Hej!
Vill nog egentligen mest skriva av mig, det känns tungt och jobbigt och vet inte hur jag ska tänka.
Jag har haft egen häst sedan 2012. Eller egen och egen, jag är 23 år nu så mina föräldrar har köpt och ägt mina första hästar.
Första ponnyn var en C ponny, som jag var medryttare på innan. Vi tävlade upp till LB och var perfekt läromästare, busig ibland såklart men det ska dom vara. 2014 fick hon en sen skada som vi rehabade, men sen så höll hon inte igen så det slutade med att hon fick triangelmärkas och flytta till min moster som ville ha en skogs häst.
2015 köptes en d ponny som var 7 år och inriden samma år. Hon såg ut som en köttbulle (lite överviktig sådär…) när vi köpte henne, men blev tillslut en superfin tävlingsponny och henne startade jag upp till LA innan jag 2017 blev för lång och hon såldes till en yngre tjej som tävlade henne.
2017, innan ponnyn såldes, så köpte vi min nuvarande storhäst. Egentligen alla fel i handboken vad gäller köpa första storhäst… Han var 6 år, inte startat någonting och hade importerats från Belgien 6 månader tidigare. Fick i efterhand reda på att han hade varit på 7 olika ställen i Sverige innan vi köpte honom under denna tiden. På provridningen gick han emot skänkeln och sparkade, ville bara gå till vissa ställen. Kändes som ett svajande skepp att rida, och humör värre än mina tidigare ston. Men han hade bra stam och var snygg så det blev köp och han är kvar fortfarande. Säga vad man vill om det köpet, men det måste vara en solskenshistoria om något. Han kunde ingenting och jag hade ju inte gjort super mycket men inom 1 år red vi felfria rundor ute på tävling och vi startade upp till 130 innan pandemin. Han har aldrig varit halt, super hovar, och alltid varit super rolig att hoppa. Verkligen en häst som har haft sånt självförtroende själv i hoppningen att han bara löser när jag gör fel, utan att det sitter kvar till nästa försök. Enda problemet med honom var att han var skimmel, och 2021 började vi märka melanom knölar vid huvudet. Kollade upp hos veterinär som ansåg att inget kunde göras på grund av position. Han mådde bra så vi hade igång honom i tävlings kondition fram till förra hösten. Då tyckte jag han tappade i vikt, och var halt så vi åkte in till 1:a veterinär som dömde ut honom. (Bokade tid för hältan i första hand men blev bara angående melanomen…) Återbesök med nästa veterinär som tog prover, han omsätter fodret och näring som han ska, men hon var rädd att anstränga honom mycket pågrund av melanomen. Vi smälte det hela och var helt inne på att behöva ta bort honom snart… sen så började andra hästar i stallet tappa vikt vilket gjorde att vi gjorde en extra analys på det nya fodret. Visade sig vara proteinbrist och med mer foder så hämtade han sig viktmässigt. Han var även hängig, fick ju ej reda på vad hältan berodde på vid vet besöken. 3 dagar efter veterinären så kom hovslagaren, visade sig att han hade hovböld. Blev direkt piggare efter att den var utredd. Ringde veterinär som tyckte vi kunde avvakta om vi ville se hur han hämtade sig, men ej anstränga honom mycket. Han fick vila under förra vintern (red ut lite på honom för att han skulle få röra på sig), i våras så ringde jag igen då han var fin i hullet och pigg. Vet tyckte det var ok men på egen risk att sätta igång honom så fram till sommarbetet så reds han 4-5 dagar i veckan och hoppade lite ”för skojs skull”. Sommarbete och därefter har vi ridit honom 4-5 dagar i veckan. Känner ingen skillnad alls på honom i dagsläget mer än att han tappat muskler. Varken i psyke eller ridning. Han brukar vara extremt tydlig och är glad och leker när man släpper ut honom och håller hull bra.
Då jag trodde att det var kört för min storhäst så letade jag ny häst från nov -23 och köpte en 5 åring nov-24. Första hästen jag köpte själv för egna pengar. Hästen såldes med lovord om att ”super snäll”, ”arbetsvillig” ”tant häst i skogen” osv. Var snäll i hanteringen men första gången jag satt upp hemma stegrade hon över. Detta tog knäcken på mig. Min tidigare har krånglat, stegrat och haft sig men detta kändes livsfarligt. Jag förstår i efterhand att jag gick in i väggen. Kunde inte komma ur sängen och grät bara. Vi försökte arbeta med henne hemma men satt i bakhuvudet på mig. Hon sparkade mot mig vid uppsittning och började backa så jag fick panik. Detta fixar inte jag. Känner mig fortfarande lurad av tidigare ägare. Vi körde henne därefter till försäljning och sålde såklart med öppna kort gällande temperament (Vet besiktades innan hon åkte dit…). Hon skötte sig jätte bra första veckan men därefter så reste hon sig hos dom också. Dom beskrev henne som lurig, då hon gjorde sådant ibland när hon inte fick som hon ville (hände upprepade gånger att hon reste sig både i ridhus men på uteritt). Dom hittade en köpare som var intresserad och hon såldes denna vecka. Såklart till reducerat pris.
I samma veva så har vi varit inne med vår vita häst (melanom) på återbesök. Då var det inte alls så illa men han ska inte tävla i hoppning mer verkar det som.
Jag känner mig bara uppgiven efter detta. Att jag har förlorat drömmen om att kunna tävla och träna igen, som jag vill. Att jag var dum som sålde henne, det var en jätte fin häst men jag fick sån ångest efter henne att jag inte satt på en häst på 1 månad efter att hon skickades på försäljning. Satt upp på min gamla tävlingshäst förra veckan och storbölade när jag hoppade av… stackarn stod som ett ljus och buffade lite. Var som att han visste att jag tyckte det var läskigt. Aldrig varit rädd för hästar tidigare, utan var den som fick rida kompisars problemhästar då jag var tuff… Nu har vi ridit ut igen ensamma och på honom känner jag mig trygg, men han har jag också ridit dom senaste 8 åren. samtidigt har jag inte tid eller råd att hålla efter 2 hästar med det jobb jag har (bra betalt men pendlar), tiden räcker inte till och skulle gärna ha kapital över för att resa, köpa lägenhet och annat kul. Jag känner mig som ett misslyckande. Kommer jag någonsin kunna komma tillbaka? Är det konstigt att jag känner mig ledsen över hela denna historia, mer än ekonomiskt. Kände mig bara ångest och stress över den hästen… vill inte ha någon problemhäst som kan stegra över för den inte får som den vill men samtidigt jävls nederlag alltså
PS. OM det blir ett nästa hästköp ska jag köpa en häst som tävlat typ 120-130… då vet man lite mer vad man får.
Vill nog egentligen mest skriva av mig, det känns tungt och jobbigt och vet inte hur jag ska tänka.
Jag har haft egen häst sedan 2012. Eller egen och egen, jag är 23 år nu så mina föräldrar har köpt och ägt mina första hästar.
Första ponnyn var en C ponny, som jag var medryttare på innan. Vi tävlade upp till LB och var perfekt läromästare, busig ibland såklart men det ska dom vara. 2014 fick hon en sen skada som vi rehabade, men sen så höll hon inte igen så det slutade med att hon fick triangelmärkas och flytta till min moster som ville ha en skogs häst.
2015 köptes en d ponny som var 7 år och inriden samma år. Hon såg ut som en köttbulle (lite överviktig sådär…) när vi köpte henne, men blev tillslut en superfin tävlingsponny och henne startade jag upp till LA innan jag 2017 blev för lång och hon såldes till en yngre tjej som tävlade henne.
2017, innan ponnyn såldes, så köpte vi min nuvarande storhäst. Egentligen alla fel i handboken vad gäller köpa första storhäst… Han var 6 år, inte startat någonting och hade importerats från Belgien 6 månader tidigare. Fick i efterhand reda på att han hade varit på 7 olika ställen i Sverige innan vi köpte honom under denna tiden. På provridningen gick han emot skänkeln och sparkade, ville bara gå till vissa ställen. Kändes som ett svajande skepp att rida, och humör värre än mina tidigare ston. Men han hade bra stam och var snygg så det blev köp och han är kvar fortfarande. Säga vad man vill om det köpet, men det måste vara en solskenshistoria om något. Han kunde ingenting och jag hade ju inte gjort super mycket men inom 1 år red vi felfria rundor ute på tävling och vi startade upp till 130 innan pandemin. Han har aldrig varit halt, super hovar, och alltid varit super rolig att hoppa. Verkligen en häst som har haft sånt självförtroende själv i hoppningen att han bara löser när jag gör fel, utan att det sitter kvar till nästa försök. Enda problemet med honom var att han var skimmel, och 2021 började vi märka melanom knölar vid huvudet. Kollade upp hos veterinär som ansåg att inget kunde göras på grund av position. Han mådde bra så vi hade igång honom i tävlings kondition fram till förra hösten. Då tyckte jag han tappade i vikt, och var halt så vi åkte in till 1:a veterinär som dömde ut honom. (Bokade tid för hältan i första hand men blev bara angående melanomen…) Återbesök med nästa veterinär som tog prover, han omsätter fodret och näring som han ska, men hon var rädd att anstränga honom mycket pågrund av melanomen. Vi smälte det hela och var helt inne på att behöva ta bort honom snart… sen så började andra hästar i stallet tappa vikt vilket gjorde att vi gjorde en extra analys på det nya fodret. Visade sig vara proteinbrist och med mer foder så hämtade han sig viktmässigt. Han var även hängig, fick ju ej reda på vad hältan berodde på vid vet besöken. 3 dagar efter veterinären så kom hovslagaren, visade sig att han hade hovböld. Blev direkt piggare efter att den var utredd. Ringde veterinär som tyckte vi kunde avvakta om vi ville se hur han hämtade sig, men ej anstränga honom mycket. Han fick vila under förra vintern (red ut lite på honom för att han skulle få röra på sig), i våras så ringde jag igen då han var fin i hullet och pigg. Vet tyckte det var ok men på egen risk att sätta igång honom så fram till sommarbetet så reds han 4-5 dagar i veckan och hoppade lite ”för skojs skull”. Sommarbete och därefter har vi ridit honom 4-5 dagar i veckan. Känner ingen skillnad alls på honom i dagsläget mer än att han tappat muskler. Varken i psyke eller ridning. Han brukar vara extremt tydlig och är glad och leker när man släpper ut honom och håller hull bra.
Då jag trodde att det var kört för min storhäst så letade jag ny häst från nov -23 och köpte en 5 åring nov-24. Första hästen jag köpte själv för egna pengar. Hästen såldes med lovord om att ”super snäll”, ”arbetsvillig” ”tant häst i skogen” osv. Var snäll i hanteringen men första gången jag satt upp hemma stegrade hon över. Detta tog knäcken på mig. Min tidigare har krånglat, stegrat och haft sig men detta kändes livsfarligt. Jag förstår i efterhand att jag gick in i väggen. Kunde inte komma ur sängen och grät bara. Vi försökte arbeta med henne hemma men satt i bakhuvudet på mig. Hon sparkade mot mig vid uppsittning och började backa så jag fick panik. Detta fixar inte jag. Känner mig fortfarande lurad av tidigare ägare. Vi körde henne därefter till försäljning och sålde såklart med öppna kort gällande temperament (Vet besiktades innan hon åkte dit…). Hon skötte sig jätte bra första veckan men därefter så reste hon sig hos dom också. Dom beskrev henne som lurig, då hon gjorde sådant ibland när hon inte fick som hon ville (hände upprepade gånger att hon reste sig både i ridhus men på uteritt). Dom hittade en köpare som var intresserad och hon såldes denna vecka. Såklart till reducerat pris.
I samma veva så har vi varit inne med vår vita häst (melanom) på återbesök. Då var det inte alls så illa men han ska inte tävla i hoppning mer verkar det som.
Jag känner mig bara uppgiven efter detta. Att jag har förlorat drömmen om att kunna tävla och träna igen, som jag vill. Att jag var dum som sålde henne, det var en jätte fin häst men jag fick sån ångest efter henne att jag inte satt på en häst på 1 månad efter att hon skickades på försäljning. Satt upp på min gamla tävlingshäst förra veckan och storbölade när jag hoppade av… stackarn stod som ett ljus och buffade lite. Var som att han visste att jag tyckte det var läskigt. Aldrig varit rädd för hästar tidigare, utan var den som fick rida kompisars problemhästar då jag var tuff… Nu har vi ridit ut igen ensamma och på honom känner jag mig trygg, men han har jag också ridit dom senaste 8 åren. samtidigt har jag inte tid eller råd att hålla efter 2 hästar med det jobb jag har (bra betalt men pendlar), tiden räcker inte till och skulle gärna ha kapital över för att resa, köpa lägenhet och annat kul. Jag känner mig som ett misslyckande. Kommer jag någonsin kunna komma tillbaka? Är det konstigt att jag känner mig ledsen över hela denna historia, mer än ekonomiskt. Kände mig bara ångest och stress över den hästen… vill inte ha någon problemhäst som kan stegra över för den inte får som den vill men samtidigt jävls nederlag alltså
PS. OM det blir ett nästa hästköp ska jag köpa en häst som tävlat typ 120-130… då vet man lite mer vad man får.
kommer ihåg din andra tråd och dina föräldrar verkade ju inte vara så förstående så tänker ibland att ha någon annan att bolla med gällande sånt kan göra mycket bra för din inre ro.
chillar. Lovar. 
