Super orolig/nervös inför nr2?

_Skifting_

Trådstartare
Jag är gravid! :D
Bf 7/11, så är ett tag till. :)

Är överlycklig, men så nervös.
Min son sen tidigare förhållande blir 6år gammal om 3v, så det är ett tag sen jag var i detta stadiet. :p

Förra gången så var jag ung (fick sonen 3mån innan jag fyllde 19) och naiv, allt gick som ett tåg och jag hade inga funderingar på komplikationer osv.
Men denna gången e det hemskt!

Ffa då jag tittar på sonens sjukdomshistoria.
Född med njurproblem.
Grav astma med stresättningsproblem.
Högt kolesterol och nära till diabetes (fetma utan igentlig orsak).
Mycket dålig hörsel och ständiga operationer i öronen.
Nyss upptäckt (nyligen uppkommet) blåsljud på hjärtat.
Och även hormonella problem som inneburit underutvecklade testiklar som dessutom vandrat högt upp...

En hel del med andra ord.. :(

Troligtvis så beror min största oro på just detta och jag är så rädd för att det ska vara fel på lillen oxå.

Kan tillägga att jag har en änglaflicka som jag fick avsluta graviditeten med pga grava inälvsproblem.

UL på lillen är gjord i v 8 och i v 12
Allt ser helt friskt ut än så länge och nästa UL blir i v 18.

Mannen är helt lugn (han har två barn sen tidigare förhållande), men försöker förstå min oro..

De flesta jag pratar med säger att dom var mer oroliga inför nr 2, mycket pga att dom just VISSTE vad det var som skulle ske..

Hur var det för er andra?

Lite stöd och uppbackning kan vi kanske ge varandra?
 
Med nr 2 var jag inte sa orolig, det är bara 19 manader mellan 1 och 2 sa jag hade fullt upp med ettan sa hann inte tänka sa mkt. Men med trean var jag väldigt orolig, först för missfall, sen för att hon skulle dö i magen och sen för att ngt skulle ga fel under förlossningen. Men trean är nu 4 veckor och allt har gatt bra än sa länge.

Har du ngn via tex mvc med som du kan prata med om din oro?
 
Jag väntar nr två, fick ettan i feb förra året och det känns som att jag knappt hann sluta vara gravid innan jag började må illa och fick ett helt planerat plus.
Jag är inte den oroliga typen, visserligen har jag funderat mycket mer denna gången än förra gången, men för mig är inte funderingar samma sak som oro.
De funderingar jag haft har mest handlat om att nu vet jag hur en FL kan gå till och eftersom jag var så nöjd sist, så vill jag gärna att det ska funka på samma sätt. Det är just där det blir lite tokigt, för förra gången hade jag inga direkta förväntningar alls eftersom man inte visste, nu vill jag gärna ha det på ett sätt och funderar då på hur kontrollbehovet ska ta att det kanske inte blir som jag vill, med typ bedövning osv.
Något jag såfall oroat mig för är hur mitt underliv ska bli efter detta. Två FL på drygt 15 månader känns sådär och jag har känt rätt lång tid under denna grav att jag inte har samma muskulatur som förut. Så jag är väl lite orolig för att åka på framfall eller besvärliga inkontinensproblem.
Bäbisen tror jag kommer klara sig fint. Dottern föddes ju för tidigt (35+2) men var frisk och kry och bortsett från matångest i början så har allt gått jätte bra och hon är en riktig klippa. Förhoppningsvis stannar newbie i magen tillräckligt länge för att vi ska slippa matschema osv denna gång och ist ta det lite som det kommer. Dessutom har jag tur att maken är egen företagare och kommer vara hemma mer eller mindre från FL tills i mitten på augusti.

Jag tycker du ska vara noga med att prata om din oro med din BM och kanske be om att få gå på kuratorssamtal? Det är nog jätte bra att gå på sånt i förebyggande syfte om inte annat! Min BM va jätte uppmärksam på mig i början när jag resonerade lite "jag vill inte det här, men nu blir det så" eftersom det var sådan chock att vi skulle ha en till så tätt. Men det repade sig med tiden och hon räckte som bollplank och skickade mig aldrig vidare, även om hon erbjöd mig det.
Vilken vecka är du i nu?
 
Tack för svar. :)

Jag är i 13+3, så är tidig än. :p

Jag gillar min BM skarpt, men hon är lite väl.. Hmm.. Strikt (?)...
Hon är inte typen som man pratar 'flummiga' tankar med direkt..
Har redan kontakt med Psyk pga psykiska diagnoser och har äntligen fått en samtalskontakt..
Bara träffat henne en gång hitintills, men ska nog bli bra i slutendan.. :)

Jag väntar nr två, fick ettan i feb förra året och det känns som att jag knappt hann sluta vara gravid innan jag började må illa och fick ett helt planerat plus.
Jag är inte den oroliga typen, visserligen har jag funderat mycket mer denna gången än förra gången, men för mig är inte funderingar samma sak som oro.
De funderingar jag haft har mest handlat om att nu vet jag hur en FL kan gå till och eftersom jag var så nöjd sist, så vill jag gärna att det ska funka på samma sätt. Det är just där det blir lite tokigt, för förra gången hade jag inga direkta förväntningar alls eftersom man inte visste, nu vill jag gärna ha det på ett sätt och funderar då på hur kontrollbehovet ska ta att det kanske inte blir som jag vill, med typ bedövning osv.
Något jag såfall oroat mig för är hur mitt underliv ska bli efter detta. Två FL på drygt 15 månader känns sådär och jag har känt rätt lång tid under denna grav att jag inte har samma muskulatur som förut. Så jag är väl lite orolig för att åka på framfall eller besvärliga inkontinensproblem.
Bäbisen tror jag kommer klara sig fint. Dottern föddes ju för tidigt (35+2) men var frisk och kry och bortsett från matångest i början så har allt gått jätte bra och hon är en riktig klippa. Förhoppningsvis stannar newbie i magen tillräckligt länge för att vi ska slippa matschema osv denna gång och ist ta det lite som det kommer. Dessutom har jag tur att maken är egen företagare och kommer vara hemma mer eller mindre från FL tills i mitten på augusti.

Jag tycker du ska vara noga med att prata om din oro med din BM och kanske be om att få gå på kuratorssamtal? Det är nog jätte bra att gå på sånt i förebyggande syfte om inte annat! Min BM va jätte uppmärksam på mig i början när jag resonerade lite "jag vill inte det här, men nu blir det så" eftersom det var sådan chock att vi skulle ha en till så tätt. Men det repade sig med tiden och hon räckte som bollplank och skickade mig aldrig vidare, även om hon erbjöd mig det.
Vilken vecka är du i nu?
för
 
@_Skifting_ Fast vet du, jag tycker inte det låter som att sina tankar klassas som "flummiga" eller ens i närheten av det. Jag tycker snarare att de känns som att de är helt befogade, och snudd på självklara. Har man den bakgrunden som du har med ett barn som är mycket sjukt och en änglaflicka, så känns det väldigt självklart att man är orolig och jag hade nog blivit mer förvånad om du inte haft funderingar och oro än över att du har det.
Även om du inte känner dig bekväm med att prata med din BM, så ta upp det med henne och fråga om de har några speciella kuratorer kopplade till BM-mottagningen. De kanske kan hjälpa och stötta dig bättre än den samtalskontakten du redan har? Du lär ju inte vara den första med de funderingarna som de träffar tänker jag. De kanske dessutom kan stötta dina oro med konkret fakta bättre än en "vanlig" samtalskontakt.
Jag tycker du ska prata med din BM, som sagt, om du inte känner dig helt bekväm med henne så kanske du inte behöver öppna upp dig om precis allt, men vet hon om att du oroar dig så kanske hon kan hjälpa till med extra UL eller liknande om du tror att det kan stilla din oro något.
 
Mycket oroligare för varje graviditet och förlossning!

Jag hade med tanke på din sons alla problem, bett om en läkare som gör RUL och noga går igenom alla organ. Fick göra ett sånt med min 3a pga mediciner jag åt i början av graviditeten.
Har ni diskuterat fostervattensprov? Vet dock inte hur mycket de kan se på ett sånt och hur du känner. När jag gjorde med 2an som de hittade "markeringar" på ul tog jag den risken (tror 1/100) att förlora ett friskt barn mot ev få ett med kromosomavvikelser.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp