Jag höll på att skrämma hunden till skogs igår.
Hon var lös på en skogsväg när jag ser hur hon är på väg fram till en huggorm i gräskanten. Jag, som kanske inte alltid agerat solklart i stunder av stress, skriker åt henne att stanna och dyker fram för att ta tag i henne. Hon vänder sig om och growlar något läte jag aldrig hört förut och sen sticker hon i hundra knyck iväg.
Jag hinner tänka "nu blev hon huggen" och kubbar efter som en idiot, fortsatt skrikande. Efter några sekunders vild jakt inser jag att hon springer inte av rädsla för ormen eller för att hon blev huggen, utan det var jag som skrämde henne. Stannar och byter tonfall och gör en vanlig, glad inkallning och hon stannar, tittar förvånat på mig och kommer tillbaka, lite försiktig och förvirrad.
Huggormen... ligger kvar på samma ställe. Stendöd. Utan huvud. Så den utgjorde ett väldigt begränsat hot från början.
Jag däremot, jag kan tydligen vara skitfarlig när jag anfaller bakifrån. Ganska förståeligt.
Det var alltså en fullständig överreaktion från min sida. Hon har egentligen jättefina stopp/backa/kom-kommandon som jag hade kunnat nyttja, istället började jag skrika som en galning