(Tillgång till) barnvakt

[pollex]

När jag pratar med andra föräldrar brukar det rätt snabbt bli uppenbart att tillgången till barnvakt är väldigt ojämnt fördelad. Vissa har barnvakter (ofta mor-/farföräldrar) som är väldigt delaktiga - hämtar på förskolan, initierar aktiviteter med barnet osv. Andra har i princip bara alternativen att barnen är inom barnomsorgen eller att partnern har dem. Och så allt däremellan såklart!

Hur ser det ut för dig/er? Vem är barnvakt? På vems initiativ? Har det varierat med barnets ålder? Med antalet barn? Hade du velat ha det annorlunda? Vad är för- respektive nackdelarna med hur ni har det nu?

 

[LadyCovergirl]

Jag är ensamstående förälder och har så varit i sisådär 5,5 år. Första halvåret bodde dottern i stort sett bara hos mig och därefter följde några år med varannan vecka. Sen snart ett år tillbaka bor dottern hos mig men är hos sin pappa tre helger per månad.

Mitt jobb innebär att jag i snitt en gång per vecka slutar efter att fritids har stängt och jag jobbar dessutom vissa helger.
Mina föräldrar bor 50 mil bort men de försöker vara här åtminstone ett par av mina jobbhelger per år. I övrigt har jag ingen släkt i närheten och jag är inte heller uppvuxen i kommunen. Däremot har jag mål i mun och har en dotter som är van att umgås med andra människor utan knussel, även vid övernattning.
Oftast är det min granne som hämtar på fritids de dagar jag jobbar sent. Kan inte hon så kan ibland hennes vuxne son eller dennes sambo. Ibland följer hon med en kompis hem och ibland får jag jaga runt efter någon som kan hämta henne.

Jag har inte räknat men det borde vara runt 30 personer som har passat henne när jag har behövt hjälp. Från och med nu, sju års ålder, så är hon dock så stor att hon kommer gå hem själv de dagar jag jobbar sent. Det underlättar något otroligt!
Hädanefter är det därför bara helgerna som kan ställa till det samt om fritids är stängt.

Visst vore det enklare om mina föräldrar hade bott i närheten men fördelen med detta upplägg är att dottern får umgås med många olika människor och får dessutom hitta på olika saker med dessa människor.

 

[lil-sis]

Ingen.

Jag hade hoppats kunna lämna till mina föräldrar men de kan fysiskt inte ta hand om honom, inte ens när han var en liten skrutt. Pappa kan knappt lyfta en kaffekopp när hans handleder är som sämst.

Förutom det så bor både de och farmor för långt bort för att kunna vara en del i vardagen.

Inga fördelar.

 

[Positron]

Vi har möjligheten till barnvakt med hjälp av farföräldrarna som bor 5 minuter härifrån. Där jobbar den ena heltid och den andre är sjukpensionär och jag upplever att sjukdomen gör att hen inte orkar barnvakta 2.5 åringen mer än då och då. Jag är tveksam till att det kommer fungera när det är två barn att barnvakta.

Den av mina föräldrar som är barnvänlig bor ca 40 minuter bort, jobbar heltid och pendlar ca 2 h per dag. Dessutom lever hen ensam och har hus och djur att sköta om.

Så det känns som att tiden inte finns till det där vardagliga barnvakteriet utan det är under speciella omständigheter som vi ber om hjälp. Dessutom är både jag och min partner inte särskilt förtjusta i att be om hjälp och för oss är det ingen som direkt erbjuder sig eller propsar på det.
Vi har folk i vår närhet där mor- eller farföräldrar själva bestämmer att idag ska jag hämta x på förskolan eller nu ska x vara här i helgen. Jag vet inte om jag hade varit bekväm med det heller men det kan bero på att barnet själv inte gillar att bli barnvaktad, efter en dag med brnvakt blir det alltid en "bakfylla" i form av extrem separtionsångest och annat beteende som inte är normalt hos oss. (Och detta beror inte på att barnet inte är van vid det, det har varit lika när vi testat att lämna bort mycket i perioder för att se om det går att skapa en trygghet)

 

[Nenne1]

Jag är mormor till två små flickor, och jag/vi passar dem så ofta vi kan. Emellanåt blir vi tillfrågade, men har det gått för lång tid sen senast frågar jag. Jag är inte en sån där barnkär person som med ett jubelrop kastar mig över alla små barn och vill gulla, men att få egna barnbarn var häftigare än jag trott och jag tycker det är vansinnigt roligt att umgås. Äldsta, som snart är 2,5 år, sover över med jämna mellanrum, men hennes lillasyster på snart 8 månader har ännu inte sovit över.

Jag tycker det är himla kul, som sagt, och jag tror att föräldrarna uppskattar att vi trivs så bra ihop, barnbarnen och vi.

 

[Tassetass]

Vi har avlastning så det räcker gott. Hos oss är det främst farmor och farfar som hjälper till när det behövs (men majoriteten av tiden dottern spenderar där är bara för kul, inte för att vi behöver barnvakt). Någon gång har svågern och svägerskan avlastat (deras äldsta barn är min dotters bästa kompis) och vi har också några vänner som kan hjälpa till om det krisar.

 

[Evenstar]

Vi har nästan aldrig haft barnvakt. Min familj bor utspritt 30-60 mil bort, mannens föräldrar bor i England. Förra sommaren när mannen fyllde år var hans föräldrar här och passade då sonen så vi kunde gå ut en kväll. Min mamma kom och passade honom en stund när vi skulle på ultraljud när lillasyster låg i magen. Det går ju alltså ibland om det är speciella tillfällen, men kräver uppstyrning och planering. Inget som händer till vardags direkt. Och hittills har ingen erbjudit sig självmant utan det har varit vi som frågat när vi inte kan lösa på annat sätt.
Vi bor relativt nyinflyttade i en kommun ingen av oss har haft anknytning till tidigare, så det sociala nätverket här är inte heller särskilt stort.

Nu har vi dessutom två, vilket jag tror kommer bli ännu svårare.
Jag hade önskat att barnen kunde få ha en nära relation till sin släkt, ha fler personer omkring sig de kan känna sig trygga med, och jag hade jublat om vi kunde få lite mer avlastning. Nu hinner de i princip glömma bort personerna mellan gångerna de ses.

 

[JeayL]

just nu har vi ett överflöd om vi vill, brukar lämna hos farföräldrarna när vi åker och storhandlar för att få vara båda och slippa stressen att han ska bli less men är lite kluven, på ett sätt är det ju bra att han får en bra kontakt med dom för att underlätta när det faktiskt behövs men samtidigt vill jag inte "nöta" på de barnvakter vi har.

Min mamma tjatar endel om att få vara barnvakt men hittills har det inte blivit, men å andra sidan är han ju bara ett halvår

 

[hvala]

Vi kan ganska ofta få barnvakt från barnens mor- och farföräldrar om det krisar eller om vi någon gång ska på fest eller så. Men hämtning på förskolan varje vecka, det kommer aldrig hända. De bor inte så nära och vill inte binda upp sig på det sättet.

Mina föräldrar har varit väldigt frikostiga med att ta hand om min brors barn när de är sjuka men sen har de ju själva blivit sjuka så nu tror (hoppas) jag att de har slutat med det.

Vi har grannar med barn i samma ålder och våra döttrar har nu börjat på samma avdelning på förskolan, så där är förhoppningen (från bådas sida) att vi ska kunna hjälpas åt med hämtningar. Vi håller tummarna för att smågrabbarna också får gå tillsammans.

 

[lytesout95]

Vi har tyvärr bara dotterns (2 år) farmor kvar i livet och hon är inte i form för barnpassning. Så vi har vid ett fåtal gånger (typ 3 ggr på 2 år) haft barnvakt.
Däremot så har vi på senare tid fått en extramormor , en fd granne som jag själv var dagbarn hos som gärna kan tänka sig att träffa lilla E någon timme i veckan. I övrigt hade jag gärna kunna tänka mig att anlita någon form av betald barnpassning, om det är någon jag känner eller fått extremt goda rekommendationer om. Men någon sådan har ännu inte dykt upp.

 

[Asko]

Jag är inte förälder men vill flika in med en sak från min egen uppväxt - min syster är 20 år äldre än mig (plus pluggade en barnskötarlinje) och satt ofta barnvakt åt mig, ibland finns det fördelar med sladdbarn!

 

[lil-sis]

Jag är inte förälder men vill flika in med en sak från min egen uppväxt - min syster är 20 år äldre än mig (plus pluggade en barnskötarlinje) och satt ofta barnvakt åt mig, ibland finns det fördelar med sladdbarn!

Min har tre halvbröder som är drygt 20 år äldre.

Det enda som visat minsta intresse är den som bor drygt 100 mil härifrån.

Men visst kan det vara praktiskt med äldre syskon

 

[Jenka]

Barnen har en engagerad mormor som gärna har sonen (och dottern men hon känns för liten än) så vi har tillgång till barnvakt "så mycket vi vill" (nån gräns finns väl men det är mer än vi har behov av/kommer oss för att utnyttja). Hon har även självmant valt att hämta honom tidigare hos dagmamman ibland.

Nackdelen är att hon bor en bit bort så aspekten med omständig resväg vägs in även om det är en fördel att vi bor i samma stad numera.

Förutom ett snabbt ärende är det bara mamma och dagmamman som passat honom nu vid 2,5 år. Det finns vänner på närmre håll som vi inte velat utnyttja.

 

[Sofie_B]

När jag pratar med andra föräldrar brukar det rätt snabbt bli uppenbart att tillgången till barnvakt är väldigt ojämnt fördelad. Vissa har barnvakter (ofta mor-/farföräldrar) som är väldigt delaktiga - hämtar på förskolan, initierar aktiviteter med barnet osv. Andra har i princip bara alternativen att barnen är inom barnomsorgen eller att partnern har dem. Och så allt däremellan såklart!

Hur ser det ut för dig/er? Vem är barnvakt? På vems initiativ? Har det varierat med barnets ålder? Med antalet barn? Hade du velat ha det annorlunda? Vad är för- respektive nackdelarna med hur ni har det nu?

Vi har det otroligt väl förspänt med en farmor som är hos oss flera gånger i veckan och i perioder även dagligen och har så varit från start. Hon passar bebis medan vi jobbar, städar eller bara vilar. Hon tar även dom äldre killarna (9 och 11) så ofta vi vill, hämtar från skolan och åker ner på stan och gör något, men där är vi lite mer återhållsamma av den enkla anledningen att vi bara har dom varannan vecka och gärna vill umgås med dom så mycket som möjligt.

Även morfar med sambo är gärna barnvakt, där är vi dock lite mer restriktiva då det inte blivit att vi träffat dom lika ofta eftersom dom bor längre bort så bebis är inte lika trygg med dom som med farmor. Dom har därför inte ännu haft honom själv utan det är mer så att dom kommer hem till oss eller vi till dom och så umgås vi allihopa. Jag vet att dom tycker att det är lite tråkigt och att dom gärna vill få vakta själva, men där är svaret det enkla att när vi ser att bebis är trygg så kan dom vakta honom själv och det enda sättet att nå dit är att dom investerar (ännu mer) tid i relationen. Vill dom inte det så är det fine, men då blir det heller ingen ensamtid med bebis.

För oss var det väldigt viktigt att ha flera anknytningspersoner i bebisens liv, så vi gjorde upp en plan och hade en dialog med dom som vi önskade ha nära redan innan. Annars tror jag att det funnits en risk för att vi hade blivit besvikna. Min mamma har till exempel bara träffat vår 6 månaders fyra gånger vilket jag tycker är rätt lite.

 

[pollex]

Jag är ensamstående förälder och har så varit i sisådär 5,5 år. Första halvåret bodde dottern i stort sett bara hos mig och därefter följde några år med varannan vecka. Sen snart ett år tillbaka bor dottern hos mig men är hos sin pappa tre helger per månad.

Mitt jobb innebär att jag i snitt en gång per vecka slutar efter att fritids har stängt och jag jobbar dessutom vissa helger.
Mina föräldrar bor 50 mil bort men de försöker vara här åtminstone ett par av mina jobbhelger per år. I övrigt har jag ingen släkt i närheten och jag är inte heller uppvuxen i kommunen. Däremot har jag mål i mun och har en dotter som är van att umgås med andra människor utan knussel, även vid övernattning.
Oftast är det min granne som hämtar på fritids de dagar jag jobbar sent. Kan inte hon så kan ibland hennes vuxne son eller dennes sambo. Ibland följer hon med en kompis hem och ibland får jag jaga runt efter någon som kan hämta henne.

Jag har inte räknat men det borde vara runt 30 personer som har passat henne när jag har behövt hjälp. Från och med nu, sju års ålder, så är hon dock så stor att hon kommer gå hem själv de dagar jag jobbar sent. Det underlättar något otroligt!
Hädanefter är det därför bara helgerna som kan ställa till det samt om fritids är stängt.

Visst vore det enklare om mina föräldrar hade bott i närheten men fördelen med detta upplägg är att dottern får umgås med många olika människor och får dessutom hitta på olika saker med dessa människor.

Jag är imponerad över att du får ihop det och det låter ju väldigt fint att din dotter uppskattar det också. Själv har jag det enklare eftersom vi är två föräldrar, men liksom någon annan nämnde så är jag inte helt bekväm med att be om hjälp från andra som inte spontant erbjuder sig (eller om det finns ett utbyte där vi kan ge/göra något i gengäld). Hur tänker du kring det?

 

[pollex]

Ingen.

Jag hade hoppats kunna lämna till mina föräldrar men de kan fysiskt inte ta hand om honom, inte ens när han var en liten skrutt. Pappa kan knappt lyfta en kaffekopp när hans handleder är som sämst.

Förutom det så bor både de och farmor för långt bort för att kunna vara en del i vardagen.

Inga fördelar.

Så tråkigt att det inte blev som du hoppades!

 

[Asko]

Min har tre halvbröder som är drygt 20 år äldre.

Det enda som visat minsta intresse är den som bor drygt 100 mil härifrån.

Men visst kan det vara praktiskt med äldre syskon

Otur! Jag tror att min mamma hade rejält med tur med en intresserad dotter som ändå behövde träning med bebisar/barn, dvs jag var syrrans försökskanin

 

[pollex]

Vi har möjligheten till barnvakt med hjälp av farföräldrarna som bor 5 minuter härifrån. Där jobbar den ena heltid och den andre är sjukpensionär och jag upplever att sjukdomen gör att hen inte orkar barnvakta 2.5 åringen mer än då och då. Jag är tveksam till att det kommer fungera när det är två barn att barnvakta.

Den av mina föräldrar som är barnvänlig bor ca 40 minuter bort, jobbar heltid och pendlar ca 2 h per dag. Dessutom lever hen ensam och har hus och djur att sköta om.

Så det känns som att tiden inte finns till det där vardagliga barnvakteriet utan det är under speciella omständigheter som vi ber om hjälp. Dessutom är både jag och min partner inte särskilt förtjusta i att be om hjälp och för oss är det ingen som direkt erbjuder sig eller propsar på det.
Vi har folk i vår närhet där mor- eller farföräldrar själva bestämmer att idag ska jag hämta x på förskolan eller nu ska x vara här i helgen. Jag vet inte om jag hade varit bekväm med det heller men det kan bero på att barnet själv inte gillar att bli barnvaktad, efter en dag med brnvakt blir det alltid en "bakfylla" i form av extrem separtionsångest och annat beteende som inte är normalt hos oss. (Och detta beror inte på att barnet inte är van vid det, det har varit lika när vi testat att lämna bort mycket i perioder för att se om det går att skapa en trygghet)

Jag känner igen att det går att få barnvakt till speciella saker (även om det var lite pusslande för att ha någonstans att göra av barnen när jag skulle föda barn sist ) och även att jag nog faktiskt inte var så jätteintresserad av ”spontanbarnvaktning” medan barnen var för små för att uppskatta det.

 

[inverterad]

Vi har barnpassning när det behövs och om det är inplanerat, men spontant och i vardagen fungerar det tyvärr inte pga avstånd (10 mil respektive 26 mil samt farföräldrar på Gotland - krånglig resväg). Både mina föräldrar (skilda med nya partners) och partners föräldrar är väldigt engagerade i vår dotter och när vi umgås allihop har de henne gärna själva medan vi äter middag på restaurang, åker och fikar eller liknande. De har även haft henne över natten när vi planerat hotellövernattning på egen hand. Jag ser inga fördelar med att vi blir utan den vardagliga passningen, varken för dem eller oss eller vår dotter, men nu är det så, och jag tycker ändå vi får ihop det bra trots avstånden. Att ha nära som hämtar/lämnar på förskola osv ibland tycker jag låter som en dröm.

 

[LadyCovergirl]

Jag är imponerad över att du får ihop det och det låter ju väldigt fint att din dotter uppskattar det också. Själv har jag det enklare eftersom vi är två föräldrar, men liksom någon annan nämnde så är jag inte helt bekväm med att be om hjälp från andra som inte spontant erbjuder sig (eller om det finns ett utbyte där vi kan ge/göra något i gengäld). Hur tänker du kring det?

Jag är av åsikten att om folk vill säga nej så får de också göra det och inte muttra om det efteråt
Min granne har flera gånger hämtat på eget bevåg för att de ska hitta på något så det är nog lugnt (Och dottern vet också att man måste uppföra sig ordentligt för att folk ska vilja passa henne fler gånger )