Jag vet inte vart jag ska börja, men jag behöver få lite råd från någon som kan relatera. På det ena eller andra sättet. Efter en del hjälp (äntligen) har det det kommit upp till ytan sådant som jag tidigare befarat, fruktat och förnekat. En av mina vänner har fått reda på att jag har haft sex med dennes partner. Jag har nekat till detta och varit inställd på att det också har varit sanningen, lögnen alltså. Sanningen är ju att jag inte har kunnat hantera alkohol och den sakkunnige samtalskontakt jag har haft säger att det mycket väl kan ha varit droger inblandade. Väldigt svårt att veta nu i efterhand, men jag har varit både redlös och fått psykoser av alkoholen. Jag vill klargöra att jag inte skyller på det, men vill ändå förlika mig med tanken att jag enkom inte varit ansvarig för mina handlingar, eller den eller dem som har utnyttjat mig i det stadiet.
Nu börjar dock små fragment komma tillbaka, och en stor del av den ångestproblematik jag har haft kan förklaras i en annan kontext. Min vän, eller före detta vän, skapade sig en egen bild när det kom upp till ytan. Det jag gjorde då var att neka till alla påståenden och fortsatte mina lögner, och blockerade därefter alla former av kontaktvägar. Vad den vännen tycker om mig får jag acceptera, och jag får också acceptera att min handling var oförsvarbar. Till saken hör att jag tidigare stöttat på alla sätt och vis deras förhållande, som bara det har varit destruktivt. En av reaktionerna när detta uppdagades var ungefär att ”att du låtit mig kämpa för ett förhållande som var dött redan när du hoppade i säng med min partner är motbjudande och något som jag aldrig kan förlåta”. Händelsen är flera år tillbaka och de hade separerat när det nu kom upp till ytan. I dagsläget vet jag inte hur det ligger till.
Jag håller med, men jag vill ändå kunna börja leva ett liv utan ångest. Vad skulle ni göra om ni var i min situation, eller min väns situation? Vad hade ni velat? Jag vill stå för det som har hänt och jag vill åtminstone kunna förlåta mig själv. Jag vill också ge en förklaring till varför jag stöttade min vän när de hade det tufft men att jag själv levt i självförnekelse så länge, och att konsekvenserna av alkoholen och min sjukdomsbild varit en del i det. Dock vill jag absolut inte att det ska bortförklaras genom detta.
Jag är rädd att om jag bekräftar sanningen, så dyker en massa annat upp som överväldigar mitt tillstånd. Jag balanserar i dagsläget mellan liv och död, på grund av mitt tidigare leverne (psykiskt). Ska jag göra något, inget alls eller ska jag vänta tills att jag genomgått en undersökning för att få en diagnos på papper? Som det verkar är det en utredning på gång.
