Vad gör man? *långt*

[Lawendel]

Ja, vad gör man nu?

Rakt på sak: Jag har på senaste tiden känt mig helt "känslolös", har varken känt mig glad eller ledsen utan bara neutral, och det har känts som att hela jag bara varit ett stort svart hål. Har inte kunnat glädja mig åt något, och om jag nu känt något så har det varit ledsamhet.
Då har jag också upptäckt att mina känslor för ridningen och min häst är i princip borta också. När jag rider så känner jag mig bara ledsen (och dessutom har jag, som vanligt, jobbigt höga psykiska krav på mig själv, om att allt jag gör ska gå, vara och kännas så bra hela tiden, så det har inte varit kul för det heller), och när jag ser hästen så kommer inte den kärlek som tidigare blommat upp inom mig ut alls. Jag tycker inte att ridningen/hästen är roligt/rolig, samtidigt som jag inte tycker att den är tråkig heller. Jag är neutral där också.
Jag vet inte om det är så att det här beror på hästen (att han inte är rätt för mig) eller om jag tröttnat på ridningen överhuvudtaget, eller om det här bara är något tillfälligt jag upplever (hormoner? är 15..), och att det senare blir bra.
Det här med att hästen kanske inte är 'rätt', det är min största skräck. Jag har jobbat i snart 2 år med denna häst i vått och torrt, vi har byggt upp en bra relation och jag älskar honom (fast just nu känner jag som sagt inte det), och jag skulle inte klara att skiljas från honom. Men samtidigt så känner jag såhär. Jag tycker också att det är jobbigt när det för tillfället inte verkar gå framåt i ridningen eller med hästen, och att hästen bara jobbar emot mig (och att jag då har de här kraven på mig jämt gör ju inte saken bättre...).

Men i vissa stunder när jag rider eller pysslar med pållen så känner jag mig glad. Eller det är en blandad glädje, för den räcker inte riktigt till att täcka över den här neutrala ledsamheten jag känner, men jag vet att jag är glad och tycker det är roligt. Men resten av tiden (nu bl.a.) så känner jag som jag beskrivit. Och jag vill verkligen inte sluta med hästar och ridning, det vill jag inte.

Men då är frågan: Hur f*n ska jag göra? Jag kan inte tänka klart, jag är i uppror mot mig själv. Jag vet inte vad jag känner. Jag vet inte vad jag vill.
Jag vet ingenting...

Hjälp?

Ursäkta rörig tråd, men jag har så himla blandade känslor så ni kan inte föreställa er..

 

[angelwings]

Sv: Vad gör man? *långt*

Ta det lugnt och andas vännen. Livet går upp och ner och din kropp är förmodligen full av hormoner som ska komma på rätt plats.

Ibland är allting jobbigt och det är bara att försöka härda ut. Ta tillvara de stunder som känns bra och tänk att snart kommer det en ny stund som känns bra. Jag har haft småslitigt med det hela mitt liv men nu efter att jag 'dog' (läs min tråd om du undrar något) så kan jag känna att även om allt är jobbigt så kommer det bli bättre snart. (för mycket värre kan det inte bli iaf )

Försök härda ut och mig brukar det hjälpa att skriva av mig också. Du får gärna pma mig om du vill prata med nån som lyssnar. Det löser sig men låt 'neutrumet' ta tid.

 

[Solvira]

Sv: Vad gör man? *långt*

Mitt bästa tips är att släppa alla krav, du är ung och kan ta igen det när du känner att du orkar. Ta din tid bara, och andas. Trappa ner lite så att du inte har så mycket måsten, utan bara kan glida igenom vardagen ett tag.

Försök komma ihåg vad som gjorde dig riktigt glad innan du kände dig såhär känslolös, och gör de grejerna utan att känna att det måste kännas lika roligt som innan. Gör bara saker som du vet att du gillar när du i vanliga fall känner nånting. Så småningom kommer det komma tillbaka! Bara du inte hetsar och försöker få tillbaka det nu så kommer det nog komma snart.

Har du nån att prata med så gör det. Allt möjligt, låt det komma ut bara.

Koncentrera dig på dig och ditt välbefinnande. Ta lite extra tid att göra avslappnande saker, allt från att tända lite ljus (det funkar bra för mig i alla fall) och sitta och lyssna på musik eller läsa, ta ett bad eller en mysig tur ute i skogen.

Tänk också på att din häst faktiskt inte mår dåligt av att få lite vila. Det mådde jag dåligt över när jag var som du- att jag hade en fullt frisk, ung häst som inte fick komma ut och bli riden. Men han fick vara ute länge i hagen och han verkade faktiskt förstå att matte mådde dåligt, för han blev inte rastlös och jobbig som han annars kan bli när han vilar. Pyssla med din pålle och känn att hästen finns där för dig, inte tvärtom. Mår du ändå dåligt över att du inte kan motionera- fråga en kompis om h*n kan hjälpa dig så länge, eller kanske nån som står i stallet eller i närheten, eller rent av sätt ut en annons.

Det kommer bli bra, men fokusera på DIG och att slappna av och finna livet små ljusstunder.

 

[Lawendel]

Sv: Vad gör man? *långt*

Tack båda två..
Jag försöker bara att ta det lugnt och tänka att det ordnar sig, men det är inte så lätt... Jag har (nästan ) bestämt mig för att låta hästen vila ett tag nu, och bara samla mig själv och inte tänka så mycket på pållen. Men jag är inte säker heller, för det är ju nu på sommaren jag egentligen VILL rida, för på vintern kommer nog ridningen inte att bli så effektiv (skola först, sen är det kolsvart när jag kommer hem och vi kan inte åka till ridhuset varje dag..). Men å andra sidan så är det väl värt det om jag får nya krafter och hittar glädjen i ridningen/hästen igen.
Men som sagt, det är inte så kul nu...

 

[boccia]

Sv: Vad gör man? *långt*

Du kan inte försöka hitta någon som avlastar dig med hästen? En medryttare 2-3 dagar/vecka t.ex. Då kanske suget kommer tillbaka.

 

[Lawendel]

Sv: Vad gör man? *långt*

Jag tror det kan bli svårt.. Att hitta någon alltså.

 

[Lawendel]

Sv: Vad gör man? *långt*

Någon mer som har råd?

 

[diskho]

Sv: Vad gör man? *långt*

Jag har tyvärr inget råd, men jag ska följa den här tråden eftersom jag känner precis likdant! :P

Förutom att min häst redan vilar..

 

[Lawendel]

Sv: Vad gör man? *långt*

MEN nu har det kanske hänt nåt..! Igår när jag tog in hästarna så tittade jag på Z och kände "Åh vad jag tycker om den där hästen!"! Jag var tvungen att stanna upp och förstå att jag verkligen kände så! Jag blev glad att se honom! Och så har jag ju inte känt på länge.. Dock så känns det likadant som förut nu idag, men det där ögonblicket fick mig att börja tro och hoppas igen