Uppbrott

[Viva]

Vill inte förstöra någon annans tråd men blev nyfiken på hur andra människor upplevt det när en relation tagit slut. För mig har det varit sorgligt oavsett anledningen men så är jag ingen hejare på förändringar även om jag i princip trivs med att vara singel. Två stycken har varit extra jobbiga. Den ena slutade med att exet försökte ta sitt liv och den andra vet jag tusan vad som hände. När det tog slut var det rätt lugnt men efter att jag besökte honom ett halvår senare när jag var hemma i stan drog det hela igång.

Han pendlade mellan hur lycklig han var utan mig, alla tjejer han träffade, att jag förstört hans liv, att jag bara utnyttjat honom när jag mådde dåligt, att jag var en hora, att jag var helt dum i huvudet, att jag varit otrogen eller helt normala saker som att fråga hur jag mådde, berätta någon skoj hans katt gjort, eller bara allmänt småprat. Det var omöjligt att veta innan om hans samtal/mess skulle vara trevliga eller innehålla otrevligheter. På slutet hade jag ont i magen när mobilen plingade till eller ringde så meddelande frankt att kunde han inte bete sig så ville jag inte ha någon kontakt alls.

 

[Bison]

Jag är ingen känslomänniska alls.
Det har tagit slut och jag har gått vidare, end of story

 

[Viva]

Jag är ingen känslomänniska alls.
Det har tagit slut och jag har gått vidare, end of story

Jag har också kunnat gå vidare ganska snabbt men tyvärr är jag en känslomänniska så jag tycker det är jobbigt när andra mår dåligt, allra helst när jag är orsaken.

 

[pepp]

Jag är en extrem känslomänniska och har väldigt svårt att gå vidare
Har väl inte alltid varit ett lätt ex (fyllesamtal/sms osv)

Nu senast så börjar jag komma på fötter igen efter 10 månader. Hade inte fått sova en hel natt innan det.

Vet dock inte riktigt hur jag skulle reagera om jag såg honom ned nån ny. Tror jag skulle braka ihop iallafall...

 

[Bison]

Jag har också kunnat gå vidare ganska snabbt men tyvärr är jag en känslomänniska så jag tycker det är jobbigt när andra mår dåligt, allra helst när jag är orsaken.

Fast att fortsätta med ett förhållande för att den andra inte ska må dåligt kommer inte bli bra någonstans.

 

[Magiana]

Det har varierat mellan att vi bara glidit isär och vi flyttat från varandra till att jag grinat ögonen ur mig, trots att det varit jag som tagit beslutet att bryta.

Gemensamt för samtliga fall är dock att jag förblivit vän med alla ex.

 

[Migo]

Jag är ingen känslomänniska alls.
Det har tagit slut och jag har gått vidare, end of story

Samma här. Ofta är jag glad, lättad, känner mig fri och stark när jag äntligen "kommit loss"... Hade dock en väldigt stormig relation i sena tonåren och då var jag nära döden varje gång han bröt upp (och tog glatt emot honom igen två dagar senare. Om och om igen...)

Om jag nånsin känner mig ensam nu, så tänker jag på vilken lättnad det var när X:et flyttade ut. Då njuter jag av ensamheten istället!

 

[iNHALE]

Uppbrottet med första sambon var väldigt jobbigt efter 5 år tillsammans och en väldigt tuff period på slutet. Uppbrottet berodde inte på brist på kärlek utan på andra faktorer och det är inte lätt att skiljas från någon man fortfarande älskar på många sätt. Den andra var något helt annat, kärleken fanns inte, ingen brydde sig, snabbt och smärtfritt, iaf för mig. Var bara en lättnad, inget annat.

 

[Viva]

Fast att fortsätta med ett förhållande för att den andra inte ska må dåligt kommer inte bli bra någonstans.

Jag vet. Det var det som gjorde att jag klarade mig igenom exets självmordsförsök. Även om vårt uppbrott delvis var orsaken var det inte mitt fel. Det går inte att leva med någon av rädsla att de tar sitt liv annars, så självuppoffrande är inte ens jag. Tyvärr betydde det inte att jag ändå mådde dåligt av situationen. Som sagt är jag helt klart en känslomänniska.

 

[MiniLi]

Skönt och jobbigt/ledsamt på samma gång, det tänker jag är väldigt naturligt.

 

[Fruentimber]

Haft väldigt varierande uppbrott, eller snarare varierande reaktioner. Från första sambon så kände jag en sån lättnad. Jag skulle inte längre behöva agera sambo, mamma, psykolog och sjuksköterska. Han hade diagnoser och depressioner i botten, när vi gjorde slut blev han kort därefter obehagligt paranoid och anklagade mig för att ha varit otrogen, och att det skulle vara anledningen till varför jag gjorde slut. Jag var smutsig, äcklig, hora osv osv osv och är nog än idag blockad på hans sociala medier, det är nog åtminstone 8 år sen nu.

Andra sambon hade jag ett par uppbrott med, vi hade det otroligt bra som vänner men så fort man satte etiketten "förhållande" blev han helt personlighetsförändrad och krävde liksom andra saker av en som person, än när vi bara var kompisar. Det tog hårt, jag blev chockad och fattade ingenting, och fick otroligt dålig självkänsla som inte lyckades "nå upp" till hans standard. Ändå var det jag som gjorde slut, det tog ett tag att repa sig och ändå var vi dumma nog att försöka igen. Men den gången rann det ut i sanden, klart vi blev ledsna men dagen efter var det mer "ryck på axlarna". Det blev som det blev.

Sen har man väl haft ett antal mer eller mindre stormiga förhållanden, men inget som egentligen varit särskilt seriöst.

 

[pepp]

Uppbrottet med första sambon var väldigt jobbigt efter 5 år tillsammans och en väldigt tuff period på slutet. Uppbrottet berodde inte på brist på kärlek utan på andra faktorer och det är inte lätt att skiljas från någon man fortfarande älskar på många sätt. Den andra var något helt annat, kärleken fanns inte, ingen brydde sig, snabbt och smärtfritt, iaf för mig. Var bara en lättnad, inget annat.

Hade lika som din första nu senast.. var/är helt genomvidrigt att gå igenom

 

[gråvarg]

För mig beror det på vem som gör slut.

I de fallen där det har varit jag så har det varit enkelt för min del då jag inte hade några känslor kvar för den andre, men samtidigt sorgligt då den andre blivit ledsen (och jag kunde inte göra något åt det..)

När det inte är jag som gjort slut så är det betydligt jobbigare. För då har jag ju mina känslor kvar för personen och det blir lite som en inre strid mellan känslor och medvetandet. Jag vet att det är bäst så, men mina känslor säger annat. Pga. dem så skulle jag känna mig ledsen ifall den jag älskade var med någon annan och samtidigt så skulle mitt medvetande säga "Vad bra att han är lycklig." Och det tar tid att komma över dessa känslor för mig. Men känner att det är något man lär sig hantera bättre med tiden också.

 

[Fruentimber]

Jag kom att tänka på det absolut TÖNTIGASTE sättet jag blivit dumpad på!
Gick i gymnasiet och blev tillsammans med en två år äldre kille på samma gymnasium. Vid den här tiden var Lunarstorm stort, så tidigt 2000-tal (old ). Vi hade hängt dagen innan, allt var som vanligt. Dagen efter kikar jag in i hans Lunar-dagbok och ser att han skrivit ett nytt inlägg, som gick något i stil med "...känns som om fjärilarna i magen tagit slut... inga fyrverkerier längre..", that's it. Konfronterande honom på MSN och så gjorde vi slut. Lol.

 

[Jenka]

Jag har nog alltid varit ledsen över avslutade relationer. Trots att det nästan uteslutande varit på mitt initiativ alt gemensamt beslut.

Sorg över det som inte finns kvar, blandat med oro för hur det kommer bli framöver (jag är en sån som gärna fortsätter hålla kontakten/vänskap).

 

[Elisha]

Första "förhållandet" när jag var 13-14 var jobbigt, men såhär i vuxen ålder har det inte varit jättesvårt, speciellt inte när exen varit ganska sviniga, samt att jag träffat nån ny (anledningen till de senaste två förhållanden).

 

[sthu]

Uppbrottet berodde inte på brist på kärlek utan på andra faktorer och det är inte lätt att skiljas från någon man fortfarande älskar på många sätt.

Det här känner jag igen mig i! Jag bröt med min sambo efter tio år tillsammans trots att jag fortfarande på ett sätt älskade honom. Dels träffade jag en ny och blev störtförälskad (vi bor nu ihop), dels kände jag att vi glidit isär och ville för olika med våra liv. Men det händer fortfarande att jag stannar upp och tänker på vad som kunde varit. Det är lite för många "om bara" för att det skulle kunna vara vi i fortsättningen med, men han var trots allt min första riktiga kärlek och jag antar att man aldrig glömmer den.
Vi är fortfarande goda vänner och umgås en del. Både han och jag har träffat nya.

 

[Sumsum]

Jag och min fd man skilde oss för drygt ett år sedan.. Han hade kvar häst hos mig, men det slutade med att jag slängde ut honom efter ett halvår. Då hade han bett mig hålla käften, sticka och brinna för helvete, kallat mig fucking cunt, jävla slyna osv i ett stall jag ägde där han stod för självkostnadspris och jobbade rätt så lite eftersom han hade 12 timmars minus på flexen (???) . När han körde från gården var det som om jag blev helt varm inombords.

Det är otroligt tråkigt att man efter 25 år varav de flesta bra bara hör av sig när man måste (han vägrade i det längsta fixa adressändring, tog inte bort bilderna på bilen jag behöll på diverse sexkontaktsiter, dök upp på stället där jag hade hästarna på bete, vägrade ta bort bilder av mig på nätet jag verkligen aldrig sagt att han kunde lägga upp...) Om jag separerar igen ska jag verkligen högtidlighålla det som var bra och försöka få en bra relation. Ens partner ska vara ens bästa polare.