Singoalla
Trådstartare
Jag studerar, som vissa av er vet, statsvetenskap och har varit politiskt engagerad i många år. Jag har dock aldrig engagerat mig i partipolitiken tidigare, utan trivts mycket bra som en utomstående observatör. Nu har jag valt att engagera mig lite mer i "mitt" parti och jobbar därför med en pågående kampanj där vi har torgmöten, delar ut flyers mm. och pratar med våra medborgare om några sakfrågor. Jag känner redan nu att det här med partipolitik kanske trots allt inte är min sak, jag trivs mycket bättre i en opartisk roll så jag kommer nog att återgå till det efter kampanjens slut Men, några händelser senaste veckan har fått mig att fundera..
Idag smällde vi upp några flaggor, ett bord och bjöd på kaffe nere vid strandpromenaden. Personer som gick förbi fick en kopp kaffe och vi pratade med dem om skolpolitiken. Syftet var att fånga in medborgarnas åsikter i ämnet och visa att vi lyssnar och är intresserade. Vi jagar givetvis inte efter folk, utan de som vill stanna bjuder vi in till diskussion. Men många som gick förbi slängde ur sig all världens elakheter. "Nej fy fan ni har gjort nog med skada!", "Nej jag vill inte prata med er, jag hatar XXX (partiets medlemmar)" Folk rullar med ögonen, tittar med avsky, och frågar man "Hej vill du prata politik med oss?" så får man svar "I HELVETE HELLER!" Inte sådär en eller två vuxna människor, utan väldigt många.
Det fick mig att fundera, vad är det med politik som för folk så elaka? Jag var inte ute med ett kontroversiellt eller populistiskt parti idag utan ett av våra största. Jag väljer att inte nämna vilket eftersom jag inte vill att diskussionen i den här tråden ska bli färgad av det Kring valrörelsen knatade jag gärna in i valstugorna och pratade med mina meningsmotståndare. Man kan väl säga "Nej tack" och gå vidare om man inte vill prata, och vill man prata men inte håller med så kan man väl säga det också. "Jag håller inte med er". Men att kasta snea blickar och elaka ord känns ganska... barnsligt? Tänker jag?
Nåväl, jag ska som sagt dra mig tillbaka till min observations-bubbla och göra mitt jobb som opartisk statsvetare i stället Men fenomenet intresserade mig. Nu ska jag tillägga att jag också anser att vill man jobba partipolitiskt så får man också räkna med den typen av motstånd, så det är inte så att jag på något sätt känner att de är utsatta som ändå väljer att hålla torgmöten och möta sina meningsmotståndare.
Vad tror ni?
Idag smällde vi upp några flaggor, ett bord och bjöd på kaffe nere vid strandpromenaden. Personer som gick förbi fick en kopp kaffe och vi pratade med dem om skolpolitiken. Syftet var att fånga in medborgarnas åsikter i ämnet och visa att vi lyssnar och är intresserade. Vi jagar givetvis inte efter folk, utan de som vill stanna bjuder vi in till diskussion. Men många som gick förbi slängde ur sig all världens elakheter. "Nej fy fan ni har gjort nog med skada!", "Nej jag vill inte prata med er, jag hatar XXX (partiets medlemmar)" Folk rullar med ögonen, tittar med avsky, och frågar man "Hej vill du prata politik med oss?" så får man svar "I HELVETE HELLER!" Inte sådär en eller två vuxna människor, utan väldigt många.
Det fick mig att fundera, vad är det med politik som för folk så elaka? Jag var inte ute med ett kontroversiellt eller populistiskt parti idag utan ett av våra största. Jag väljer att inte nämna vilket eftersom jag inte vill att diskussionen i den här tråden ska bli färgad av det Kring valrörelsen knatade jag gärna in i valstugorna och pratade med mina meningsmotståndare. Man kan väl säga "Nej tack" och gå vidare om man inte vill prata, och vill man prata men inte håller med så kan man väl säga det också. "Jag håller inte med er". Men att kasta snea blickar och elaka ord känns ganska... barnsligt? Tänker jag?
Nåväl, jag ska som sagt dra mig tillbaka till min observations-bubbla och göra mitt jobb som opartisk statsvetare i stället Men fenomenet intresserade mig. Nu ska jag tillägga att jag också anser att vill man jobba partipolitiskt så får man också räkna med den typen av motstånd, så det är inte så att jag på något sätt känner att de är utsatta som ändå väljer att hålla torgmöten och möta sina meningsmotståndare.
Vad tror ni?