Om hästen har vargtänder kan den välja att lägga upp bettet på den första kindtanden för att slippa smärtan som kan uppstå när bettet ligger an mot vargtandens "framsida". För att kunna göra detta krävs ett delat bett, men det behöver inte vara dåligt tillpassat. Min erfarenhet är att hästar som har börjat med denna "ovana" inte slutar för att man byter till ett kortare bett (ofta gnager de då framförallt när de inte är sysselsatta - t ex går på lång tygel eller står och väntar i manegen). Lösningen kan istället vara att byta till ett rakt bett som hästen inte kan suga upp och gnaga på.
När det blir märken i bettet kan du räkna med att det blir märken i hästens tänder också. Man får dessutom samma effekt som av en tandställning - första kindtanden roterar med tiden utåt varpå nästa tand faller lite framåt - plötsligt skapas förutsättningar för foderinpackningar -> inflammation -> -> tandlossning. Det är alltså ett allvarligt problem.
Jag skulle prova att växla mellan rakt bett och bettlöst en period om jag var i din situation. Efter någon till några månader kan du prova ett kortare delat bett igen och se om hästen har glömt bort hur kul det är med tuggummi!
Du kan mäta med en pinne som du beskriver, men man måste komma ihåg att hästens käke slutar långt innanför kinderna. Man får alltså pressa ihop lite kind/mungipa för att få ett korrekt mått. (Bettets längd påverkas också av hur mycket "kind" hästen har - mycket vävnad kan göra att hästen får klämskador av ett kortare bett och det måste man förstås också undvika. Prova du med storleken mindre än det du har efter att ha ridit på rakt en period och se hur det fungerar. Undersök mungiporna noga efter varje ridtur - även förlust av pigment i mungipan tyder på begynnande tryckskada).
Hoppas du blev lite klokare!
/k
