90-talet (då inte som elev utan som anställd) och se förvandlingen var en upplevelse och även om jag tycker att det var bättre med de betydligt mildare utlärningsmetoderna som var då (och är nu) så ser jag faktiskt endel fördelar med att lära sig så som jag gjorde. Att galoppera utan tyglar och stigbyglar gjorde vi första terminen och att hoppa likadant var så man lärde sig helt enkelt. Inget ryckande i några munnar, man lärde sig var balansen skulle vara och att styra med sitsen även om man kanske inte fattade att det var det man gjorde. Vi fick önska häst en gång per år, till jul, men det var såklart ingen garanti att man fick sin önskehäst och att klaga på det fanns nog inte ens i tanken.
Gjorde man fel på ett sådant sätt att hästen for illa kunde ridläraren slita ner en från hästen, satt upp och visade hur det skulle gå till, fortfarande med cigaretten hängandes i mungipan... Att få beröm eller få veta när man gjorde rätt fanns inte utan sa han inget så var det bra. Man visste aldrig om det verkligen var rätt eller om han bara inte såg att man gjorde fel. Inget toppensätt att lära sig på precis.

Jag gick på en ridskola i början av 2000-talet som hade precis den attityden. Min ridlärare var så sträng och elak att hon gjorde mig osäker och till slut så ridrädd att jag på allvar funderade på att ge upp ridning helt och bli skötare åt ett gäng shettisar eller nåt istället. Lyckades till slut byta ridgrupp till en med en trevligare ridlärare, men överlag var det många väldigt ilskna och barska ridlärare på den ridskolan, vi hade en gång en vikarie som försökte få mig att piska en häst över hinder när den inte ville hoppa (jag vägrade såklart), fick sen höra att den hästen var hinderrädd och skulle inte gå hopplektioner alls. Tyvärr så blev de trevligare ridlärarna aldrig långvariga på den ridskolan, så antagligen ville de ha en hård attityd där.

 

[Sassitalu65]

Jag gick på en ridskola i början av 2000-talet som hade precis den attityden. Min ridlärare var så sträng och elak att hon gjorde mig osäker och till slut så ridrädd att jag på allvar funderade på att ge upp ridning helt och bli skötare åt ett gäng shettisar eller nåt istället. Lyckades till slut byta ridgrupp till en med en trevligare ridlärare, men överlag var det många väldigt ilskna och barska ridlärare på den ridskolan, vi hade en gång en vikarie som försökte få mig att piska en häst över hinder när den inte ville hoppa (jag vägrade såklart), fick sen höra att den hästen var hinderrädd och skulle inte gå hopplektioner alls. Tyvärr så blev de trevligare ridlärarna aldrig långvariga på den ridskolan, så antagligen ville de ha en hård attityd där.

Fy, vad hemskt, låter inte som ett trevligt ställe...red på ett ställe där hästarna var väldigt "sura" när man skulle göra iordning dem och ville bitas. Inte heller nåt bra tecken, där jag rider nu är hästarna nyfikna, vänliga och sällskapliga och så ska det ju vara.

 

[macbeth]

Fy, vad hemskt, låter inte som ett trevligt ställe...red på ett ställe där hästarna var väldigt "sura" när man skulle göra iordning dem och ville bitas. Inte heller nåt bra tecken, där jag rider nu är hästarna nyfikna, vänliga och sällskapliga och så ska det ju vara.

Nä, många hästar som var sura och besvärliga vid hantering där också. Absolut ett dåligt tecken. Känner nu i efterhand att jag gick kvar där för länge och borde bytt ridskola tidigare...

 

[macbeth]

Nä, många hästar som var sura och besvärliga vid hantering där också. Absolut ett dåligt tecken. Känner nu i efterhand att jag gick kvar där för länge och borde bytt ridskola tidigare...

Den trevliga ridläraren jag hade sen (som verkligen var super! ) gjorde även, frivilligt, stalltjänst, de andra ridlärarna befattade sig inte med hästarna alls förutom när de höll lektion.

 

[Badger]

Ja, det var nog ett krav att de kunde sitta upp utan pall vet bara att han var "stamanställd".

Det var ett krav när jag började på ridskola också
Den förväntningen upphörde nog inte förrän jag fyllde 30 eller ngt, gradvis. Till nu helst inte utan pall.

Men som sagt 170 + hästarna var en sällsynt syn också. Nu verkar de nära dominera. (att sitta upp på en häst som har lite lägre mankhöjd än man själv är lång är ju ofta inte något problem.)

 

[Badger]

Har en kompis som red på ridskola på 60-talet och deras lärare var hård men rättvis som det heter. Vägra rida den häst han valt fanns inte, grina fick man inte, och varje lektion fick de galoppera med knut på tygeln, armarna rakt ut och inga stigbyglar...de blev säkert jätteduktiga ryttare, men jag hade aldrig vågat....

Vet inte, alla är man lite rädd för olika saker, jag tyckte de goseridlärare jag hade var ganska läskiga, visste aldrig riktigt var jag hade dem. Vet inte vad jag hade tyckt om en sådan. De herrar (bara två iofs) som var militärer eller likn som jag har ridit för var raka och enkla och sa vad de tyckte, så man behövde inte oroa sig.

 

[Badger]

Jag har med ridit för en gammal militär, bästa tränaren jag haft hands down. Gillar den typen av lärosätt faktiskt - jag har svårt för folk som är sådär överdrivet peppande som jag tycker många är.
När man fick ett "bra" av honom då visste man att det var BRA alternativt att man gjorde det efter bästa förmåga.

Gillar när det bara är att hoppa med, då hinner man aldrig fundera på om det är högt eller om man är rädd Det är bara att tuta och köra, trillar man av är det bara att göra om och göra rätt sen.

Håller med.

Jag har ju haft upplevelser speciellt som liten 9-14 år gammal där man kände sig tvungen att lyssna på Braaet, var det ett bra braa eller var det ett (gud den där jävla ungen kan inte rida suck) bra. För båda fanns, men ridläraren lyckades inte kläcka ur sig ett ärligt -rätta till det där och det där. Hatar ridläraren mig? Är det här ok? är det dåligt? Hon bara smilar snällt.

Har varit med om det med vikarie på senare år också på ridskolan man hasar snett över ridbanan i något slags makaronform -braaa skänkelvikning. (man bara mm trooooligt, kunde du inte kläckt ur dig ett par problem istället.)

 

[Badger]

Jag gick på en ridskola i början av 2000-talet som hade precis den attityden. Min ridlärare var så sträng och elak att hon gjorde mig osäker och till slut så ridrädd att jag på allvar funderade på att ge upp ridning helt och bli skötare åt ett gäng shettisar eller nåt istället. Lyckades till slut byta ridgrupp till en med en trevligare ridlärare, men överlag var det många väldigt ilskna och barska ridlärare på den ridskolan, vi hade en gång en vikarie som försökte få mig att piska en häst över hinder när den inte ville hoppa (jag vägrade såklart), fick sen höra att den hästen var hinderrädd och skulle inte gå hopplektioner alls. Tyvärr så blev de trevligare ridlärarna aldrig långvariga på den ridskolan, så antagligen ville de ha en hård attityd där.

Det är två helt olika saker att vara sträng och elak och också helt olika saker att vara i så fall elak mot hästen eller ryttaren.

De två mer militära jag har haft var stränga men absolut inte elaka. Jag skulle säga att de var väldigt snälla. Speciellt mot hästarna. De bara sa inte att de var snälla och gjorde inte det där "jag är snäll" spelet. (vilket kan störa vissa jättemycket såklart.)

Den ena av dem en riktig gammal man på 75, när det gäller att vara snäll mot hästar så är jag övertygad om att han kände mer för dem än någon annan ridlärare jag mött. Speciellt som han definitivt omakade sig till att se till att ryttaren alltid var snäll mot hästen (även på bekostnad av ryttarstolthet kanske). Ok att han kunde säga att den klumpehästen klarar inte hoppa det finare men rid på, så är det ju inte elakt mot en häst att erkänna att den är en klumpehäst som måste anstränga sig och nu ska det inte vara högre eller snävare. Utan snällt att se det och acceptera det och han sa det ömt. Det vanliga sättet han fick en häst över hindret vid problem var att säga -men RID flicka, rid! (eller gosse då) (implicerat bestäm dig, korta tyglarna, driv med skänklarna, styr mot hindret)

De gånger jag upplevt en ridlärare vilja springa med spö eller säga, smäll hästen, många gånger osv har det varit klassiska kvinnliga ridlärare i alla åldrar. Snälla mot ryttarna vanligen.

Frustrerade och på gränsen till elaka har jag också stött på men då kändes det som att de nått sin pedagogiska slutpunkt (eller inte riktigt kände hästen, eller inte riktigt visste vad ryttaren kunde) och frustration och inte längre klarade att förklara vart de ville komma. Kanske alltid låg där, utanför vad de klarade pedagogiskt (och någon gång har jag hjälpt till lite med vad som hade varit lämpligare, tex ok säg till mig att det behöver gå långsammare, men ge mig en långsida innan du börjar bli arg och tjata, annars blir jag stressad och det går bara snabbare).

Sedan är jag övertygad om att det fanns mängder av jätteelaka militära ridlärare då det begav sig. Elakt folk finns nog överallt.