Först lite bakgrund till det hela innan jag kommer till min frågeställning (kan bli långt detta):
Hundägarna i det här fallet är mina föräldrar, som förra sommaren skaffade en schäfervalp. En go och glad, aktiv liten tik.
Mina föräldrar har under min uppväxt haft två schäfertikar, en i taget. Båda lugna och lite sävliga i sättet, lättuppfostrade. De har kunnat traska lösa på gården utan att göra nåt väsen av sig, varken jaga katter eller hönor eller liknande.
Hunden de nu skaffat är (enligt mig och tränare) en betydligt "vassare" och smartare individ! Detta tycker jag yttrar sig genom att hon "käftar emot" och ska ha sista ordet om hon blir tillsagd, hon älskar att träna och lyder t.ex. sitt eller ligg på en halv sekund om hon vet att hon får godis. I rena "träningssituationer" är hon väldigt duktig på det sättet, men kan lätt gå upp i varv av det.
Nu till det jag anser vara problemet...
Eftersom det är mina föräldrar och mina barns morföräldrar så vill jag ju kunna åka och hälsa på dem med jämna mellanrum. Men jag står inte ut där!
Mina föräldrar har sen första stund de fick hunden gett den blandade signaler om vad som är rätt och fel. Ena sekunden är det Fy och Usch om hunden biter eller gnager på någons hand, och nästa sekund har någon av dem stoppat handen i munnen och hunden får gnaga hej vilt!
Hunden tycker att min äldsta dotter (6 år) är jätterolig och vill leka med henne men dottern har blivit rädd. Det är inte så konstigt då hunden skäller konstant, stressar och hoppar som en galning på oss vuxna och bara får tillsägelse ibland! Hunden är alltid kopplad då hon är i samma rum, men hon blir fruktansvärt stressad av det. Hon gnyr och flämtar och skäller, bits och har sig.
Jag har även en bebis som jag definitivt inte har nån lust att låta vara på golvet där när hon blir lite större då jag är rädd att hunden en dag kommer lös och kanske kastar sig över henne.
Jag tycker helt enkelt att hunden är för dåligt uppfostrad från första början för att kunna fungera i vardagssituationer.
Nu skulle jag vilja ha lite tips från en kloka hundmänniskor kring hur jag kan tänka.
Jag har själv två funderingar.
1. Jag försöker ge mina föräldrar min syn på saken och säger ifrån när jag tycker något blir galet, t.ex. att hunden försöker kasta sig på mig när någon håller i kopplet och inte säger ifrån. Jag hoppas genom detta att de kanske kan ta till sig att de ska vara konsekventa i sina tillsägelser, men det är mest risk att de ser mig som en jobbig besserwisser.
2. Jag försöker skapa mig en egen relation till hunden. Går det när man inte ses varje dag?
Jag umgicks med hunden själv förra gången jag träffade den, och efter 40 min klarade hon av att slappna av och faktiskt somna bredvid mig. Då hade jag varit stenhård på att man inte fick äta på mig, hoppa på mig och att man skulle lyssna när jag sa "ligg". Hon slapp inte undan en enda gång. Tränaren har sagt att hunden ska sägas till på skarpen och kan tryckas ner på marken om hon inte lyssnar, vilket jag använde mig av. Rätt eller fel, jag vet inte. Jag gör så som jag anser mig "behöva" göra och hur jag tänker mig att en hundmamma hade gjort.
Långt blev det, hoppas någon orkar läsa och ge mig nåt tips på hur jag kan tänka.
Hundägarna i det här fallet är mina föräldrar, som förra sommaren skaffade en schäfervalp. En go och glad, aktiv liten tik.
Mina föräldrar har under min uppväxt haft två schäfertikar, en i taget. Båda lugna och lite sävliga i sättet, lättuppfostrade. De har kunnat traska lösa på gården utan att göra nåt väsen av sig, varken jaga katter eller hönor eller liknande.
Hunden de nu skaffat är (enligt mig och tränare) en betydligt "vassare" och smartare individ! Detta tycker jag yttrar sig genom att hon "käftar emot" och ska ha sista ordet om hon blir tillsagd, hon älskar att träna och lyder t.ex. sitt eller ligg på en halv sekund om hon vet att hon får godis. I rena "träningssituationer" är hon väldigt duktig på det sättet, men kan lätt gå upp i varv av det.
Nu till det jag anser vara problemet...
Eftersom det är mina föräldrar och mina barns morföräldrar så vill jag ju kunna åka och hälsa på dem med jämna mellanrum. Men jag står inte ut där!
Mina föräldrar har sen första stund de fick hunden gett den blandade signaler om vad som är rätt och fel. Ena sekunden är det Fy och Usch om hunden biter eller gnager på någons hand, och nästa sekund har någon av dem stoppat handen i munnen och hunden får gnaga hej vilt!
Hunden tycker att min äldsta dotter (6 år) är jätterolig och vill leka med henne men dottern har blivit rädd. Det är inte så konstigt då hunden skäller konstant, stressar och hoppar som en galning på oss vuxna och bara får tillsägelse ibland! Hunden är alltid kopplad då hon är i samma rum, men hon blir fruktansvärt stressad av det. Hon gnyr och flämtar och skäller, bits och har sig.
Jag har även en bebis som jag definitivt inte har nån lust att låta vara på golvet där när hon blir lite större då jag är rädd att hunden en dag kommer lös och kanske kastar sig över henne.
Jag tycker helt enkelt att hunden är för dåligt uppfostrad från första början för att kunna fungera i vardagssituationer.
Nu skulle jag vilja ha lite tips från en kloka hundmänniskor kring hur jag kan tänka.
Jag har själv två funderingar.
1. Jag försöker ge mina föräldrar min syn på saken och säger ifrån när jag tycker något blir galet, t.ex. att hunden försöker kasta sig på mig när någon håller i kopplet och inte säger ifrån. Jag hoppas genom detta att de kanske kan ta till sig att de ska vara konsekventa i sina tillsägelser, men det är mest risk att de ser mig som en jobbig besserwisser.
2. Jag försöker skapa mig en egen relation till hunden. Går det när man inte ses varje dag?
Jag umgicks med hunden själv förra gången jag träffade den, och efter 40 min klarade hon av att slappna av och faktiskt somna bredvid mig. Då hade jag varit stenhård på att man inte fick äta på mig, hoppa på mig och att man skulle lyssna när jag sa "ligg". Hon slapp inte undan en enda gång. Tränaren har sagt att hunden ska sägas till på skarpen och kan tryckas ner på marken om hon inte lyssnar, vilket jag använde mig av. Rätt eller fel, jag vet inte. Jag gör så som jag anser mig "behöva" göra och hur jag tänker mig att en hundmamma hade gjort.
Långt blev det, hoppas någon orkar läsa och ge mig nåt tips på hur jag kan tänka.
