Två hopplektioner och en dressyr

När jag kom till veckans första hopplektion och såg att jag stod uppskriven på Juvelen så blev jag väl kanske inte helt eld och lågor i ett första läge... Jag har suttit på Juvelen två gånger, varav det var positivt den ena gången och inte den andra. Juvelen är en fux med en lustig form då hans bakdel är mycket lägre än framdelen - lite räkrumpeschäfer över honom faktiskt. Sen tycker jag att han känns väldigt ung i sinnet, både att hantera och rida. Mycket yngre än hans faktiska ålder skvallrar om (jag tror att han är 8 om jag minns rätt). Minnet jag har av det jag har sett av honom på hopplektionerna var vingligt, lite ostabilt och benen åt alla håll, vilket var det som låg till grund för mina tvivel.

När jag började rida var han spänd, spänd, spänd och stretade emot väldigt mycket. I galoppen ville han plötsligt sänka ner huvud och hela framdelen, och eftersom han var så spänd så visste jag inte om han kanske planerade bus, så jag tyckte inte att det var en bra idé utan höll upp huvudet på honom. Vilket han glatt tog som ursäkt att springa runt som stjärnkikare... Men han var ändå hyfsat reglerbar fram och tillbaka, och svänga verkade också gå bra, så jag kände ändå en del tillförlit när vi började hoppa.

Vi hoppade en femsprångsbana med två oxrar, och jag blev verkligen positivt överraskad av Juvelen! Han bjöd på riktigt bra mot hindren, jag tog tillvara på hans bjudning och lät honom gå på i ett härligt tempo, och det kändes faktiskt både stabilt och balanserat. Sprången flöt jättebra med tryck i, svängarna var balanserade och problemfria, Juvelen var fullt reglerbar, sög mot hindren, och det var inget vingel alls. Jag hade verkligen jätteroligt, och jag tror att Juvelen också tyckte att det var skoj!

Efter lektionen slogs jag av en lättnadskänsla över att jag inte skulle behöva åka tillbaks till stallet en gång till senare på kvällen!... Jag som försöker intala mig att det ju går jättebra att rida två lektioner samma kväll... Men det börjar faktiskt kännas lite jobbigare nu när det är mörkare och kallare.

Men två dagar senare var det trots allt dags för mina ordinarie två ridlektioner på samma kväll. Det började med hoppning på Mighty - ridskolans snyggaste häst, gulingen som har mörknat något med vinterpälsen och snarare blivit mer åt det lerbruna hållet nu... På framridningen kändes han trött och jag fick klämma på honom ganska mycket, vilket jag inte är van vid att behöva på honom. Han har varit känslig och ganska framåt dom gånger jag har ridit på honom förut, men nu gick han nästan och såsade. Nåja, jag tänkte att han nog skulle vakna till när vi började hoppa. Mighty gillar att hoppa och är bra på det så hoppningen var inga problem. Och visst vaknade han till när vi styrde på hindren. Han bjöd på fint, fick bra fart, och vi fick med några få undantag väldigt fina och harmoniska språng och balanserade svängar. Okomplicerat, helt enkelt.

Förra gången jag hoppade honom gick han på hack och jag tyckte att han var stum och oreglerbar. Nu gick han på bett igen och jag hade mycket lättare att reglera honom. Ändå var det nånting med känslan på Mighty... Det kändes som om han var på ett lite ”lurigt” humör... Han kan ju tända till och bli jättebusig och bocka och ha sig vid hoppning, och i dressyren kan han också tända till om han tycker att ryttaren är dum. Nu gjorde han ingenting alls, inga tecken på nåt sånt. Men jag fick känslan av att han funderade på det... Svårt att förklara! Han kändes ”lurig” helt enkelt!

Men lektionen gick jättebra och det var roligt att hoppa! Vi hade samma hinderplacering som förra hopplektionen (fast spegelvänd), men mycket enklare och lägre hinder och inga oxrar. Däremot var vi färre på lektionen så vi fick fler språng var. Hoppade några olika linjer och sen tre olika banor var.

Jag hade redan vid första lektionen sett att jag återigen stod uppskriven på Bukett på kvällens sista lektion, och det kändes ju inte särskilt roligt med tanke på katastroflektionen på henne förra veckan. Jag var ganska uppgiven när jag släpade mig till stallet igen senare på kvällen, men var ändå inställd på att ge det ett försök. Men väl framme så hade hästlistan ändrats om. Istället för Bukett så stod jag uppskriven på Zoran – en 23-årig brun gammal ridskoleräv som Kan Allt, och som dom flesta bara sätter sig på och Rider.

Men inte jag.

När lektionen började så tänkte jag mest ”Men vad är det här?”. För ingenting jag gjorde funkade och jag fattade inte vad jag skulle göra.
Och eftersom det var jag-vet-inte-vilken dressyrlektion i ordningen för mig nu som det bara inte funkade, så konstaterade jag ledsamt att min ridkänsla måste ha övergett mig.
† Min ridkänsla - R.I.P. Du är saknad!

Dressyren funkar inte längre för mig. Jag borde nog hålla mig till hoppningen.

Och ju längre lektionen gick utan att jag fick någon begriplig respons på mina hjälper och utan att uppnå minsta samarbete med Zoran så satte förstås tankarna fart. Jag skämdes och tyckte att jag var pinsam. Började fundera på om jag kanske borde byta grupp till en lägre nivå. Kände mig urusel, värdelös, megasopig och totalt kass. Tyckte att det var jättejobbigt att få feedbacken från ridläraren efter lektionen för att jag skämdes så över min insats, och undvek helt att prata med någon av dom andra eleverna efter lektionen utan smet iväg så fort som möjligt efter att jag hade gjort iordning hästen. Funderade på om jag kanske skulle lägga ner det här med ridningen eftersom jag ändå är obildbar och totalt värdelös.

(Jag måste nog jobba på min inställning.)

Men jag kom i alla fall på vad det är jag förmodligen saknar när jag sitter på hästryggen, som jag funderade över förut och svamlade om i mina ridfunderingar. Det är ju PONDUS. Jag saknar pondus. Jag är inte osäker, inte rädd, inte mesig, men jag saknar nog rätt pondus. Och det vete sjutton om det är något man kan lära sig?...