Idag hade jag åter en terapisession för att komma tillrätta med blodfobin och det var rejält tufft idag. Jag t.o.m. grät en skvätt för att det var så jobbigt. Terapin är banne mig ingen lek.
De första gångerna har vi ägnat åt att läsa om blod, sedan att faktiskt titta på de blodfläckar som blev på min t-shirt när jag slog i näsan och sen har vi tittat på bilder på nätet. Det har framförallt varit bilder på sönderslagna knän, vissa har varit varit rejält blodiga och det har runnit längs benet. Jag har klarat av det utan att flippa ut alltför mycket.
Idag skulle vi titta på blodprovsbilder. Rena skräcken för mig. Terapeuten valde ut en bild som hon tyckte att jag kunde klara. Det var på två händer där den ena handen höll i en liten apparat, troligen en sådan man kollar blodsockret med, mot ett finger på den andra handen och på fingertoppen var det en liten droppe blod. Jag gick helt i spinn. Skitjobbigt verkligen. Jag var tacksam över de långa, djupa andetagen som jag lärt mig på yogan för det var ett verktyg jag hade nytta av idag så att jag själv kunde lugna mig i de flesta fall när det blev jobbigt. Terapeuten gjorde ju så klart sin del och plockade ner mig på jorden när jag fick panik och hyperventilerade.
Efter sessionen satt jag i väntrummet en halvtimme innan jag kände mig redo att åka hem.
Under terapitimmen undrade jag varför det var mer skräckinjagande att se en liten droppe blod på ett finger än att se ett sönderslaget knä eller någon som blivit misshandlad. När jag kom hem trillade polletten ner. Jag fick min blodfobi under en blodprovstagning. Klart som tusan att just det är det jobbigaste.
Det är bara att jobba vidare. Jag ska ta mig igenom även det här.
De första gångerna har vi ägnat åt att läsa om blod, sedan att faktiskt titta på de blodfläckar som blev på min t-shirt när jag slog i näsan och sen har vi tittat på bilder på nätet. Det har framförallt varit bilder på sönderslagna knän, vissa har varit varit rejält blodiga och det har runnit längs benet. Jag har klarat av det utan att flippa ut alltför mycket.
Idag skulle vi titta på blodprovsbilder. Rena skräcken för mig. Terapeuten valde ut en bild som hon tyckte att jag kunde klara. Det var på två händer där den ena handen höll i en liten apparat, troligen en sådan man kollar blodsockret med, mot ett finger på den andra handen och på fingertoppen var det en liten droppe blod. Jag gick helt i spinn. Skitjobbigt verkligen. Jag var tacksam över de långa, djupa andetagen som jag lärt mig på yogan för det var ett verktyg jag hade nytta av idag så att jag själv kunde lugna mig i de flesta fall när det blev jobbigt. Terapeuten gjorde ju så klart sin del och plockade ner mig på jorden när jag fick panik och hyperventilerade.
Efter sessionen satt jag i väntrummet en halvtimme innan jag kände mig redo att åka hem.
Under terapitimmen undrade jag varför det var mer skräckinjagande att se en liten droppe blod på ett finger än att se ett sönderslaget knä eller någon som blivit misshandlad. När jag kom hem trillade polletten ner. Jag fick min blodfobi under en blodprovstagning. Klart som tusan att just det är det jobbigaste.
Det är bara att jobba vidare. Jag ska ta mig igenom även det här.
