- Svar: 5
- Visningar: 1 234
En stor del av min tid går fortfarande åt till att försöka jaga vidare efter något som kan lösa mina hälsoproblem och få mig att må bättre. Men ibland kan jag inte låta bli att fundera över hur jag ska veta om jag kanske har fastnat i ett problematiserande. Om allt mitt fokus läggs på att jaga efter att må bättre, så kanske jag inte kommer längre än att just jaga efter att må bättre hela tiden?....
Nåja - några framsteg och insikter har dock inträffat. Jag har låtit göra ett stortest av mina blodvärden. Järnet ligger som vanligt en bit under gränsvärdena, men det har det gjort större delen av mitt liv, det har till och med läkare konstaterat och försökt åtgärda. Bara det att järntabletter har totalt noll inverkan på mina järnvärden. Jag skulle lika gärna kunna äta grus.
Och eftersom mitt Hb ligger bra eller högt så har de läkare jag har varit hos valt att strunta i de låga järnnivåerna med kommentaren att “du kanske är sån helt enkelt”.
Men förra gången jag lät ta blodprover på egen hand för ett par år sen och kolla upp mina egna värden testade jag att ta järntillskott i flytande form istället. När jag efter ett halvår tog nya prover hade faktiskt järnet nått upp med näsan precis ovanför lägsta gränsen! Kors i taket… Inte för att jag minns att jag mådde särskilt mirakulöst bra för det, men för låga järnnivåer borde väl ändå inte vara till någon direkt hjälp för kroppen, så jag beslutade mig den här gången för att börja med järntillskottet igen.
Problemet är att jag behöver ta järntillskottet minst en halvtimme före frukost för att få bäst upptag. Jag orkade dock inte sitta hemma och vänta på morgonen, utan bestämde mig för att hoppa över frukosten på morgonen helt, och äta den på fikarasten på jobbet istället. Jag som ALDRIG i hela mitt liv har kunnat vara utan frukost!! Jag som närapå har tvärdött på fläcken om jag inte har fått min frukost direkt efter uppstigning ur sängen!!
Nu blev det dock i praktiken som en 16/8-diet. Och döm om min förvåning när jag - efter de första jobbiga dagarna - märkte att jag mådde riktigt bra på det! Den hunger som ständigt har rivit och slitit i min kropp och plågat mig så mycket - bara försvann. Helt fantastiskt! Vilken underbar lättnad att få känna ett LUGN i kroppen och kunna gå runt och vara ohungrig! Halleluja!
Det är alltså EN punkt på min önskelista till universum som jag skrev här i dagboken för en månad sedan som jag kan stryka!
Jag har också läst vidare om hormonella obalanser, och sett flera som slår ihop övergångsåldersbesvär, underfunktion i sköldkörteln och stress. Dvs att dessa tillstånd går in i varandra, har symptom som liknar varandra och att de påverkar varandra. Så trots att jag inte är så förtjust i det, så verkar det som att jag cirkuleras tillbaka till stress…
Jag har också testat zonterapibehandlingar. Galet skönt att få, men vad skulle egentligen kunna hända i kroppen av att någon trycker på mina fötter? - tänkte jag, och har den senaste veckan sovit så GOTT som jag inte gjort på länge, drömt drömmar (vilket jag inte har gjort på länge), sovit hela nätter utan att vakna till någon gång eller gå upp och kissa (har läst att nattliga kisspauser kan vara ett tecken på stress, då en riktigt avslappnad blåsa rymmer mycket mer än en stress-spänd blåsa), och har dessutom varit ganska pigg och levande när jag vaknat på morgonen (istället för att vara JAG-HATAR-ALLT-I-HELA-VÄRLDEN-OCH-SLÅ-HELLRE-IHJÄL-MIG-ÄN-TVINGA-MIG-ATT-GÅ-UPP-död om mornarna).
Och jag börjar motvilligt inse att TROTS att jag har gjort ALLT vad jag tycker att jag har kunnat göra för att stressreducera - flyttat ut på landet, bytt yrke, rensat i kalendern, börjat yoga, kör andningsövningar, försökt ändra min personlighet så att jag uppskattar lugn och ro lite mer, satt munkavle på min inre kritiker, lärt mig att bli lat, sunt egoistisk, operfekt och laidback - TROTS att jag tycker att jag verkligen har gjort ALLT för att skapa en stressfri miljö kring mig själv - så fortsätter min kropp dysfungera som om jag lider av stressproblem.
Alltså va faan.
Jag blir så fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt trött!....
Vad i hela världen är det som stressar mitt system??
Det enda jag kan tänka mig är att jag har en personlighetstyp som en bolltokig hund, och att livet kastar bollar åt mig hela tiden. Dvs jag tycker ju att allting är så himla roligt! Är det möjligtvis det som orsakar stressresponsen i min kropp?
Allt jag gör, allt som händer, alla intryck jag får, alla chanser som uppenbarar sig, allt allt allt hakar jag glatt och intensivt på! Jag har jättesvårt att tacka nej, jättesvårt att inte haka på idéer och förslag. Jag får nys om kurser och träffar och aktiviteter och gruppsammankomster och engagemang och allt möjligt som är så fruktansvärt himla skoj och som jag så fruktansvärt himla mycket vill göra precis alltihop!! Åh vad roligt, nu händer det där - åh så skoj, nu kommer den där aktiviteten - åh vilken lycka, nu får jag möjlighet att göra det där! Jag VILL ju så himla mycket!!....
Men så känns det ändå nånstans liiiite jobbigt att veckorna är fullbokade och att jag sällan har en kväll då jag bara är hemma och sitter ner och tar det lugnt….
En av de fantastiska hjälparmänniskor jag träffat i min jakt på hälsa ansåg att så länge jag gör sånt som jag tycker är roligt och som jag blir uppspelt av, så kan det omöjligt vara negativ stress. Men jag undrar om hon kanske inte har fel där?
Kanske är det själva uppspelt-grejen som orsakar en stressrespons i mitt system, oavsett hur förbannat roligt jag tycker att det jag gör är?
Kanske fattar min intensiva personlighet helt enkelt inte hur man gör för att leva på ett sätt så att jag inte hela tiden triggar mitt sympatiska nervsystem?!?....
Nåja - några framsteg och insikter har dock inträffat. Jag har låtit göra ett stortest av mina blodvärden. Järnet ligger som vanligt en bit under gränsvärdena, men det har det gjort större delen av mitt liv, det har till och med läkare konstaterat och försökt åtgärda. Bara det att järntabletter har totalt noll inverkan på mina järnvärden. Jag skulle lika gärna kunna äta grus.
Och eftersom mitt Hb ligger bra eller högt så har de läkare jag har varit hos valt att strunta i de låga järnnivåerna med kommentaren att “du kanske är sån helt enkelt”.Men förra gången jag lät ta blodprover på egen hand för ett par år sen och kolla upp mina egna värden testade jag att ta järntillskott i flytande form istället. När jag efter ett halvår tog nya prover hade faktiskt järnet nått upp med näsan precis ovanför lägsta gränsen! Kors i taket… Inte för att jag minns att jag mådde särskilt mirakulöst bra för det, men för låga järnnivåer borde väl ändå inte vara till någon direkt hjälp för kroppen, så jag beslutade mig den här gången för att börja med järntillskottet igen.
Problemet är att jag behöver ta järntillskottet minst en halvtimme före frukost för att få bäst upptag. Jag orkade dock inte sitta hemma och vänta på morgonen, utan bestämde mig för att hoppa över frukosten på morgonen helt, och äta den på fikarasten på jobbet istället. Jag som ALDRIG i hela mitt liv har kunnat vara utan frukost!! Jag som närapå har tvärdött på fläcken om jag inte har fått min frukost direkt efter uppstigning ur sängen!!
Nu blev det dock i praktiken som en 16/8-diet. Och döm om min förvåning när jag - efter de första jobbiga dagarna - märkte att jag mådde riktigt bra på det! Den hunger som ständigt har rivit och slitit i min kropp och plågat mig så mycket - bara försvann. Helt fantastiskt! Vilken underbar lättnad att få känna ett LUGN i kroppen och kunna gå runt och vara ohungrig! Halleluja!
Det är alltså EN punkt på min önskelista till universum som jag skrev här i dagboken för en månad sedan som jag kan stryka!
Jag har också läst vidare om hormonella obalanser, och sett flera som slår ihop övergångsåldersbesvär, underfunktion i sköldkörteln och stress. Dvs att dessa tillstånd går in i varandra, har symptom som liknar varandra och att de påverkar varandra. Så trots att jag inte är så förtjust i det, så verkar det som att jag cirkuleras tillbaka till stress…
Jag har också testat zonterapibehandlingar. Galet skönt att få, men vad skulle egentligen kunna hända i kroppen av att någon trycker på mina fötter? - tänkte jag, och har den senaste veckan sovit så GOTT som jag inte gjort på länge, drömt drömmar (vilket jag inte har gjort på länge), sovit hela nätter utan att vakna till någon gång eller gå upp och kissa (har läst att nattliga kisspauser kan vara ett tecken på stress, då en riktigt avslappnad blåsa rymmer mycket mer än en stress-spänd blåsa), och har dessutom varit ganska pigg och levande när jag vaknat på morgonen (istället för att vara JAG-HATAR-ALLT-I-HELA-VÄRLDEN-OCH-SLÅ-HELLRE-IHJÄL-MIG-ÄN-TVINGA-MIG-ATT-GÅ-UPP-död om mornarna).
Och jag börjar motvilligt inse att TROTS att jag har gjort ALLT vad jag tycker att jag har kunnat göra för att stressreducera - flyttat ut på landet, bytt yrke, rensat i kalendern, börjat yoga, kör andningsövningar, försökt ändra min personlighet så att jag uppskattar lugn och ro lite mer, satt munkavle på min inre kritiker, lärt mig att bli lat, sunt egoistisk, operfekt och laidback - TROTS att jag tycker att jag verkligen har gjort ALLT för att skapa en stressfri miljö kring mig själv - så fortsätter min kropp dysfungera som om jag lider av stressproblem.
Alltså va faan.
Jag blir så fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt trött!....
Vad i hela världen är det som stressar mitt system??
Det enda jag kan tänka mig är att jag har en personlighetstyp som en bolltokig hund, och att livet kastar bollar åt mig hela tiden. Dvs jag tycker ju att allting är så himla roligt! Är det möjligtvis det som orsakar stressresponsen i min kropp?
Allt jag gör, allt som händer, alla intryck jag får, alla chanser som uppenbarar sig, allt allt allt hakar jag glatt och intensivt på! Jag har jättesvårt att tacka nej, jättesvårt att inte haka på idéer och förslag. Jag får nys om kurser och träffar och aktiviteter och gruppsammankomster och engagemang och allt möjligt som är så fruktansvärt himla skoj och som jag så fruktansvärt himla mycket vill göra precis alltihop!! Åh vad roligt, nu händer det där - åh så skoj, nu kommer den där aktiviteten - åh vilken lycka, nu får jag möjlighet att göra det där! Jag VILL ju så himla mycket!!....
Men så känns det ändå nånstans liiiite jobbigt att veckorna är fullbokade och att jag sällan har en kväll då jag bara är hemma och sitter ner och tar det lugnt….
En av de fantastiska hjälparmänniskor jag träffat i min jakt på hälsa ansåg att så länge jag gör sånt som jag tycker är roligt och som jag blir uppspelt av, så kan det omöjligt vara negativ stress. Men jag undrar om hon kanske inte har fel där?
Kanske är det själva uppspelt-grejen som orsakar en stressrespons i mitt system, oavsett hur förbannat roligt jag tycker att det jag gör är?
Kanske fattar min intensiva personlighet helt enkelt inte hur man gör för att leva på ett sätt så att jag inte hela tiden triggar mitt sympatiska nervsystem?!?....
