Min förra hund införskaffades ett år innan jag blev inlagd för min anorexi, dvs jag var rejält sjuk redan när den var valp. Jag var som sjukast under hundens tonårstid och det var inte jättebra ur ett hundträningsperspektiv kanske. Idag kan jag rätt ofta fundera på hur det varit om jag hade haft större förmåga att göra nåt vettigt av de första åren i hundens liv, rent träningsmässigt alltså. Hunden i sig mådde inte så dåligt av det, mer än att jag inte orkade fostra den ordentligt i vardagssituationer. Tackolov var det en mentalt vettig hund med medelhögt aktivitetsbehov. Mina föräldrar fick såklart ta hand om den när jag låg inne, det gick ingen nöd på den, men kontakten med mig påverkades såklart de åren.
Om familjen är intresserade av att ha en hund som kanske en vuxen vettig hund är ett smidigare alternativ än en valp/unghund?
