Vad är det med politik som gör folk så elaka?

Singoalla

Trådstartare
Jag studerar, som vissa av er vet, statsvetenskap och har varit politiskt engagerad i många år. Jag har dock aldrig engagerat mig i partipolitiken tidigare, utan trivts mycket bra som en utomstående observatör. Nu har jag valt att engagera mig lite mer i "mitt" parti och jobbar därför med en pågående kampanj där vi har torgmöten, delar ut flyers mm. och pratar med våra medborgare om några sakfrågor. Jag känner redan nu att det här med partipolitik kanske trots allt inte är min sak, jag trivs mycket bättre i en opartisk roll så jag kommer nog att återgå till det efter kampanjens slut :) Men, några händelser senaste veckan har fått mig att fundera..

Idag smällde vi upp några flaggor, ett bord och bjöd på kaffe nere vid strandpromenaden. Personer som gick förbi fick en kopp kaffe och vi pratade med dem om skolpolitiken. Syftet var att fånga in medborgarnas åsikter i ämnet och visa att vi lyssnar och är intresserade. Vi jagar givetvis inte efter folk, utan de som vill stanna bjuder vi in till diskussion. Men många som gick förbi slängde ur sig all världens elakheter. "Nej fy fan ni har gjort nog med skada!", "Nej jag vill inte prata med er, jag hatar XXX (partiets medlemmar)" Folk rullar med ögonen, tittar med avsky, och frågar man "Hej vill du prata politik med oss?" så får man svar "I HELVETE HELLER!" Inte sådär en eller två vuxna människor, utan väldigt många.

Det fick mig att fundera, vad är det med politik som för folk så elaka? Jag var inte ute med ett kontroversiellt eller populistiskt parti idag utan ett av våra största. Jag väljer att inte nämna vilket eftersom jag inte vill att diskussionen i den här tråden ska bli färgad av det :) Kring valrörelsen knatade jag gärna in i valstugorna och pratade med mina meningsmotståndare. Man kan väl säga "Nej tack" och gå vidare om man inte vill prata, och vill man prata men inte håller med så kan man väl säga det också. "Jag håller inte med er". Men att kasta snea blickar och elaka ord känns ganska... barnsligt? Tänker jag?

Nåväl, jag ska som sagt dra mig tillbaka till min observations-bubbla och göra mitt jobb som opartisk statsvetare i stället :p Men fenomenet intresserade mig. Nu ska jag tillägga att jag också anser att vill man jobba partipolitiskt så får man också räkna med den typen av motstånd, så det är inte så att jag på något sätt känner att de är utsatta som ändå väljer att hålla torgmöten och möta sina meningsmotståndare.

Vad tror ni?
 
Jag studerar, som vissa av er vet, statsvetenskap och har varit politiskt engagerad i många år. Jag har dock aldrig engagerat mig i partipolitiken tidigare, utan trivts mycket bra som en utomstående observatör. Nu har jag valt att engagera mig lite mer i "mitt" parti och jobbar därför med en pågående kampanj där vi har torgmöten, delar ut flyers mm. och pratar med våra medborgare om några sakfrågor. Jag känner redan nu att det här med partipolitik kanske trots allt inte är min sak, jag trivs mycket bättre i en opartisk roll så jag kommer nog att återgå till det efter kampanjens slut :) Men, några händelser senaste veckan har fått mig att fundera..

Idag smällde vi upp några flaggor, ett bord och bjöd på kaffe nere vid strandpromenaden. Personer som gick förbi fick en kopp kaffe och vi pratade med dem om skolpolitiken. Syftet var att fånga in medborgarnas åsikter i ämnet och visa att vi lyssnar och är intresserade. Vi jagar givetvis inte efter folk, utan de som vill stanna bjuder vi in till diskussion. Men många som gick förbi slängde ur sig all världens elakheter. "Nej fy fan ni har gjort nog med skada!", "Nej jag vill inte prata med er, jag hatar XXX (partiets medlemmar)" Folk rullar med ögonen, tittar med avsky, och frågar man "Hej vill du prata politik med oss?" så får man svar "I HELVETE HELLER!" Inte sådär en eller två vuxna människor, utan väldigt många.

Det fick mig att fundera, vad är det med politik som för folk så elaka? Jag var inte ute med ett kontroversiellt eller populistiskt parti idag utan ett av våra största. Jag väljer att inte nämna vilket eftersom jag inte vill att diskussionen i den här tråden ska bli färgad av det :) Kring valrörelsen knatade jag gärna in i valstugorna och pratade med mina meningsmotståndare. Man kan väl säga "Nej tack" och gå vidare om man inte vill prata, och vill man prata men inte håller med så kan man väl säga det också. "Jag håller inte med er". Men att kasta snea blickar och elaka ord känns ganska... barnsligt? Tänker jag?

Nåväl, jag ska som sagt dra mig tillbaka till min observations-bubbla och göra mitt jobb som opartisk statsvetare i stället :p Men fenomenet intresserade mig. Nu ska jag tillägga att jag också anser att vill man jobba partipolitiskt så får man också räkna med den typen av motstånd, så det är inte så att jag på något sätt känner att de är utsatta som ändå väljer att hålla torgmöten och möta sina meningsmotståndare.

Vad tror ni?

Politik är komplicerat, men påverkar allas våra liv på ett direkt plan och vi "måste" ta aktiv ställning åtminstone vart fjärde år. Det är mycket lättare att förenkla och emotionalisera frågorna än att faktiskt sätta sig in i det hela - och kanske framförallt tvingas inse att det inte finns några enkla svar på hur något funkar och vad som behöver göras. Så folk reagerar känslomässigt istället för rationellt, vill inte få sina ställningstagandes ifrågasatta, och är bekväma med att motståndare är direkta fiender.

Folk är elaka. ;)
Men det märks mest när de är rädda, och det är skrämmande att ta en titt på hur stor och jobbig världen är.

(Det här är alltså bara min tolkning, jag kommer inte med något påstående om absolut sanning här. :D)
 
Detta var intressant.
Jag har ju stått på gatror och torg, utanför affärer och annat i de flesta valrörelser sedan jag var tonåring på 70-talet.

Jag har inte upplevt sådant bemötande! De flesta ler tillbaka och säger nej tack eller bara går.

Har det med stor/liten stad att göra? Vilken majoritet som styr?
 
Detta var intressant.
Jag har ju stått på gatror och torg, utanför affärer och annat i de flesta valrörelser sedan jag var tonåring på 70-talet.

Jag har inte upplevt sådant bemötande! De flesta ler tillbaka och säger nej tack eller bara går.

Har det med stor/liten stad att göra? Vilken majoritet som styr?

Har förmodligen en del att göra med vilket parti man står och företräder också. Vissa väcker enormt starka känslor, vissa bara gäspningar (och de flesta någonstans mittemellan såklart).
 
Politik är komplicerat, men påverkar allas våra liv på ett direkt plan och vi "måste" ta aktiv ställning åtminstone vart fjärde år. Det är mycket lättare att förenkla och emotionalisera frågorna än att faktiskt sätta sig in i det hela - och kanske framförallt tvingas inse att det inte finns några enkla svar på hur något funkar och vad som behöver göras. Så folk reagerar känslomässigt istället för rationellt, vill inte få sina ställningstagandes ifrågasatta, och är bekväma med att motståndare är direkta fiender.

Folk är elaka. ;)
Men det märks mest när de är rädda, och det är skrämmande att ta en titt på hur stor och jobbig världen är.

(Det här är alltså bara min tolkning, jag kommer inte med något påstående om absolut sanning här. :D)

Ja, så är det nog säkert, och visst blir det lite privat också. Många frågor som politikerna beslutar om påverkar ju oss direkt och känner man då att politiken jobbar emot än så kanske man blir arg. Man kanske också helt enkelt tycker att ens meningsmotståndare är puckade och blir förbannad av det :p Det är väl som du säger, folk vill gärna förenkla det.

Detta var intressant.
Jag har ju stått på gatror och torg, utanför affärer och annat i de flesta valrörelser sedan jag var tonåring på 70-talet.

Jag har inte upplevt sådant bemötande! De flesta ler tillbaka och säger nej tack eller bara går.

Har det med stor/liten stad att göra? Vilken majoritet som styr?

Så är det säkert! Det partiet jag var ute med idag jobbar i uppförsbacke, i vår stadsdel har nämligen meningsmotståndarna en stor majoritet. Så det är lite motvind redan från början. Och så är det ju Stockholm, vi är väl inte direkt kända för att vara Sveriges trevligaste folk :angel:
 
Jag vill inte låta taskig men jag tycker du låter lite naiv. Politik påverkar ju folks liv enormt mkt.
Nu vet jag inte vilket parti du tillhör. Men det är väl inte så konstigt att en person som tex blev utförsäkrad pga de borgerliga har upprörda känslor kring det? Jag försvarar absolut inte att folk beter sig illa men förstår att folk kan ha upprörda känslor.
 
Jag vill inte låta taskig men jag tycker du låter lite naiv. Politik påverkar ju folks liv enormt mkt.
Nu vet jag inte vilket parti du tillhör. Men det är väl inte så konstigt att en person som tex blev utförsäkrad pga de borgerliga har upprörda känslor kring det? Jag försvarar absolut inte att folk beter sig illa men förstår att folk kan ha upprörda känslor.

Tro mig, jag vet att politik påverkar folks liv :) Det jag ifrågasätter är inte folks känslor kring det, utan folks oförmåga att uppföra sig som vuxna människor trots det! Det finns partier som provocerar mig, men jag vet också att deras inflytande inte kommer att minska för att jag snäser åt deras lokala medlemmar. Så som sagt, upprörda känslor är en sak, att bete sig illa är en annan tänker jag.
 
Tro mig, jag vet att politik påverkar folks liv :) Det jag ifrågasätter är inte folks känslor kring det, utan folks oförmåga att uppföra sig som vuxna människor trots det! Det finns partier som provocerar mig, men jag vet också att deras inflytande inte kommer att minska för att jag snäser åt deras lokala medlemmar. Så som sagt, upprörda känslor är en sak, att bete sig illa är en annan tänker jag.
För att människor styrs av känslor. Tex om du tycker att någon har behandlat dig illa eller svikit dig. Är du alltid korrekt när du pratar med den personen?
 
För att människor styrs av känslor. Tex om du tycker att någon har behandlat dig illa eller svikit dig. Är du alltid korrekt när du pratar med den personen?

Fast politik är mer komplext än så. Det finns som sagt partier som provocerar mig och som tagit enligt mig dumma beslut som påverkat mig eller mina anhöriga. Men något jag förstått av att bevakat politiken så länge är att de som engagerar sig som medlemmar eller yrkespolitiker har en uppfattning om att de gynnar samhället och att deras politik gör gott. Sen kan man ha olika åsikter som vad ett bra samhälle är och vad goda beslut är. Men de politiker som tagit enligt mig fel beslut har gjort det av en anledning som de ansett varit bra. Alla vill ha ett bättre Sverige, vi har bara delade åsikter om vad det är. Att vara arg på ett helt parti för att de gjort vad de ansett varit bäst för Sverige, och att vara arg på en individ som har behandlat mig illa går inte att likställa tycker jag.

Om jag kände att jag råkat illa ut p.g.a politiska beslut och det partiet som tagit det beslutet bjöd in mig till diskussion så skulle jag gärna prata och berätta om vad jag är besviken på och hur beslutet drabbat mig. Nu är ju jag politiknörd också så jag fattar att alla kanske inte har det intresset. Jag förstår vad du säger, att folk styrs av känslor. Men som jag skrev, att om man som vuxen människa snäser åt folk eller säger att man hatar dem så kanske man skulle behöva lära sig att inte låta känslorna ta över alltid. Och det som förvånade mig, anledningen till att jag startade tråden, är att så många inte verkar kunna göra det.
 
Fast politik är mer komplext än så. Det finns som sagt partier som provocerar mig och som tagit enligt mig dumma beslut som påverkat mig eller mina anhöriga. Men något jag förstått av att bevakat politiken så länge är att de som engagerar sig som medlemmar eller yrkespolitiker har en uppfattning om att de gynnar samhället och att deras politik gör gott. Sen kan man ha olika åsikter som vad ett bra samhälle är och vad goda beslut är. Men de politiker som tagit enligt mig fel beslut har gjort det av en anledning som de ansett varit bra. Alla vill ha ett bättre Sverige, vi har bara delade åsikter om vad det är. Att vara arg på ett helt parti för att de gjort vad de ansett varit bäst för Sverige, och att vara arg på en individ som har behandlat mig illa går inte att likställa tycker jag.

Om jag kände att jag råkat illa ut p.g.a politiska beslut och det partiet som tagit det beslutet bjöd in mig till diskussion så skulle jag gärna prata och berätta om vad jag är besviken på och hur beslutet drabbat mig. Nu är ju jag politiknörd också så jag fattar att alla kanske inte har det intresset. Jag förstår vad du säger, att folk styrs av känslor. Men som jag skrev, att om man som vuxen människa snäser åt folk eller säger att man hatar dem så kanske man skulle behöva lära sig att inte låta känslorna ta över alltid. Och det som förvånade mig, anledningen till att jag startade tråden, är att så många inte verkar kunna göra det.
Jag tror man måste tänka att människor reagerar olika. När man ser det dom man tycker är orättvist.
Vissa människor kommer engagera sig politiskt för att förändra.
Men de flesta kommer inte göra det utan istället sitta hemma oca ha åsikter o h klaga. Jag tror det baar är så människor fungerar. Och visst det bästa vore ju att alla missnöjda engagerade sig för att förändra samhället. Men jag tror inte människor fungerar så.
Det är samma sak tex med föreningar. Alla har åsikter om hur det borde skötas. Men trots det är det oftast svårt att få folk att engagera sig.
 
@Singoalla: Jag tror att samhällsklimatet blivit hårdare bla pga internet (du är anonym och kan spy ur dig tämligen mycket hat utan att någon vet att det är du) och att det börjat sippra ut till IRL.

Givetvis har folk inte varit fluffiga kattungar tidigare men det var en hårdare kontroll socialt (på gott och ont) plus att det fanns en större respekt för auktoriteter, dvs bla politiker.

Många politiker på riksplanet idag är proffspolitiker, dvs de har aldrig haft ett "riktigt" jobb. Det har ökat avståndet till dem och när de dessutom inte lever som de lär (ett exempel är Fridolin) så ökar föraktet ännu mer. När de sedan inte håller vad de lovar (Löven) så minskar det ännu mer.

Jag har ingen lösning eller håller med dem som beter sig dåligt (oavsett parti, jag har varit på torgmöte som hölls av ett parti jag avskyr och de motståndare som betedde sig värst var de från ett parti vars grundfilosofi jag stöder).

Jag har åsikter men är en cynisk medelålders kärring som kompromissat nog i mitt liv, jag gör det inte igen. Dvs jag kommer aldrig att engagera mig politiskt. Jag kan inte ta det spelet eller göra sådana kompromisser det skulle kräva (plus att jag tror inte mitt vallonhumör kombinerat med PMS skulle göra sig i politiska debatter: "Är du dum i hela huvudet eller?!" :D). Skulle någon försöka med partipiskan på mig skulle jag piska tillbaka så jag håller mig utanför det där.

Du förtjänar all respekt för att du vill förändra och engagera dig men för att lyckas måste man ha en enormt hård hud och som kvinna tror jag det kan vara ännu värre. Jag hoppas du lyckas :)
 
att om man som vuxen människa snäser åt folk
Just det där gjorde jag när jag gick förbi SD på torget. De kom fram och frågade om jag ville ha deras broschyr. -Aldrig! snäste jag isande och gick vidare. Kollegan, som var med mig, sa att hen aldrig sett mig med en sådan blick.

Jag kände faktiskt avsky. Jag blev överrumplad av att jag lät det komma ut så tydligt. Det var inte min avsikt. Jag brukar ha bättre koll på mig själv, men här bubblade det över.
 
Men något jag förstått av att bevakat politiken så länge är att de som engagerar sig som medlemmar eller yrkespolitiker har en uppfattning om att de gynnar samhället och att deras politik gör gott.

Och det är ju ditt perspektiv, mer eller mindre inifrån. För väldigt många andra är politikerna väldigt avlägsna.

Men som jag skrev, att om man som vuxen människa snäser åt folk eller säger att man hatar dem så kanske man skulle behöva lära sig att inte låta känslorna ta över alltid.

Det är nog väldigt sannolikt att de som betedde sig illa mot dig inte alls låter känslorna ta över alltid, men att de helt enkelt blev provocerade över sin gräns. Du upplevde snäsigheten om och om igen, person efter person fräste åt dig. Men för den som blev arg var det kanske första och enda gången den var otrevlig den dagen. Situationen såg nog väldigt olika ut från olika sidor. Som vanligt.

Därmed inte sagt att deras beteende var OK!
 
Just det där gjorde jag när jag gick förbi SD på torget. De kom fram och frågade om jag ville ha deras broschyr. -Aldrig! snäste jag isande och gick vidare. Kollegan, som var med mig, sa att hen aldrig sett mig med en sådan blick.

Jag kände faktiskt avsky. Jag blev överrumplad av att jag lät det komma ut så tydligt. Det var inte min avsikt. Jag brukar ha bättre koll på mig själv, men här bubblade det över.

Visst är det intressant! Ja, vi kanske är nåt på spåret här. Och visst har @stjarnhimmel en viktig poäng. Kanske är det mycket att kräva av folk att kontrollera sina känslor? Jag vet inte!

Det får mig att fundera, vad anser ni är ett rimligt beteende? Jag kan ju exempelvis anse att de exemplen som jag nämnt ovan inte är okej. Att säga att man hatar oss eller skrika att vi gjort nog med skada. Men att fnysa lite i sitt "NEJ TACK" kanske ändå är acceptabelt?

Är det skillnad på vad som är okej i ett bemötande mot SD och vad som är okej i ett bemötande mot något av de andra partierna?
 
Kan det handla om makt och en känsla av maktlöshet?
Tex att personen som snäser tänker att den är den lilla människan och politikern eller representanten som den möter på gatan representerar makten? Sen kanske politikern är fritidspolitiker etc men så långt tänker kanske inte personen.
 
Och det är ju ditt perspektiv, mer eller mindre inifrån. För väldigt många andra är politikerna väldigt avlägsna.

Det är nog väldigt sannolikt att de som betedde sig illa mot dig inte alls låter känslorna ta över alltid, men att de helt enkelt blev provocerade över sin gräns. Du upplevde snäsigheten om och om igen, person efter person fräste åt dig. Men för den som blev arg var det kanske första och enda gången den var otrevlig den dagen. Situationen såg nog väldigt olika ut från olika sidor. Som vanligt.

Därmed inte sagt att deras beteende var OK!

Helt sant!

Och jag kunde inte låta bli att tänka att.. de här människorna kunde ha varit mina vänner. Dom ser ut som vanliga trevliga människor, i ett annat sammanhang kanske vi hade suttit på uteserveringen inte långt där ifrån och skrattat åt livet. Men nu hade jag en partijacka på mig och blev en annan människa för dem. Det är också lite det jag har svårt för med partipolitiken, personligen alltså. Jag är 100% Sandra, med alla mina fördelar och brister, åsikter och tankar. Men med partijackan på så är jag någon annan. Folk tittar på mig annorlunda, tänker om mig annorlunda. Nu hade vi dåliga upplevelser idag, och jag vill poängtera att det verkligen inte är därför jag kommer dra mig bort från partipolitiken. Men jag trivs överlag inte med partistämpeln i pannan. Jag är och måste få vara bara Sandra just nu, inte i den lilla ram som folk tillskriver än som politiskt aktiv. Det blir också ett svar på @athena_arabians inlägg, jag har nog inte den hårda hud som krävs för att ha partistämpeln på mig :) Men jag hoppas på att kunna jobba för ett bättre Sverige partipolitiskt obundet i framtiden.
 
Visst är det intressant! Ja, vi kanske är nåt på spåret här. Och visst har @stjarnhimmel en viktig poäng. Kanske är det mycket att kräva av folk att kontrollera sina känslor? Jag vet inte!

Det får mig att fundera, vad anser ni är ett rimligt beteende? Jag kan ju exempelvis anse att de exemplen som jag nämnt ovan inte är okej. Att säga att man hatar oss eller skrika att vi gjort nog med skada. Men att fnysa lite i sitt "NEJ TACK" kanske ändå är acceptabelt?

Är det skillnad på vad som är okej i ett bemötande mot SD och vad som är okej i ett bemötande mot något av de andra partierna?

Nä, det är inte orimligt att begära att man kontrollerar sitt humör, oavsett parti. Jag är född med ett jäkla humör och anser att det är min förbannade skyldighet att hålla det i schack. Jag är trevlig så länge andra är trevliga.

Sedan finns ju aspekten att man kanske inte är intresserad att bli kontaktad oavsett vad det gäller på ett torg. Man har saker att göra, man är försenad, man är trött osv. Då blir det lätt att man snäser.

Jag håller också med @Monstermom , politiker på riksplanet känns väldigt avlägsna. Jag kan också tänka att mycket kommer till sin spets i Stockholm eftersom det är huvudstaden (plus att icke-offentliga människor där är väldigt anonyma pga folkmängden).
 

Liknande trådar

Äldre Sitter nu och känner mig totalt slutkörd, trots flera dagars ledighet från jobbet, trevligt folk omkring mig som jag är jätteglad över...
2
Svar
33
· Visningar
8 629

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp