Håller med. Ett annat problem jag ser är ju också att det är omöjligt att veta hur man kommer att reagera känslomässigt på att föda barn. Min egen erfarenhet är att det förändrar allt. Nu vet jag inte hur avtalen brukar se ut, men riskerar man att bli fråntagen sitt nyfödda barn mot sin vilja, ponera att man ändrat sig under graviditetens gång eller efter förlossning, så kan jag inte föreställa mig ett värre trauma för en människa.
För ett gäng år sedan var jag mer liberal i frågan och kände själv att jag absolut skulle kunna vara surrogat. Med facit i hand visste jag inte vad jag pratade om. Det är min starka övertygelse att det inte går att förutspå hur det är att bära och föda barn innan man gjort det, så jag kan inte se hur en människa skulle kunna ta ett sådant beslut. Ska det ske så måste en kvinna ha chansen att behålla barnet själv om hon vill och jag kan inte se hur det skulle fungera rent juridiskt om man bär andras befruktade ägg. Så nej, ju mer jag tänker på det ju mer komplicerat blir det. Jag tror inte att det går att lösa på ett bra sätt.
Det känns liksom som att girigheten övervinner allt hela tiden och jag tycker inte den ska få härja helt fritt.
