Så har jag varit frånvarande lite sista tiden, då min mor varit sjuk. Hon fick diagnosen cancer för knappt 7 veckor sedan som satt i lunga (därifrån växt fast i hjärtat), i binjuren och över 10 tumörer i skallenHon har varit tuff nästan hela tiden, men givetvis med stunden av förtvivlan. Varit hemma hela tiden och skött sig mycket själv tills det inte längre gick - där har hennes granne och främst yngsta sonen (min lillebror då) varit där många gånger per dag och hjälpt. Sista två veckorna försämrades hon synbart varje dag och från att i lördags kunnat prata och ironiskt skämta lite gick hon till igår där hon inte längre var kontaktbar. Hon somnade in som hon ville i sitt eget hem, med alla oss fyra barn omkring sig och jag är så tacksam för att allt gick så lugnt och stilla. Andningen minskade under dagen och när vi alla varit samlade en stund, så tog två djupare andetag och så var det slut.
Nu känns livet oerhört tomt och märkligt. Är tacksam hon fick sluta sina dagar snabbt när väl sjukdomen började sätta henne ur spel, men kommer under lång tid att sakna pratstunderna med henne, alla knasiga SMS och allt spelande av Wordfeud med henne
Nu är då bara resten kvar med att fixa hennes lägenhet. Hon började själv sortera väck saker när hon fick sin dödsdom (så typiskt henne) och några speciella grejer har hon sagt ska vem av oss det ska till. Hon var en fattig pensionär och inga snikna släktingar finns, så det som sparas är av affektionsvärde för oss. Men även om det är mycket rensat före, så ska ändå lägenheten tömmas och det är en skum känsla då mamma själv inte längre finns där
