Litenvit
Trådstartare
Ämnet har varit uppe förut, men jag har inte riktigt ältat det klart...
Ska nu börja ett nytt jobb där jag kommer att vara ämneslärare på mellanstadiet och enbart undervisa i de ämnen som jag har full behörighet i.
Sitter och sorterar alla de papper, de övningar och planeringar jag gjort i allsköns ämnen. Som de flesta andra lärare på mellanstadiet så har jag undervisat i nästan alla ämnen en mellanstadieelev har. Vecka ut, vecka in de senaste 15 åren.
Även om man hade tänkt sig något sorts ämneslärarsystem på den tiden jag blev färdig lärare så blev det ju inte så - lärare i svenska/SO skulle samarbeta med lärare i matte/NO, men det var ju inte tillräckligt många studenter som nappade på att bli lärare i matte/NO, så vi andra fick ju ta hand om de ämnena också. Vem skulle annars??
Så med en helgjuten pedagogisk utbildning i botten så har jag och mina kollegor byggt på med kurser, kortare utbildningar, nätverksdiskussioner etc för att bli så duktiga vi kan på att undervisa även i de ämnen vi idag "inte är behöriga för". Mina elever har klarat sina nationella prov galant, även i matematik, trots att jag "bara" är lärare i svenska/SO.
Men från år 2015 så kommer jag inte få undervisa i matematik och NO om jag inte sätter mig i skolbänken igen.
Det handlar inte om att jag får välja sådana kurser som faktiskt gör mig till en bättre lärare: Jag ville gå en kurs i matematik ur specialpedagogisk vinkel för att komma upp i rätt antal högskolepoäng för att få behörighet inom matematik. Men se det dög inte. Jag måste ta en ren matematikkurs på 7,5 hp. En grundläggande matematikkurs - typ repetition av matte C för att det skulle godkännas. På vilket sätt kommer den göra mig till en bättre mattelärare än jag är idag? På vilket sätt skulle den förbättra mig, i motsats till speciallärarmatten som VERKLIGEN skulle tillföra mig något? Ja, säg det.
Jag sitter och sorterar mina mattepapper, alla övningar jag tänkt ut för att lösa enskilda elevers knutar, hjälpa dem att komma över sina svårigheter, våga tro på sig själva och sin matematiska förmåga.
Funderar på att slänga dem i papperskorgen.
Min erfarenhet och alla mina kurser väger tydligen lätt. De går inte att värdera och omvandla till behörighet.
Samtidigt ska jag vara mentor och vägleda nyexade lärare med rätt behörighet, men som inte har en susning i hur man leder en klass, hur man ser till att individualisera undervisningen, hur man omvandlar all teori till praktik.
Alltså, jag kan inte säga som Tony Richardsson. Jag ÄR nämligen bitter.
Det ÄR förjävligt att jag ska behöva bekosta min utbildning en gång till, eller behöva jobba 150% för att få en behörighet för något jag redan gör skitbra.
Säg sedan inte att "jamen då är det väl enkelt att plugga, om du redan kan allt". Jag kan lova att rena matematiska beräkningar av integraler och derivata står LÅÅÅÅNGT bort från min dagliga verkligheten tillsammans med en mellanstadieklass. För mig är det ett enormt energibortfall att börja sätta mig in i sådan matematik igen. Jag ser inte vinsten i det, jag har andra önskemål på matteutbildning som verkligen skulle berika mig. Men det räknas inte.
Det är bara kasst och ogenomtänkt.
Säger som en debattör i en större dagstidning skrev: det finns inget annat yrke som skulle införa en sådan omvälvande förändring utan krav på att arbetsgivaren ser till att vidareutbilda sina anställda. Ingenstans skulle ansvaret läggas på de enskilda anställda.
Vi genomgår redan årliga fortbildningar och kurser precis som alla andra - men att ålägga oss att bekosta regelrätta universitetskurser för att få fortsätta utöva våra yrken som vi prickfritt gjort i åratal - det finns bara inte.
Ska nu börja ett nytt jobb där jag kommer att vara ämneslärare på mellanstadiet och enbart undervisa i de ämnen som jag har full behörighet i.
Sitter och sorterar alla de papper, de övningar och planeringar jag gjort i allsköns ämnen. Som de flesta andra lärare på mellanstadiet så har jag undervisat i nästan alla ämnen en mellanstadieelev har. Vecka ut, vecka in de senaste 15 åren.
Även om man hade tänkt sig något sorts ämneslärarsystem på den tiden jag blev färdig lärare så blev det ju inte så - lärare i svenska/SO skulle samarbeta med lärare i matte/NO, men det var ju inte tillräckligt många studenter som nappade på att bli lärare i matte/NO, så vi andra fick ju ta hand om de ämnena också. Vem skulle annars??
Så med en helgjuten pedagogisk utbildning i botten så har jag och mina kollegor byggt på med kurser, kortare utbildningar, nätverksdiskussioner etc för att bli så duktiga vi kan på att undervisa även i de ämnen vi idag "inte är behöriga för". Mina elever har klarat sina nationella prov galant, även i matematik, trots att jag "bara" är lärare i svenska/SO.
Men från år 2015 så kommer jag inte få undervisa i matematik och NO om jag inte sätter mig i skolbänken igen.
Det handlar inte om att jag får välja sådana kurser som faktiskt gör mig till en bättre lärare: Jag ville gå en kurs i matematik ur specialpedagogisk vinkel för att komma upp i rätt antal högskolepoäng för att få behörighet inom matematik. Men se det dög inte. Jag måste ta en ren matematikkurs på 7,5 hp. En grundläggande matematikkurs - typ repetition av matte C för att det skulle godkännas. På vilket sätt kommer den göra mig till en bättre mattelärare än jag är idag? På vilket sätt skulle den förbättra mig, i motsats till speciallärarmatten som VERKLIGEN skulle tillföra mig något? Ja, säg det.
Jag sitter och sorterar mina mattepapper, alla övningar jag tänkt ut för att lösa enskilda elevers knutar, hjälpa dem att komma över sina svårigheter, våga tro på sig själva och sin matematiska förmåga.
Funderar på att slänga dem i papperskorgen.
Min erfarenhet och alla mina kurser väger tydligen lätt. De går inte att värdera och omvandla till behörighet.
Samtidigt ska jag vara mentor och vägleda nyexade lärare med rätt behörighet, men som inte har en susning i hur man leder en klass, hur man ser till att individualisera undervisningen, hur man omvandlar all teori till praktik.
Alltså, jag kan inte säga som Tony Richardsson. Jag ÄR nämligen bitter.
Det ÄR förjävligt att jag ska behöva bekosta min utbildning en gång till, eller behöva jobba 150% för att få en behörighet för något jag redan gör skitbra.
Säg sedan inte att "jamen då är det väl enkelt att plugga, om du redan kan allt". Jag kan lova att rena matematiska beräkningar av integraler och derivata står LÅÅÅÅNGT bort från min dagliga verkligheten tillsammans med en mellanstadieklass. För mig är det ett enormt energibortfall att börja sätta mig in i sådan matematik igen. Jag ser inte vinsten i det, jag har andra önskemål på matteutbildning som verkligen skulle berika mig. Men det räknas inte.
Det är bara kasst och ogenomtänkt.
Säger som en debattör i en större dagstidning skrev: det finns inget annat yrke som skulle införa en sådan omvälvande förändring utan krav på att arbetsgivaren ser till att vidareutbilda sina anställda. Ingenstans skulle ansvaret läggas på de enskilda anställda.
Vi genomgår redan årliga fortbildningar och kurser precis som alla andra - men att ålägga oss att bekosta regelrätta universitetskurser för att få fortsätta utöva våra yrken som vi prickfritt gjort i åratal - det finns bara inte.