Tankar kring vikt, mat och kroppsform

[shapeup]

Tar ett nytt nick då jag inte riktigt orkar involvera mitt vanliga i det här.

Jag har de senaste tre-fyra åren märkt att jag blivit väldigt vikt-fokuserad/fixerad, och känner hur det här har eskalerat under det senaste året. Innerst inne vet jag att jag är normalviktig, men det går nästan aldrig en dag utan att jag tänker negativa tankar om mig själv och min vikt och jag får i åtta fall av tio dåligt samvete när jag äter något ”dåligt”. Om jag bryter mot mina regler och äter några rutor choklad på en tisdagseftermiddag till exempel, så kan det förstöra hela dagen och jag känner mig enormt besviken och arg på mig själv. Likaså om jag inte kommer iväg och tränar som planerat; jag blir på jättedåligt humör, går lätt ner mig i det och tycker så illa om mig själv.

Jag tycker ofta att jag ser tjock ut, sitter ofta och tar mig om magen/låren/ansiktet och blir äcklad över fettet som (jag eventuellt inbillar mig att) jag har där. Tycker inte längre om att visa mig i tighta tröjor/linnen/klänningar, och drar ofta in magen när jag går förbi folk eller liknande. Tänker ofta tillbaka på hur jag tror att jag kände mig för fem år sedan, då jag i princip levde i tighta linnen/t-shirts och inte hade några problem med det alls, och blir jätteledsen när jag inser att jag inte kan göra det längre, trots att ingen större viktuppgång har skett. Jag blir jätteledsen när jag inser att jag inte har samma avslappnade inställning till kroppsformen som för fem år sedan, trots att jag alltid haft enormt stöd från både nära och kära som ständigt påtalar hur fin jag är.

Jag väger mig aldrig, då jag är rädd att siffrorna ska kännas stora och att det ska göra mig ännu mer ångestladdad samt att det ska leda till någon form av siffer-relaterad ätstörning. Vill heller inte gärna diskutera mat eller träning med andra, då jag är rädd att jag ska börja jämföra mig med dem och känna mig sämst i världen (vilket jag redan gör i alla fall). Tittar mig ofta i spegeln och fokuserar på de områden där jag tycker jag är tjock (mage, lår, armar).

Samtidigt kan jag ibland (kanske 2-3 dagar per månad) känna mig riktigt fin, säga till mig själv att "hallå, du är ju faktiskt inte ett dugg tjock!" och jag är ganska nöjd med mitt ansikte, hår etc. Jag har heller inga problem att äta som så, äter så mycket som man ska, lagar bra mat och unnar mig ofta sötsaker (om än med dåligt samvete). Är nog lite av en gottegris i mångas ögon. Jag älskar mat, både att laga och att äta, och känner aldrig att jag skulle kunna svälta mig; bara äta lite mindre än vanligt.

Men den här ångesten och de jobbigt kvävande dåliga känslorna jag får när jag tittar mig i spegeln, drar på mig tighta kläder eller äter något lite onyttigt, dom börjar jag bli trött på. Nu undrar jag om det är jag som överreagerar, om det är normalt att känna såhär? Är det normalt att gå omkring och känna sig tjock varje dag, men att ändå skita i vad man stoppar i sig ibland? Är det normalt att vara rädd för att väga sig, att vara rädd för att höra om andras tränings & matvanor p.g.a risken att känna sig dålig? Eller borde jag försöka hitta någon att prata med, någon som kan hjälpa mig att få ordning på tankarna?

Förlåt om jag är världens drama queen här nu och om folk med faktiska problem tar illa upp – det är verkligen inte min mening att trampa någon på tårna och blåsa upp mina egna problem som kanske inte ens är värda att kallas problem i era ögon. Jag är bara trött på att tänka & känna som jag gör, och känner att jag behöver en utomståendes syn på saken.

 

[Mammas]

Sv: Tankar kring vikt, mat och kroppsform

Till att börja med tycker jag att ditt sista stycke är rätt talande. Du beskriver först i texten hur stort problem det här är för dig, hur det påverkar dig i vardagen och hur det påverkar ditt allmänna mående. Ändå verkar du känna att du måste be om ursäkt för hur du mår? Det tycker jag inte att du ska göra. För det första tycker jag att du ska inse att det är ett problem. Och det är något du måste jobba på. Om du inte tillåter det att vara ett problem inför dig själv, hur ska du då motivera dig själv att jobba på det? Och är det någon som har värre bekymmer får väl den starta sig en egen tråd, och skrolla förbi din tråd om den tycker att det är jobbigt. Men det är inte ditt ansvar, det är den (hypotetiska) personen som måste jobba med det. Du kan ju inte ägna din energi åt någon annan än dig själv just nu.

Men för att prata om ditt bekymmer, så förstår jag dig. Jag har absolut inte ett normalt förhållande till mat, utan det har genom perioder gått från svält till hetsätning, och en del däremellan. Jag har idag inte ett normalt ätmönster, och jobbar på det. Men det tar tid. Jag har ju svårt att säga hur ditt ätmänster ser ut, men det verkar helt ok eftersom du inte gått upp direkt? Hojta till om du tror att det är ett problem så kan jag resonera kring det med.

Då är det ju bara din syn på dig själv kvar. Jag har inte heller en helt sund syn på mig själv, men det är några saker jag jobbar aktivt med. Dels är det att "fake it til I make it", jag intalar mig själv att jag är snygg, grym, vacker och awesome. Det börjar märkas av. När du står framför spegeln, tänk inte på det som får dig att vara negativ, om du inte kan resonera med dig själv och se att du inte är sådär fet som du intalar dig.

Mitt andra knep är att inte se kroppen som min fiende, utan att göra den till en vän, ett redskap. Det är kroppen som ser till att jag kan göra allt jag vill göra i livet, leka, springa, träna, gräva, festa, knulla osv. Att ha en frisk kropp är själva förutsättningen för att jag ska kunna göra allt i livet jag mår bra av att göra, eller bara helt simpelt ligga på soffan, käka glass och surfa. Inte ens det kan jag göra bekymmersfritt om jag inte har kroppen med mig. Alltså vill jag vara snäll mot den. Den får sin näringsrika mat, jag tränar med den, planen är att jag ska sluta förse den med allt sött den får hela tiden också. Men här kan jag säga att börja träna är det bästa jag gjort på den planen. Helt plötsligt jobbar jag tillsammans med min kropp på ett sätt jag inte gjort tidigare, och nu när jag börjar märka resultat är det underbart. Har du inget du kan göra som får dig att känna på samma vis? Om det är långa promenader, cykling, fågelskådning spelar ingen roll, men bara att du använder kroppen fysiskt till något så att det får dig att uppskatta dess funktioner framför dess utseende?

Men för att summera: Det mentala är det viktiga, inse att kroppen finns för att du ska kunna göra allt fint i livet, jobba på att se den som underbar och fundera över ett sunt synsätt på livet som du kan jobba efter.

Förlåt om det är snurrigt skrivet, det är lite sent och jag är lite trött, fråga så utvecklar jag gärna.

 

[Red_Chili]

Sv: Tankar kring vikt, mat och kroppsform

Först och främst, sluta be om ursäkt för att du finns och för att du har de problem som du har.

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver, men har lyckats ta mig ur allt det där och tycker faktiskt riktigt bra om mig själv i nuläget, även om jag önskar att jag var lite mer vältränad. (Men det är inte på något osunt sätt jag önskar det nu)

För mig så fanns det några saker som absolut hjälpte. Framförallt var det att sluta se mig själv i spegeln (mer än när jag borstade tänderna på kvällen) och istället fokusera på hur allt känns. Kände jag att jag inte hade ont i kroppen, kunde använda den till att göra allt jag ville göra osv? Ja då fick det vara bra.

Sedan såg jag till att äta regelbundet och försöka sova regelbundet och göra saker som jag tyckte om att göra, för att må så bra psykiskt som möjligt. Det hjälpte också att jag skrev mycket och jag bestämde mig vid ett tillfälle för att plocka fram ett litet block och en penna. I det blocket skrev jag varje kväll tre bra saker med dagen som hade varit. Det behövde inte ha med utseende osv att göra, utan det kunde vara typ "jag åt en god glass, jag kom i tid till skolan och jag slog mig inte när jag halkade på den hala isfläcken". Det var ett tag det mest positiva jag kunde komma på. Senare blev det "Jag älskar mig själv, människorna i min omgivning är trevliga och världen är vacker", helt enkelt för att jag tränat på att tänka positivt.

Ju bättre jag blev på att tänka positivt om allt i min omgivning, desto mindre behövde jag fokusera på mig själv. Ju mer jag fokuserade på att må bra, desto mindre spelade det någon roll hur jag såg ut.

Det nästan komiska mitt i allt det är att jag idag är mycket snyggare, mer vältränad osv än vad jag någonsin varit tidigare. Framförallt är allt med mig mycket bättre än när jag kämpade för att bli vältränad osv, och det kommer helt enkelt från att jag nu fokuserar på att må bra.

Visst, jag ställer mig fortfarande sällan framför spegeln och har nog rätt kass uppfattning om hur jag egentligen ser ut, men det behöver inte göra så mycket. Nu mår jag faktiskt väldigt bra totalt sett.

 

[shapeup]

Sv: Tankar kring vikt, mat och kroppsform

Åh vad ni är fina som lägger ner så mycket tid och energi på att försöka hjälpa lilla mig! Jättekloka och bra svar från er båda verkligen.

Jag får ofta höra att jag ska sluta be om ursäkt för min egen existens, och jag antar att det gäller här också. Kände bara att det var ett så pass känsligt ämne att det var lätt att trampa någon på tårna, men det stämmer ju att folk faktiskt bara kan scrolla vidare om de inte vill läsa!

Mammas: Det där du sa om att tillåta det vara ett problem var väldigt bra, det behövde jag höra. Har nog gärna sopat det under mattan och viftat bort det som att det är jag som är fånig förut, men i går kände jag verkligen att det var jobbigt och att jag behövde börja rodda i det.

Grejen och det lite ironiska är att jag har ett helt normalt ätmönster och att jag varken gått särskilt mycket upp eller ner i vikt på senaste (tror jag i alla fall, men jag väger mig som sagt aldrig). Större lår och rumpa har jag fått, men det kan lika gärna vara muskler som fett som inbillning; jag vet verkligen inte! Jag äter precis som vem som helst, nästan alltid hemlagat och unnar mig som sagt onyttigheter både här och där. Jättedumt kan tyckas eftersom det sistnämnda ofta ger mig dåligt samvete och vatten på min kvarn när jag intalar mig att jag är tjock, men samtidigt är jag för mycket av en gottegris för att låta bli och tycker att det är värt det just när jag bestämmer mig för att slå till med t.ex. en glass när jag går på stan. Sådan har jag alltid varit och jag har aldrig haft problem med att äta varken nyttigt eller onyttigt. I en perfekt värld hade jag varit en sådan som helt enkelt inte uppskattade sötsaker om som lätt kunde tänka sig att avstå både godis, kakor och glass, men det är jag som sagt för mycket gottegris för att göra och det får jag nog acceptera så länge det inte går helt överstyr. I dagsläget äter jag tre ordentliga i mina ögon nyttiga mål med två mellanmål emellan, och det är väl mest när det gäller mellanmålen som jag fallerar och ger efter för sötsuget ibland. Blir t.ex. en kanelbulle istället för en smörgås ibland, och även om jag njuter mycket av det då mår jag ofta dåligt psykiskt av det längre fram.

Så det är väl mest den mentala biten jag behöver jobba med; inse att jag inte är så dålig som jag tror och sluta fokusera på allt som är negativt precis som du säger. Jag är ganska bra på att lura mig själv periodvis, men det kommer ofta till en punkt då det slår tillbaka och jag mår jättedåligt för att jag inser att ingenting jag sa till mig själv under den där perioden (om att jag var bra, smal, fin etc.) var sant.

Sen det där du skrev om att se kroppen som en vän och ett redskap var väldigt fint; har aldrig riktigt tänkt så förut. Jag gymmar ganska mycket och kan njuta riktigt av att ta ut mig där, men det faktum att jag är rädd för att att mäta, väga och göra annat som kan visa om det ger något resultat tar nog udden av det lite. Jag tränar, jag tränar bra och jag tränar varierat - men jag har nästan aldrig vågat tillåta mig att mäta några resultat eller liknande då jag bara är rädd för att det ska slå ner mig och få mig att känna mig usel. Är verkligen jätterädd för att se mina egna resultat (eller brist på resultat), och har därför aldrig ställt upp i något lopp, tävling eller liknande. Har funderat på att skaffa mig en PT för att komma över det här och få lite pepp, skulle det kunna vara något kanske?

Ridningen + stalljobbet får mig också att uppskatta kroppen och det jag faktiskt lärt den att göra, men min häst dog tyvärr förra året och jag har inte fått så många chanser att rida eller vistas i stall sedan dess. Hoppas kunna ändra på det i sommar dock!

Red Chili: Känns som att vi suttit lite i samma båt du och jag, skönt att höra att du lyckats ta dig ur det förhållandevis bra.

Jag ska försöka undvika helfigursspegeln framöver och framförallt inte ställa mig där för att titta på hur min kropp ser ut och om det syns några tecken på viktuppgång någonstans. Det gör jag alltför ofta inser jag nu. Foton som folk tar av mig (vilket det tyvärr blivit en del av på senaste) går ju dock inte riktigt att undvika, och jag tror att det kan vara de som triggat min negativa syn på mig själv en del också. På vissa mindre smickrande bilder tycker jag att jag ser jättetjock ut, och det får mig verkligen att må jättedåligt. Men hur hindrar man det utan att framstå som världens tönt?

Sen tror jag verkligen att jag behöver styra om min syn på träning från "något jag måste klara av som gör mig snygg och bäst i världen" till "något som jag gör för att jag vill må bra", men det är så sjukt svårt! Med tjockhetstankarna i bakgrunden och prestationsprinsessan i förgrunden slutar det alltid med att jag pressar mig själv att hela tiden bli bättre, snabbare, starkare och då blir det inge kul! Jag blir jätteledsen på mig själv om jag inte fixar att springa lika snabbt och långt som vanligt, eller om jag måste minska 10 kg på benpressen en dag - trots att jag vet att det har lite med dagsformen att göra och att det är bra att lyssna på kroppen när den säger ifrån. Nämnde jag att min hjärna är världsmästare på att motarbeta sig själv?

Men jag tror jag ska testa det där med att skriva ner positiva saker i en bok. Har läst det rådet många gånger förut men aldrig riktigt försökt. Sedan tror och hoppas jag att jag ska må ännu bättre rent psykiskt från och med nästa fredag då jag får sommarlov från universitetet, och förhoppningsvis hjälper det här till att jaga bort tankemonstren lite grann.


En fråga till er båda: Har ni delat era tankar och problem av den här typen med era nära och kära? Funderar på om det är bra eller dåligt att berätta för mina föräldrar, som jag kommer att bo med under sommaren, lite hur jag känner. Min bästa vän vet en del, men ingen annan. Det kan ju vara bra och skönt för mig att få det ur mig (då jag verkligen inte tror att de anar något i och med att jag äter som jag gör och alltid har ansetts vara smal) samtidigt som de kan peppa mig lite, men jag är lite rädd för att de a) ska tycka att jag är löjlig (mest pappa, mamma förstår nog bättre) och b) ska börja behandla mig annorlunda, tänka på hur jag äter (och lägga extra mycket märke till när jag äter onyttigt), dra upp det gång på gång osv... Kanske en svår fråga för er att besvara, men det är värt ett försök

 

[Mammas]

Sv: Tankar kring vikt, mat och kroppsform

Hmm, svårt. Jag funderar kring det här du skriver att du aldrig mäter resultat eller liknande, kan du inte göra det men försöka se det i ett stort perspektiv? Ibland har vi ju dagar när vi av någon anledning är lite slitna, att man då behöver plocka bort lite vikt, springer lite långsammare eller tröttnar fortare är ju helt normalt. Och det är ju inte heller ett tecken på att du i det stora hela blivit sämre/långsammare, utan bara att du är lite tröttare just idag. Kan du inte, om du mäter/tar tid osv försöka bygga det med ett långt perspektiv. "I höst ska jag ha förbättrat tiden på 5 km med en minut/ökat vikterna på rygg och axlar/palla med ett längre pass", eller vad som motiverar dig. Men tja, egentligen varför? Om du inte drivs av det och mår bättre av det spelar det ju ingen roll? Och sedan, klart du kan tävla med då inte för att jämföra dig mot alla andra, utan mot dig själv? Men det kanske inte funkar för dig? (Och återigen, mår du inte bra av det så varför göra det öht?) En PT kan ju alltid vara bra, för att hjälpa dig att ta dig framåt i träningen, det kanske också ger dig perspektiv på din kropp. Dock kan det vara bra att du där är tydlig med att du redan från början är tydlig med din problematik, jag vet exempel med PTs som varit lite klumpiga i uttalanden vilket kombinerat med ätstörningar inte är helt bra alltid.

Och sedan, varför ha dåligt samvete över vad du äter? Uppenbarligen har du ju ett hyfsat matmönster, alltså gör det inget om det blir en bulle istället för en smörgås till mellanmål? Ha inte som vision att du ska kunna utesluta allt onyttigt ur kosten, då kommer du att racka ner på dig själv när du inte lyckas. Jobba istället utifrån en realistisk plan för maten, så att du inte har dåligt samvete för när du äter det du äter.

Angående att tala med dina föräldrar, ptja det kan du ju göra om du tror att du kommer att få stöd och det skulle kännas bra. Men det beror ju på hur de är som personer. Om de bemöter dig felaktigt efteråt kan det vara dumt, om du tror att du riskerar att falla över kanten in i en ätstörning är det bra om din familj håller koll och kan hjälpa dig att söka vård om det går illa?

 

[Red_Chili]

Sv: Tankar kring vikt, mat och kroppsform

Red Chili: Känns som att vi suttit lite i samma båt du och jag, skönt att höra att du lyckats ta dig ur det förhållandevis bra.

Jag ska försöka undvika helfigursspegeln framöver och framförallt inte ställa mig där för att titta på hur min kropp ser ut och om det syns några tecken på viktuppgång någonstans. Det gör jag alltför ofta inser jag nu. Foton som folk tar av mig (vilket det tyvärr blivit en del av på senaste) går ju dock inte riktigt att undvika, och jag tror att det kan vara de som triggat min negativa syn på mig själv en del också. På vissa mindre smickrande bilder tycker jag att jag ser jättetjock ut, och det får mig verkligen att må jättedåligt. Men hur hindrar man det utan att framstå som världens tönt?

Sen tror jag verkligen att jag behöver styra om min syn på träning från "något jag måste klara av som gör mig snygg och bäst i världen" till "något som jag gör för att jag vill må bra", men det är så sjukt svårt! Med tjockhetstankarna i bakgrunden och prestationsprinsessan i förgrunden slutar det alltid med att jag pressar mig själv att hela tiden bli bättre, snabbare, starkare och då blir det inge kul! Jag blir jätteledsen på mig själv om jag inte fixar att springa lika snabbt och långt som vanligt, eller om jag måste minska 10 kg på benpressen en dag - trots att jag vet att det har lite med dagsformen att göra och att det är bra att lyssna på kroppen när den säger ifrån. Nämnde jag att min hjärna är världsmästare på att motarbeta sig själv?

Men jag tror jag ska testa det där med att skriva ner positiva saker i en bok. Har läst det rådet många gånger förut men aldrig riktigt försökt. Sedan tror och hoppas jag att jag ska må ännu bättre rent psykiskt från och med nästa fredag då jag får sommarlov från universitetet, och förhoppningsvis hjälper det här till att jaga bort tankemonstren lite grann.


En fråga till er båda: Har ni delat era tankar och problem av den här typen med era nära och kära? Funderar på om det är bra eller dåligt att berätta för mina föräldrar, som jag kommer att bo med under sommaren, lite hur jag känner. Min bästa vän vet en del, men ingen annan. Det kan ju vara bra och skönt för mig att få det ur mig (då jag verkligen inte tror att de anar något i och med att jag äter som jag gör och alltid har ansetts vara smal) samtidigt som de kan peppa mig lite, men jag är lite rädd för att de a) ska tycka att jag är löjlig (mest pappa, mamma förstår nog bättre) och b) ska börja behandla mig annorlunda, tänka på hur jag äter (och lägga extra mycket märke till när jag äter onyttigt), dra upp det gång på gång osv... Kanske en svår fråga för er att besvara, men det är värt ett försök

Måste du titta på bilderna som andra fotograferar då? Vad som har hjälpt mig med det (för fan vad jag avskydde att bli fotograferad innan), var att tänka "okay, sådär såg jag ut just den millisekunden, skit i det". Helt enkelt acceptera att man är annat än toksnygg ibland. Jag såg också till att tvinga mig själv att gå ut osminkad och i mjukisbyxor, helt enkelt för att kunna inse att folk inte började snacka skit eller så då. Förut kunde jag inte ens gå och handla mjölk utan att vara sminkad och ha tuperat hår. Nu har jag inte sminkat mig regelbundet på över ett år, men trivs ändå. Det var toksvårt i början och jag kunde nästan få panik inne i mataffären eftersom jag var övertygad om att alla skulle hata att jag var så ful, men det gick bra. Jag klarade det och ingen tittade på mig konstigare än när jag hade fixat mig.

Och det här med att du bara tränar för att bli snygg, kan du inte hitta någon vän att träna med? Någon som du har skitkul med? Ni kanske helt kan skippa gymmet och är ni ute och går en promenad eller joggar, så skit i att ta tid, låt det ta den tid det tar. Kanske ni kan prova helt nya sporter och aktiviteter för att hitta något kul som det faktiskt inte går att vara världsbäst på (för man kan ju aldrig vara världsbäst på något som man är helt ny på)? Då får du fortfarande röra på dig massor, men "kan" inte veta riktigt hur du egentligen presterar och måste därmed gå på hur allt känns.

Jag har inte pratat om mina problem med någon alls, helt enkelt för att jag inte känt att det skulle hjälpa något. En gång nämnde jag mina problem för en på skolan som jag pluggade på förut, men hon reagerade inte alls. Då gav jag upp och bestämde mig för att ta tag i allt själv. Faktum är att enda gångerna jag nämner mina problem är just när jag skriver i såna här trådar, men skulle någon fråga, ja då svarar jag. Det är inte så att jag döljer något, jag är bara medveten om att ingen i min omgivning skulle bry sig eller förstå och framförallt inte kunna hjälpa på något bra sätt.

 

[shapeup]

Sv: Tankar kring vikt, mat och kroppsform

Mammas: Jo, jag har faktiskt funderat på att försöka mäta lite resultat bara på skoj sådär, framåt hösten då jag nog kommer att gymma mer än nu i sommar. Om jag nu lyckas hålla det på en "på skoj"-nivå och inte går ner mig i det. Men det borde gå, där får jag jobba med min mentalitet helt enkelt. Chanserna för att det ska leda till något positivt i och med att jag ser riktiga resultat känns tillräckligt stora för att jag ska våga, men riktigt än har jag inte lyckats ta steget. Och att göra målen långsiktiga och lite mer generella som du beskriver kan nog vara bra, för då blir det inte att jag känner all press på en gång utan vet att jag har tid på mig att förbättra si och så. Jag tror nog att det skulle kunna göra saker lite lättare för mig faktiskt (om jag nu lyckas hantera det på rätt sätt), för då blir det att jag ser faktiska, riktiga resultat och inte inbillar mig att det bara är jag som hittar på att armarna nog blivit lite mer välsvarvade etc. Kanske.

Jag känner också att det skulle vara kul att testa det där med PT; dels för att som du säger få lite perspektiv men också för att hålla mig på banan och guida mig rätt. Jag har egentligen aldrig riktigt lärt mig hur man ska träna, utan har snappat upp det mesta från min hårdtränande kompis och gjort så som jag har mått bra av att göra. Så det skulle nog kunna vara nyttigt på många sätt tror jag, om jag lyckas hitta en avslappnad, schysst och förstående PT dvs. En som peppar och ser istället för att pressa och mäta.

Det där du skrev om att inte ha dåligt samvete över vad jag äter har jag faktiskt kopierat och klistrat in i ett dokument, tillsammans med några andra stycken från både dig och Chili i denna tråden. Jag kanske inte alltid kommer att leva efter det, men det kändes väldigt bra att läsa i alla fall!

Vad gäller att prata med föräldrarna så har jag bestämt mig för att vänta i åtminstone några veckor och se hur jag känner mig då. Jag åker inte hem till dem förrän om ett par veckor, och det är möjligt att jag känner mig mycket bättre bara av ett miljöombyte. Det kan nog bli riktigt bra om jag berättar för dem, men samtidigt känns det inte jättenödvändigt i dagsläget och jag vill inte oroa dem i onödan.

Red Chili: Njae, jag brukar försöka undvika det genom att helt enkelt be dem att inte visa mig bilderna, men sen finns det ju det där fina fenomenet Facebook... Och så är det en bild på mig med två kompisar, där de två kompisarna vill ha upp bilden, taggar mig och så tvingas jag ju titta på eländet i alla fall (oftast för att ta bort taggen). Och jag var ganska bra på att tänka sådär om bilder förut, men nu när det är mer vikt och storlek jag tänker på blir det svårt att inbilla sig att det bara var för den sekunden som mina lår såg så stora ut till exempel. Visst kan det ha med vinklar och sådär att göra, men efter tre-fyra bilder där jag ser lika "stor" ut blir det svårt att inbilla sig sådant. Tror jag ska hålla mig bakom kameran ett tag framöver så gott det går, och så får folk tycka att jag är löjlig om de vill det.

Smink, hår och sådär har jag faktiskt inte alls svårt att låta bli så jag antar att jag är rätt nöjd med hur jag ser ut på det sättet. Det är mer vikt och kroppsform jag har problem med liksom.

Jag överväger faktiskt att hänga på en kompis på lite Friskis & Svettis-pass nu i sommar då det inte blir så mycket gym; de känns lite lagom kravlösa men ändå som en bra work out liksom. Och det finns ju faktiskt inget man kan direkt mäta eller tävla med där, mer än hur väl man hänger med i svängarna möjligtvis. Power walks ute i naturen har jag också planerat, och då inte mäta mer än att jag ser till att vara ute i minst en timme per gång. Inte mäta avstånd, hastighet eller hur fort någon annan går eller liknande. Jag är lite rädd för att min hjärna ska tala om för mig att det inte räknas som "riktig träning" dock, men efter att ha läst en artikel om hur mycket man faktiskt förbränner på en timmes rask promenad känns det lite lättare.

Angående att prata om det eller ej så känns lite tufft att inte få någon reaktion alls från folk, det känns lite som att min pappa eventuellt skulle kunna vara den som reagerar så (mest för att han är rätt dålig på att hantera känslor och svåra situationer). Som jag skrev ovan så blir det nog att jag väntar och ser hur jag känner mig när jag kommit "hem" och varit där ett tag; blir det alltför jobbigt framåt sommaren så kanske jag tar ett snack med mamma som jag tror kommer reagera bra.



Jag tackar er båda för era fina, långa och utförliga svar. Vartenda litet ord hjälper mig på vägen ska jag säga! Jag testade att skriva ner tre positiva saker i går kväll, och det kändes faktiskt hur bra som helst! Som tredje punkt lyckades jag till och med få till att "jag såg smal och fin ut i kjolen jag hade på mig idag", så helt ute med mig är det nog inte!

 

[Mammas]

Sv: Tankar kring vikt, mat och kroppsform

Angående bilder: kan du inte be dem att inte tagga dig då, rent spontant?

Att göra saker som är roliga är träningen tror jag på. Så att du tränar för att det är roligt och inte för att bli snygg. Det är ju olättare att gå dit också, och sedan tror jag att det är nyttigt att din hjärna inte tänker "nu pressar jag mig och lyfter vikten en gång till för att jag ska bli snygg", utan att du istället bara har roligt när du tränar. Pass på Friskis låter toppen tycker jag! Jag tränar på en annan kedja men kör mycket pass och det är för det mesta bara riktigt roligt, så det rekommenderar jag. Ett tips är att köra många olika pass, annars är det lätt att tröttna tycker jag. Och angående att du inte kommer att räkna PWs som "riktig träning", har du ett minimått på hur mycket du ska träna? Kan du inte köra PWs bara för att det är roligt/skönt att komma ut etc?

Du låter positiv, som att du ser dig självoch inser att du har negativa tankemönster och jobbar för att förändra det, det kommer att gå skitbra tror jag!

 

[Red_Chili]

Sv: Tankar kring vikt, mat och kroppsform

Jag tackar er båda för era fina, långa och utförliga svar. Vartenda litet ord hjälper mig på vägen ska jag säga! Jag testade att skriva ner tre positiva saker i går kväll, och det kändes faktiskt hur bra som helst! Som tredje punkt lyckades jag till och med få till att "jag såg smal och fin ut i kjolen jag hade på mig idag", så helt ute med mig är det nog inte!

Och tänk så fint det hade varit om du hade kunnat skippa att du "såg fin och smal ut" och istället tänkt att det hade känts bekvämt och att du kände dig snygg eller något Skippa smal-tänket helt enkelt. Men ja, det är bra med positiva listor. Jag borde börja igen med dem.

Du har inte någon hund eller så att gå ut med? När jag började att faktiskt ta hand om mig så hittade jag en sträcka som jag tyckte var lagom "minsta-sträcka" för hundarna varje dag. Den såg jag till att gå, med fokus på att hundarna skulle må bra och få röra på sig, men det ledde ju till att jag själv mådde bättre också.

Och när det gäller promenader som motion, så märker jag i alla fall att det har positiv effekt för mig. Senaste tiden har jag blivit mer noga med vad jag äter (levde ett tag på onyttigheter istället för mat) och har åter igen börjat gå långpromenader med hunden som tidigare varit skadad. På kort tid har jag gått från att se ut som på vänstra bilden till högra bilden: http://sphotos-e.ak.fbcdn.net/hphotos-ak-prn2/954790_204080496407005_227314141_n.jpg
Jag tränar inte på gym. Jag simmar inte. Jag tränar inte på något sätt som alls kan räknas som hårdträning och jag räknar inte på hur mycket jag äter eller tänker över innehållet speciellt noga. Jag äter vad som är gott och mättar bra och tar promenader i skogen med hunden. Ibland om jag är rastlös så tränar jag lite hemma i form av situps och andra enkla övningar, men det är inget som jag blir ens svettig av.

 

[MiniLi]

Sv: Tankar kring vikt, mat och kroppsform

Jag vill uppmuntra sig att söka psykolog för att få hjälp att komma tillrätta med detta innan det utvecklar sig till en regelrätt ätstörning.
Jag ser flera varningstecken när jag läser din text, och NEJ - man ska inte behöva känna som du gör!

 

[Centaur]

Sv: Tankar kring vikt, mat och kroppsform

Jag tycker att du skall prata med en psykolog om dina tanker, låter som du har det jobbigt och inte riktigt vet hur du skall ta dig ur det.

Det är inget fel i att äta nyttigt, träna eller för den delen räkna kalorier, det är inte tecken på sjukdom (snarare tvärtom ett tecken på att man vill vara hälsosam). Gränsen går när man mår dåligt av att tänka på sin vikt, inte vill visa sig lättklädd, får ångest etc och det låter som du korsat den gränsen.

 

[shapeup]

Sv: Tankar kring vikt, mat och kroppsform

Angående bilder: kan du inte be dem att inte tagga dig då, rent spontant?

Att göra saker som är roliga är träningen tror jag på. Så att du tränar för att det är roligt och inte för att bli snygg. Det är ju olättare att gå dit också, och sedan tror jag att det är nyttigt att din hjärna inte tänker "nu pressar jag mig och lyfter vikten en gång till för att jag ska bli snygg", utan att du istället bara har roligt när du tränar. Pass på Friskis låter toppen tycker jag! Jag tränar på en annan kedja men kör mycket pass och det är för det mesta bara riktigt roligt, så det rekommenderar jag. Ett tips är att köra många olika pass, annars är det lätt att tröttna tycker jag. Och angående att du inte kommer att räkna PWs som "riktig träning", har du ett minimått på hur mycket du ska träna? Kan du inte köra PWs bara för att det är roligt/skönt att komma ut etc?

Du låter positiv, som att du ser dig självoch inser att du har negativa tankemönster och jobbar för att förändra det, det kommer att gå skitbra tror jag!

Jo visst kan jag be dem att inte tagga mig, men jag ser/vet ju redan att bilderna är där, att jag är med i några av dem och vill då genast gå in och kolla så att där inte finns några hemska bilder av mig som absolut måste bort innan alla ser hur jag ser ut. För även om jag inte är taggad med mitt namn, så vet ju de som känner mig vem som är jag, och jag vill inte att de ska se bilderna och tänka på hur "tjock" jag blivit. Låter ju inte klokt nu när jag läser vad jag skriver, men precis så känns det faktiskt.

Tack för tipsen & peppen ang Friskis! Jag har förstått det som att det finns pass som fokuserar på både styrka och kondition, så det ska bli riktigt kul Jag har väl inget minimått på hur mycket jag ska träna egentligen, men blir besviken på mig själv om jag inte gymmar minst 3-4 dagar i veckan. Och eftersom det inte kommer att bli så i sommar (p.g.a att mitt gym ligger lååångt bort ifrån där jag kommer att vara, samt att jag kommer ha fullt upp med jobb och annat) så känns det som att jag kommer att få powerwalka och annat en jäkla massa för att komma upp i samma träningseffekt. Men jo, jag ska försöka göra promenaderna till något roligt och trivsamt, och sedan avsluta dem med lite magövningar eller så för att öka träningseffekten ytterligare.

Och tänk så fint det hade varit om du hade kunnat skippa att du "såg fin och smal ut" och istället tänkt att det hade känts bekvämt och att du kände dig snygg eller något Skippa smal-tänket helt enkelt. Men ja, det är bra med positiva listor. Jag borde börja igen med dem.

Du har inte någon hund eller så att gå ut med? När jag började att faktiskt ta hand om mig så hittade jag en sträcka som jag tyckte var lagom "minsta-sträcka" för hundarna varje dag. Den såg jag till att gå, med fokus på att hundarna skulle må bra och få röra på sig, men det ledde ju till att jag själv mådde bättre också.

Och när det gäller promenader som motion, så märker jag i alla fall att det har positiv effekt för mig. Senaste tiden har jag blivit mer noga med vad jag äter (levde ett tag på onyttigheter istället för mat) och har åter igen börjat gå långpromenader med hunden som tidigare varit skadad. På kort tid har jag gått från att se ut som på vänstra bilden till högra bilden: http://sphotos-e.ak.fbcdn.net/hphotos-ak-prn2/954790_204080496407005_227314141_n.jpg
Jag tränar inte på gym. Jag simmar inte. Jag tränar inte på något sätt som alls kan räknas som hårdträning och jag räknar inte på hur mycket jag äter eller tänker över innehållet speciellt noga. Jag äter vad som är gott och mättar bra och tar promenader i skogen med hunden. Ibland om jag är rastlös så tränar jag lite hemma i form av situps och andra enkla övningar, men det är inget som jag blir ens svettig av.

Attans, jag som tyckte jag hade varit så duktig med min lista, även om den innehöll smal-tänk! Det tar nog ett tag innan jag lyckas komma ifrån det helt är jag rädd.

Om jag ändå hade en hund... De är det bästa jag vet, men min mamma är tyvärr allergisk och jag har inte möjlighet att köpa mig någon egen just nu. Jag är i och för sig hundvakt åt en lite då och då, men den bor i andra änden av stan och är ingen som jag kan/får springa förbi och låna bara sådär tyvärr. Annars är det ett kanonbra sätt att komma ut på, och jag hade gjort rätt mycket för att se ut som du på bilden till höger; smal och musklad. Jag ser nog ut ganska exakt så som på den vänstra bilden, lite mer plufs på magen kanske. Och så har jag som sagt komplex för mina lår, rumpa och armar, men det är ju inget jag kan se på bilderna där.

Jag vill uppmuntra sig att söka psykolog för att få hjälp att komma tillrätta med detta innan det utvecklar sig till en regelrätt ätstörning.
Jag ser flera varningstecken när jag läser din text, och NEJ - man ska inte behöva känna som du gör!

Jag tycker att du skall prata med en psykolog om dina tanker, låter som du har det jobbigt och inte riktigt vet hur du skall ta dig ur det.

Det är inget fel i att äta nyttigt, träna eller för den delen räkna kalorier, det är inte tecken på sjukdom (snarare tvärtom ett tecken på att man vill vara hälsosam). Gränsen går när man mår dåligt av att tänka på sin vikt, inte vill visa sig lättklädd, får ångest etc och det låter som du korsat den gränsen.

Okej, tack för era synpunkter. Det stämmer att jag har det jobbigt och inte riktigt vet hur jag ska ta mig ur det här, men just nu känns det lättare mycket tack vare de råd jag fått här inne faktiskt. Jag vet att ett forum och dess medlemmar inte är likvärdigt med en psykolog på något vis, och att det kan vara lite "nyhetens behag" över det hela, men just nu känns det som att jag har fått mycket hjälp på vägen och nya perspektiv. Att söka psykolog känns så dramatiskt, jag vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt och jag bor utomlands alla månader utom juni, juli och augusti. Men menar ni att det skulle vara värt att dra igång den processen väl i Sverige i alla fall, även om det bara kan bli över sommaren? Jag har verkligen ingen aning om hur sådant fungerar...

 

[MiniLi]

Sv: Tankar kring vikt, mat och kroppsform

Det är inte dramatiskt alls att söka psykolog. Men däremot så kommer man inte kunna göra så mycket för dig om du bara finns tillgänglig över sommaren. Det brukar vara svårt att få tid under semestern och man kommer heller inte hinna med någonting under så kort tid.
Då kanske det är bättre att du söker hjälp i det land du bor resten av året?

 

[shapeup]

Sv: Tankar kring vikt, mat och kroppsform

Nä, det var lite så jag tänkte också... Jag får väl ta mig en funderare över sommaren helt enkelt, jobba med de tips jag fått här (som återigen är guld värda!), se om någonting ändras och så ta tag i det när jag kommer tillbaka framåt sensommaren/hösten i så fall. Jag vet inte om det hjälper eller stjälper att det är ett av världens mest överviktiga land jag bor i, men någon form av mat & hälsorelaterad hjälp borde det ju finnas att få i alla fall.