Jag har skrivit det förut: det verkar som om det är nånting varje tisdag, som gör att jag inte är i form.
Idag var jag arg, ledsen, besviken, irriterad, dyster... ...typ...
Jag hade tidigare på dan fått en kommentar på mitt nya jobb: ”Jag trodde att du kunde det här bättre, eftersom du sa att du hade jobbat med det förut”....
Dessutom hade jag även fått feedback på att det var nånting annat som jag gjort fel, i ett ärende som jag inte visste hur det fungerade och ingen hade talat om för mig hur man ska göra med, utan som jag bara hade fått lösa efter eget huvud och bästa förmåga.
Och då blir jag faktiskt ganska sur/grinig/arg/irriterad/whatever!
Var i hela helvetet är verklighetsförankringen?! Det kommer alltså in en NY MEDARBETARE till en arbetsplats, som förväntas klara sig själv och kunna alla rutiner och outtalade önskemål redan från början.
Hallå?! HALLÅ?!!!!!! Hur tänker ni nu? Ursäkta mig men hur faan tänker ni???
Första veckorna kände jag mig så värdelös att jag knappt kunde andas. Nu börjar jag, utöver värdelöshetskänslorna, sakta glida över i fas 2 – irritationsfasen. Nu börjar jag istället anse att jag är orättvist behandlad. Kanske är det något slags självförsvarsläge.
OK, det här är inget unikt. Jag har varit med om det förr. På 9 av 10 arbetsplatser jag jobbat på så har det funkat såhär att vara ny – ingen upplärning och ett rent helvete att komma in i allt dom första månaderna.
Jag vet att det är såhär. Jag vet att jag kommer komma över det här stadiet och kanske helt och hållet glömma bort att det ens har existerat.
Det jag tänker och känner nu är inte helt relevant.
(Men jag tycker ändå att det är ett sånt fruktansvärt resursslöseri.)
Det dumma är att det påverkar mig så oerhört mycket, i alla delar av mitt liv. Att jag är arg och ledsen och värdelös på jobbet suger musten ur mig totalt, och plötsligt funkar ingenting i mitt liv längre. Jag är mindre än en urpyst ballong och lägre än en dränkt disktrasa.
Jag försöker att inte visa nånting, varken av värdelöshetskänslorna eller ilskan. Men för sensitiva människor så antar jag att det i värsta fall kanske kan märkas ändå. (Jag får bara hoppas på att det inte finns några högsensitiva bland mina arbetskamrater)
Jag tänker självklart – har jag gjort nånting fel? Kan jag göra nånting annorlunda?
Jag är lärd att tänka att all respons jag får från livet och omgivningen är en direkt följd av mitt eget agerande. Dvs om jag har problem är det jag som har gjort nånting fel eller varit på fel plats vid fel tillfälle. För mig gäller logiken att man får tillbaks det man sänder ut. JAG KAN ALDRIG, ALDRIG SKYLLA PÅ NÅGON ANNAN.
Jag har vänner som tycker att jag är lite extrem i min tankegång kring det här, att jag drar det för långt. Men jag vet inte. Jag har aldrig förstått hur jag skulle kunna tänka på nåt annat sätt.
Jag tänker därför: Vem hade jag behövt vara i den här situationen? Vem hade dom velat ha? Vad hade dom velat att jag skulle göra? Hur hade jag kunnat göra för att deras förväntningar på mig inte skulle bli felaktiga, som dom verkar ha blivit?
Men jag kommer inte särskilt långt. Jag tänker att jag hade behövt vara någon med bättre kunskaper och mer erfarenhet som inte gjorde några fel. Men sån är jag helt enkelt inte. Och vem hade dom velat ha – självklart någon som redan kan allt och gör allt rätt från början. Kanske nån som tar för sig mer. Men sån är jag ju inte heller. Och förväntansmässigt – tja, jag anser faktiskt fortfarande att jag har rätt att påstå att jag har jobbat med den arbetsuppgift som orsakade kommentaren ovan. Men vi hade helt andra rutiner på mitt tidigare arbete, och jag jobbade i ”utförarroll”, inte i ”beslutarroll”. Här tog dom för givet att jag hade jobbat i ”beslutarroll”, eftersom det inte finns någon annan roll här. Själv kunde jag bara utgå från mina tidigare erfarenheter och hur det fungerade där jag jobbade förut. Och jag tog för givet att man på min nivå jobbade i ”utförarroll”, eftersom det var det man gjort där. Uppfattning står mot uppfattning.
Och så växer den där klumpen i bröstet på mig - den där som består av en äcklig immateriell svart sörja, som blixtsnabbt infekterar hela mitt system med trådar av starka värdelöshetskänslor. Fast nu även ackompanjerad av en pysande bubblande irritation.
Men då försöker jag tänka på vad två underbara människor har sagt till mig. Den ena är min kompis som känt mig i över 30 år. Hon sa att ”Du är den smartaste jag känner. Om någon ska klara det där så är det du.” Den andra är min före detta arbetskamrat. Hon sa ”Jag har jobbat i 40 år, och har aldrig tidigare mött en sån kompetent och bra administratör som du”
Såna ord värmer något enormt. Dom kommentarerna är det enda jag har att hänga upp mig på nu. Även om jag inte är bra just här just nu, så har jag faktiskt varit bra någon annanstans, för någon annan. Det finns en bra sida av mig också.
Trots att jag försöker fokusera mina tankar på dessa kommentarer, så fastnar jag i den dystra sörjan av självförebråelser. Tankarna snurrar i mitt huvud. Är dom besvikna på mig? Varför känner jag mig mer "anklagad" av vissa på jobbet, medans det faktiskt finns några som jag tycker att det funkar bättre med, vilka jag faktiskt känner mig OK tillsammans med? Betyder det att det är personbundet? Eller är det jag som är värdeös? Är det jag som gör fel? Vad är min roll? Hur mycket plats ska jag ta? Hur mycket ”får” jag vara med? Och varför har jag tappat all social förmåga jag nånsin haft?
I det stämningsläget var det dags för ridlektion igen. Och det är inte hästen det är fel på, det är ryttaren. Jag kan verkligen inte rida längre. Jag har tappat bort allt. Fattar inte vad som har hänt, men jag vet inte vad jag ska göra när jag sitter på hästryggen, har tappat all känsla och alla hjälper. Funderar på om det är värdelösheten på jobbet som även har gjort mig till en värdelös ryttare? Jag har ju tappat all form av självförtroende jag nånsin haft. Kanske har jag tappat tron på min egen förmåga så pass att jag inte ens kan rida längre? Om det ska fortsätta såhär så är det ingen mening att jag fortsätter rida. Eller så får jag försöka hitta nånstans där jag kan börja om helt från början, med privatlektioner. Lära mig rida på nytt.
Fan, att vara jag suger just nu.
Idag var jag arg, ledsen, besviken, irriterad, dyster... ...typ...
Jag hade tidigare på dan fått en kommentar på mitt nya jobb: ”Jag trodde att du kunde det här bättre, eftersom du sa att du hade jobbat med det förut”....
Dessutom hade jag även fått feedback på att det var nånting annat som jag gjort fel, i ett ärende som jag inte visste hur det fungerade och ingen hade talat om för mig hur man ska göra med, utan som jag bara hade fått lösa efter eget huvud och bästa förmåga.
Och då blir jag faktiskt ganska sur/grinig/arg/irriterad/whatever!
Var i hela helvetet är verklighetsförankringen?! Det kommer alltså in en NY MEDARBETARE till en arbetsplats, som förväntas klara sig själv och kunna alla rutiner och outtalade önskemål redan från början.
Hallå?! HALLÅ?!!!!!! Hur tänker ni nu? Ursäkta mig men hur faan tänker ni???
Första veckorna kände jag mig så värdelös att jag knappt kunde andas. Nu börjar jag, utöver värdelöshetskänslorna, sakta glida över i fas 2 – irritationsfasen. Nu börjar jag istället anse att jag är orättvist behandlad. Kanske är det något slags självförsvarsläge.
OK, det här är inget unikt. Jag har varit med om det förr. På 9 av 10 arbetsplatser jag jobbat på så har det funkat såhär att vara ny – ingen upplärning och ett rent helvete att komma in i allt dom första månaderna.
Jag vet att det är såhär. Jag vet att jag kommer komma över det här stadiet och kanske helt och hållet glömma bort att det ens har existerat.
Det jag tänker och känner nu är inte helt relevant.
(Men jag tycker ändå att det är ett sånt fruktansvärt resursslöseri.)
Det dumma är att det påverkar mig så oerhört mycket, i alla delar av mitt liv. Att jag är arg och ledsen och värdelös på jobbet suger musten ur mig totalt, och plötsligt funkar ingenting i mitt liv längre. Jag är mindre än en urpyst ballong och lägre än en dränkt disktrasa.
Jag försöker att inte visa nånting, varken av värdelöshetskänslorna eller ilskan. Men för sensitiva människor så antar jag att det i värsta fall kanske kan märkas ändå. (Jag får bara hoppas på att det inte finns några högsensitiva bland mina arbetskamrater)
Jag tänker självklart – har jag gjort nånting fel? Kan jag göra nånting annorlunda?
Jag är lärd att tänka att all respons jag får från livet och omgivningen är en direkt följd av mitt eget agerande. Dvs om jag har problem är det jag som har gjort nånting fel eller varit på fel plats vid fel tillfälle. För mig gäller logiken att man får tillbaks det man sänder ut. JAG KAN ALDRIG, ALDRIG SKYLLA PÅ NÅGON ANNAN.
Jag har vänner som tycker att jag är lite extrem i min tankegång kring det här, att jag drar det för långt. Men jag vet inte. Jag har aldrig förstått hur jag skulle kunna tänka på nåt annat sätt.
Jag tänker därför: Vem hade jag behövt vara i den här situationen? Vem hade dom velat ha? Vad hade dom velat att jag skulle göra? Hur hade jag kunnat göra för att deras förväntningar på mig inte skulle bli felaktiga, som dom verkar ha blivit?
Men jag kommer inte särskilt långt. Jag tänker att jag hade behövt vara någon med bättre kunskaper och mer erfarenhet som inte gjorde några fel. Men sån är jag helt enkelt inte. Och vem hade dom velat ha – självklart någon som redan kan allt och gör allt rätt från början. Kanske nån som tar för sig mer. Men sån är jag ju inte heller. Och förväntansmässigt – tja, jag anser faktiskt fortfarande att jag har rätt att påstå att jag har jobbat med den arbetsuppgift som orsakade kommentaren ovan. Men vi hade helt andra rutiner på mitt tidigare arbete, och jag jobbade i ”utförarroll”, inte i ”beslutarroll”. Här tog dom för givet att jag hade jobbat i ”beslutarroll”, eftersom det inte finns någon annan roll här. Själv kunde jag bara utgå från mina tidigare erfarenheter och hur det fungerade där jag jobbade förut. Och jag tog för givet att man på min nivå jobbade i ”utförarroll”, eftersom det var det man gjort där. Uppfattning står mot uppfattning.
Och så växer den där klumpen i bröstet på mig - den där som består av en äcklig immateriell svart sörja, som blixtsnabbt infekterar hela mitt system med trådar av starka värdelöshetskänslor. Fast nu även ackompanjerad av en pysande bubblande irritation.
Men då försöker jag tänka på vad två underbara människor har sagt till mig. Den ena är min kompis som känt mig i över 30 år. Hon sa att ”Du är den smartaste jag känner. Om någon ska klara det där så är det du.” Den andra är min före detta arbetskamrat. Hon sa ”Jag har jobbat i 40 år, och har aldrig tidigare mött en sån kompetent och bra administratör som du”
Såna ord värmer något enormt. Dom kommentarerna är det enda jag har att hänga upp mig på nu. Även om jag inte är bra just här just nu, så har jag faktiskt varit bra någon annanstans, för någon annan. Det finns en bra sida av mig också.
Trots att jag försöker fokusera mina tankar på dessa kommentarer, så fastnar jag i den dystra sörjan av självförebråelser. Tankarna snurrar i mitt huvud. Är dom besvikna på mig? Varför känner jag mig mer "anklagad" av vissa på jobbet, medans det faktiskt finns några som jag tycker att det funkar bättre med, vilka jag faktiskt känner mig OK tillsammans med? Betyder det att det är personbundet? Eller är det jag som är värdeös? Är det jag som gör fel? Vad är min roll? Hur mycket plats ska jag ta? Hur mycket ”får” jag vara med? Och varför har jag tappat all social förmåga jag nånsin haft?
I det stämningsläget var det dags för ridlektion igen. Och det är inte hästen det är fel på, det är ryttaren. Jag kan verkligen inte rida längre. Jag har tappat bort allt. Fattar inte vad som har hänt, men jag vet inte vad jag ska göra när jag sitter på hästryggen, har tappat all känsla och alla hjälper. Funderar på om det är värdelösheten på jobbet som även har gjort mig till en värdelös ryttare? Jag har ju tappat all form av självförtroende jag nånsin haft. Kanske har jag tappat tron på min egen förmåga så pass att jag inte ens kan rida längre? Om det ska fortsätta såhär så är det ingen mening att jag fortsätter rida. Eller så får jag försöka hitta nånstans där jag kan börja om helt från början, med privatlektioner. Lära mig rida på nytt.
Fan, att vara jag suger just nu.
