Speciella_tina
Trådstartare
Nä nä, man kallar inte sina älskade som telningar för ungjävel. Men när varje nattning varit en kamp sedan den dagen hon föddes gör jag faktiskt det. När hon inte ska sova älskar jag henne dyrt och heligt, när det är dags att natta henne älskar jag henne en gnutta mindre. Okej?
Varje läggning är en kamp, minst en halvtimme av fasthållning. bärande och gungande. Det spelar ingen roll vad jag har för rutiner innan, det är en kamp ändå. Det enda är att om jag försöker natta henne där jag inte brukar tar det ännu längre tid...
När sedan det underbara sömntillståndet infunnit sig sover hon max 30 minuter, sedan vaknar hon och går inte att lägga om. Tre gånger om dagen sover hon 30 minuter. På natten sover hon bra när hon väl somnat, vaknar iofs minst 2 gånger, men somnar om snabbt efter en flaska välling. Sover mellan 19.30-06.30.
Det är framförallt att hon är så svår att natta som är sjukt frustrerande. En niomånadersbebis är rätt tung att bära runt på. Dessutom "stjäl" det tid. På dagarna stjäl det tid eftersom jag måste låta storasyster sköta sig själv, och det känns tråkigt att "mota undan" henne så länge 3 gånger om dagen. Är hon med oss somnar den lilla aldrig. På kvällarna stjäl det tid för att jag faktiskt hade velat ha lite vuxentid, åtminstonde 2 timmar om dygnet hade varit skönt att få ägna åt sig själv och vårt förhållande. Men nu går all den tiden åt nattning, för på kvällen vaknar hon 30 minuter efter insomnandet och är väldigt jobbig att lägga om. Idag är mannen borta, och hon är fortfarande vaken. Snart måste jag gå och lägga mig om jag ska orka upp imorgon.
Jag antar att hennes sömnproblem grundar sig på att hon sover för länge, men jag kan ju inte tvinga henne att inte vakna.
Det är så sjukt frustrerande. Vissa dagar känner jag för att bara slänga henne på sängen och storma ut från rummet. Jag gör det inte, jag sätter henne försiktigt på golvet och går ut. Hon kryper glatt efter! Så jo, när det är dags för nattning är hon en riktig
Varje läggning är en kamp, minst en halvtimme av fasthållning. bärande och gungande. Det spelar ingen roll vad jag har för rutiner innan, det är en kamp ändå. Det enda är att om jag försöker natta henne där jag inte brukar tar det ännu längre tid...
När sedan det underbara sömntillståndet infunnit sig sover hon max 30 minuter, sedan vaknar hon och går inte att lägga om. Tre gånger om dagen sover hon 30 minuter. På natten sover hon bra när hon väl somnat, vaknar iofs minst 2 gånger, men somnar om snabbt efter en flaska välling. Sover mellan 19.30-06.30.
Det är framförallt att hon är så svår att natta som är sjukt frustrerande. En niomånadersbebis är rätt tung att bära runt på. Dessutom "stjäl" det tid. På dagarna stjäl det tid eftersom jag måste låta storasyster sköta sig själv, och det känns tråkigt att "mota undan" henne så länge 3 gånger om dagen. Är hon med oss somnar den lilla aldrig. På kvällarna stjäl det tid för att jag faktiskt hade velat ha lite vuxentid, åtminstonde 2 timmar om dygnet hade varit skönt att få ägna åt sig själv och vårt förhållande. Men nu går all den tiden åt nattning, för på kvällen vaknar hon 30 minuter efter insomnandet och är väldigt jobbig att lägga om. Idag är mannen borta, och hon är fortfarande vaken. Snart måste jag gå och lägga mig om jag ska orka upp imorgon.
Jag antar att hennes sömnproblem grundar sig på att hon sover för länge, men jag kan ju inte tvinga henne att inte vakna.
Det är så sjukt frustrerande. Vissa dagar känner jag för att bara slänga henne på sängen och storma ut från rummet. Jag gör det inte, jag sätter henne försiktigt på golvet och går ut. Hon kryper glatt efter! Så jo, när det är dags för nattning är hon en riktig