Trotsåldern...

[Tingan]

Sv: Trotsåldern...

Min dotter är 6 år snart 7. Trotsen har kommit och gått hela tiden. den har yttrat sig på olika vis. En period skulle hon gå ut i skogen så räven skulle äta upp henne. Talade man då om att rävar inte äter människor så blev det 10 resor värre. Ibland så sa jag att gör det du. Ja man ändrade svar eftersom. Men det spelar lixom ingen roll vad man svarar.Det är inte svaret i sig barnet är ute efter. Det är uppmärksamhet!!
Hon började tidigt med sin trots. Så jag var ju rädd att hon skulle ha nån bokstavskombination.(tycker var och varannan har det)
Men på BVC sa de att hon var tidig i tänkandet men inte kunde tala om vad det var som var fel. Hon var SÅ arg. Och som jag hade läst i alla mamma tidningar så skulle man ju krama sitt barn när barnet var argt. Skulle jag aldrig ha gjort, hon slog och bet och var helt hysterisk. Då var hon 18 månader. Nu när hon kan prata så får man ju verkligen höra!! Hon kan börja redan på morgonen. Så till frågan, vad gör man.....
Jag hade problem på morgonen med kläder. De var alltid fel. Vi började med att tillsammans lägga fram kläder på kvällen. Strumporna var aldrig fina nog. Vi åkte och köpte de strumporna hon tyckte var fina. Planerade på kvällen vad som skulle hända dagen efter. Ja jag försöker väl vara ett steg före med sånt jag vet kan bli bråk av. Så gör jag!!
Sen tror jag man får verkligen ta till vara de där stunderna som faktiskt är Bra. När man får höra att man är världens bästa mamma!!
Då är ju trotsen bara en bagatell!!

 

[gulan]

Sv: Trotsåldern...

Man får ju som förälder känna efter. Känns det som om -nej det här är inte normala reaktioner, ska man söka hjälp.
I ditt fall har du säkert bara en viljestarkt barn.
Jag tycker att ditt barn är så pass stort att du borde kunna få hejd på utbrotten om dom är helt omotiverade. Det där med att klä sig.....Kan hon inte få ta på sig det hon vill, och vilka strupor hon vill?Om hon vill gå barfota mitt i vintern förstår jag att du propsar på strumpor. Min dotter började tidigt med att ha åsikter om vad för kläder hon ville ha på sig. Runt 3år. Vi tjafsade en hel del, tills en dag då jag berättade för en äldre kvinna. Hon sa- låtna bestämma själv. Bara hon har rätt kläder för rätt årstid så.
Att man ska "krama" sitt barn som är förbannat.......nej jag förstår att hon inte accepterade det. Däremot så när barn blir alldeles hysteriska och bortom all kontakt så blir dom ofta väldigt ledsna efteråt och behöver tröst.
gulan fd.gulla

 

[Tingan]

Sv: Trotsåldern...

om svaret från Gulan var menat till mig...
Nu har vi inte dessa bråk om kläder längre. vi har ju hittat ett system som funkar för oss. detta var mest i 3-4 års åldern. nu KAN jag ju ha ett samtal med henne på ett helt annat sätt. men visst är det fortfarande trots men inte alls på samma sätt.

angående kläder så har vi gjort som så: i hennes garderob finns det numera hyllplan med hemmakläder och ett annat för skolkläder. så när vi stryker kläder så är hon med och talar om vilka kläder som ska i vilken hylla. det funkar numera jätte bra!!

ja. det där med kramen gör jag ju inte om så arg som hon blev så...
nu förtiden får hon inte sånna utbrott *puh*
nu TALAR hon ju om vad som är fel...

 

[Tokmaja]

Sv: Trotsåldern...

jag gör säkert fel :smirk: men än så länge så funkar det .
Men när han får sin anfall av trots, så ignorerar jag, eller rättare sagt, jag gör ingen stor sak av det, skriker han och gormar i affären tex (vilket han bara gjort en gång ) säger jag åt honom att han helt enkelt kommer att få gå ut till bilen och sätta sig om han fortsätter, den gången fortsatte han och jag bar ut honom, väl ute sa han förlåt och han fick följa med in igen efter att ha lovat att sköta sig.
Bråkar han för mycket nu behöver jag bara säga "bilen" så börjar han lyssna.
De gångerna han överdriver sådär så pratar jag men honom som jag hade gjort i vanliga fall, talar om att jag inte tänker lyssna eller svara så länge han larvar sig och sen ignorerar jag honom, det tar inte många sekunder innan han ger sig och börjar prata normalt istället.

De vill ju ha uppmärksamhet när de gör så, tror jag i alla fall, och han kommer inte få min uppmärksamhet så länge han beter sig på ett sätt jag inte accepterar.
Nu är min son väldigt "mjuk" och "lätthanterlig" så han är lätt att "fostra", kanske därför det har funkat så bra för oss hittils, får väl för mina synder när lilla Ida växer upp misstänker jag, säkert envis som sin mor .