Tant vägrade mineraler. Blä. Usch. Du e dum!
Det som till slut gick var mineraler i flytande form, och då endast de som hon verkligen behövde, i betfor*. Som vandes in väääääääääldigt långsamt. Det gick också bra med de mineraler som var gömda i vissa sorters müsli (men du vet... bara svindyra sorter som typ paavo, för billigt kunde det ju inte vara), och även på små mängder (100-200g) fyllde dessa upp behovet (ihop med grovfodret naturligtvis) ganska väl.
Även mikromineralerna löste sig på ett tillfredställande sätt (även om det kanske inte alltid var perfekt). Enda som egentligen stack ut, och som vi inte fick ordning på, var kobolt (alltid lågt), men ... dels verkade inte störa henne, och dels lyckades jag alldrig hitta någon form av kobolt att fodra med.
Det sagt... när Tant och Fröken sen fick var sin bytta med 'godis' (befor+mineraler) på betet, och Fröken fick vanliga pelleterade mineraler, då, DÅ gick det bannemig att äta vanliga mineraler. Bara för att de låg i någon annans hink... GHA.
*Den gamla sorten, dock, med mer socker. Den nya betforen tyckte hon inte alls om lika mycket.