A
Atalantha
Folk med trist ton och elaka kommentarer gör sig inte besväret att skriva något..
Jag och sambon har 2 vovvar. Hans är en 2-årig blandrastik (Schäfer, colle, border collie) "S", och min är en 3-årig blandrastik (Schäfer, rottis och anatlosik herdehund) T
Raserna i S är egentligen betydligt fler, men de som jag nämnt är de som märks sas. Vi känner mamman och pappan väl, och det är enbart därför vi vågat chansa på en vovve med många raser.
I somras fick jag beskedet att min mor och hennes sambo skulle separera. Visserligen var detta på tiden, men det innebar att de självklart inte hade råd att ha kvar gården. Detta resulterade i en flytt in till stan. Vad jag var mest orolig för var mina 3 katter som var utekatter, hade inte en tanke på att hundarna kunde påverkas
Katterna, som för övrigt är väldigt...bekväma av sig, anpassade sig otroligt fort utan några som helst problem. S är född och uppväxt på gård, T bodde i lägenhet när vi köpte henne. Hundarna verkade oerhört glada över alla dessa promenader på nya ställen, nytt folk osv. Jag var lyckligast på jorden, trots allt. S hade dock inget som helst koppelhyfs, men det är ju utan tvivel matte och husses fel!
Men en dag när vi möter en hund börjar S helt plötsligt från ingenstans tokskälla på vovven. Verkligen inte argt, utan det var mer som att hon inte kunde hålla det inne Sedan dess har det fortsatt. Hon är helt hyper på promenader, börjar vandra inomhus om hon vet att promenad är på g, gnäller/skäller i trappuppgången. Allt är på en exhalterad och stressad/hetsig nivå.
T, som knappt tittat åt hundar innan började göra utfall mot dom. T är en otroligt mjuk och glad hund trots sina raser och det är inte likt henne. Men hon är samtidigt en väldigt osäker hund!
Måste nog korta ner det hela nu. Vi började gå med hundarna var för sig. T blev betydligt lugnare vid hundmöten och S blev över lag lite lugnare. Sambon gick med sin S, jag med min T. Sambon har väldigt svårt att hålla sig lugn i vissa situationer. Inte att han skulle låta det gå ut över hunden, utan mer att S behöver någon lugn! Så vi bytte, jag promenerade med S och han med T. passade bra då både jag och S gillar att träna, medan sambon och T gillar slappa promenader och mys i soffan T har slutat med utfallen också, dock tittar hon fortfarande väldigt mkt på vovvar.
Jag har tränat, tränat och åter tränat med S. På ett väldigt lugnt sätt, utan bestraffningar. Numera kan hon gå tyst ner för trappuppgången, ibland kommer det lite exhalterat gnäll men då går vi in i hallen igen, står där någon minut och testar igen. Jag fortsätter aldrig om hon gnäller!
Vandrandet inomhus har jag lite svårt med, det enda jag gör just nu är att be henne ligga och stanna tills jag tagit på halsband m.m. Allt detta sker också lugnt, förutom att S är stressad.
Skällandet på hundar går numera att bryta. Förut kunde hon skälla en minut efter att hon tappat hunden ur sikte. Konstant! Det var verkligen skall-skall-skall-skall, gick inte att få henne att sluta. Det var verkligen som att skallen bara kom och att hon inte hade kunnat hålla de inne om hon så ville. Nu räcker det med att hon inte ser hunden, då blir hon tyst. Även om hon vet att den finns där, så tystnar hon om jag vänder bort hennes huvud och liknande. Men detta är på längre avstånd, jag börjar på långt avstånd och ska jobba med att korta ner avståndet. Det finns 3 hundar i området hon avskyr, dom skäller hon argt på. Så dessa försöker jag undvika tills vi kommit längre i träningen.
Och koppelträningen går bra. På hennes lugna dagar behöver jag knappt hålla kopplet, men när hon är stressad får man påminna om att vi inte har bråttom och att det tar längre tid ju mer man stressar.
Är hon överstimulerad blir hon omöjlig!! Jag försöker stimulera henne, och tror helt ärligt att det räcker. Det senaste har hon inte fått så mkt, men nu har vi börjat utforska lite nya vägar etc igen. Jag tror stimuleringen hon vanligtvis får motsvarar den hon fått hela tiden innan, men på att annat sätt. Vi brukar åka till huset hon föddes i så hon får springa lös och leka med grannhunden, åker iväg till andra hundtomma ställen och släpper dom. Just det ja, hundar hon träffar lös funkar hon ALLTID med!
Hon är veterinärundersökt men ska undersökas igen efter julstressen. Inomhus är hon KOLUGN (om det inte vankas promenad) ni ska veta att damen är en otrolig livsnjutare inomhus. Sover, drömmer, knorrar, myser etc. Inomhus kan hon gå från 0-100, men även 100-0.
Tror jag har glömt att skriva massor nu.. Jo, tränare! Vi har hittat en tränare vi gillar och skulle egentligen åkt till henne tidigare, men började göra ganska så stora framsteg, så vi ville se hur långt det skulle räcka innan vi kontaktar henne. Framstegen pågår ju fortfarande, men vi kommer oavsett vilket ta kontakt med tränaren för rådfrågning minst.
Vid hundmöten håller jag mig lugn, spänner mig inte och övertalar min hjärna att vid ett hundmöte finns det ingenting som heter skällande, alla hundar går bara tyst förbi varandra. Tankarna bryts dock av hennes gläfsande, men kanske bidrar jag med något med mina lugna tankar?
Kontaktövningar har påbörjats, men nu ligger klickern i stallet så jag ska försöka få med den idag. Har gett väldigt bra resultat, det går att fånga hennes uppmärksamhet utomhus ibland. Innan var det helt omöjligt.
Vi vet inte om det var flytten till stan som förändrade henne, eller om vi skötte det osmidigt? Jag hoppas inte det för vi fick anpassa hela flytten efter djuren
Vi har självklart tänkt på att problemet kan ju vara att hon inte trivs i stan.. Men jag vill verkligen hoppas att det kommer gå att ha kvar henne! Jag och sambon är studenter i ca 1½ år till, så att köpa något hus kommer inte komma på fråga än på en stund.. Och vi har träffat henne varje dag sedan hon föddes och kommit varandra väldigt nära under den tiden. Jag, sambon och T skulle väl gå under utan pärlan!
Men det allra viktigaste är att hon mår bra! Jag är otroligt medveten om att en stressad hund sällan mår bra, och det svider i mig att våran vovve är stressad. För all del att det blir bättre, men hon kommer ju må dåligt under hela tiden tills hon blir bra, om hon blir bra
Nu vet jag nog inte själv vad min fråga är.. Jo! Har ni några bra tips mot stressade hundar? Eller vid hundmöten? Jag ska bli bättre på stimuleringen iaf.. Tror ni det kan vara självaste flytten, eller att hon kanske inte gillade att vara stadshund? Eller kanske blev det för mkt att gå i koppel hela tiden, hon gick alltid lös innan? Kopplet förstärker garanterat hennes skällande på andra hundar. När jag var på promenad med hästen mötte vi stallets granne som var ute med sin väldigt tikagressiva tik. Mitt hjärta slog en volt när jag såg dom hälsa, eftersom hon också var lös. Men dom hälsade, allt gick bra och vi kallade in dom (man vet ju aldrig) Så håller jag i S medan vi möts på vägen och går förbi varandra, DÅ börjar hon skälla som en galning
Jag är väldigt säker på att det var pga att hon var kopplad då..
Vill först tacka er som läst er igenom hela texten, stor eloge till er! Svar uppskattas mer än ni tror! Ni får gärna påpeka fel jag/vi gör, men jag skulle verkligen uppskatta om man försöker formulera sig på ett normalt/snällt sätt. Kanske behöver man inte slänga ur sig "Du är en värdelös hundägare"
Tips, idéer, allt mottages tacksamt!
PS: Hon blir stressad av att nosa på promenaderna, så jag har begränsat henne nosande ganska så drastiskt. Det är en av det bättre sakerna jag någonsin gjort!
Jag och sambon har 2 vovvar. Hans är en 2-årig blandrastik (Schäfer, colle, border collie) "S", och min är en 3-årig blandrastik (Schäfer, rottis och anatlosik herdehund) T
Raserna i S är egentligen betydligt fler, men de som jag nämnt är de som märks sas. Vi känner mamman och pappan väl, och det är enbart därför vi vågat chansa på en vovve med många raser.
I somras fick jag beskedet att min mor och hennes sambo skulle separera. Visserligen var detta på tiden, men det innebar att de självklart inte hade råd att ha kvar gården. Detta resulterade i en flytt in till stan. Vad jag var mest orolig för var mina 3 katter som var utekatter, hade inte en tanke på att hundarna kunde påverkas
Katterna, som för övrigt är väldigt...bekväma av sig, anpassade sig otroligt fort utan några som helst problem. S är född och uppväxt på gård, T bodde i lägenhet när vi köpte henne. Hundarna verkade oerhört glada över alla dessa promenader på nya ställen, nytt folk osv. Jag var lyckligast på jorden, trots allt. S hade dock inget som helst koppelhyfs, men det är ju utan tvivel matte och husses fel!Men en dag när vi möter en hund börjar S helt plötsligt från ingenstans tokskälla på vovven. Verkligen inte argt, utan det var mer som att hon inte kunde hålla det inne
Sedan dess har det fortsatt. Hon är helt hyper på promenader, börjar vandra inomhus om hon vet att promenad är på g, gnäller/skäller i trappuppgången. Allt är på en exhalterad och stressad/hetsig nivå.T, som knappt tittat åt hundar innan började göra utfall mot dom. T är en otroligt mjuk och glad hund trots sina raser och det är inte likt henne. Men hon är samtidigt en väldigt osäker hund!
Måste nog korta ner det hela nu. Vi började gå med hundarna var för sig. T blev betydligt lugnare vid hundmöten och S blev över lag lite lugnare. Sambon gick med sin S, jag med min T. Sambon har väldigt svårt att hålla sig lugn i vissa situationer. Inte att han skulle låta det gå ut över hunden, utan mer att S behöver någon lugn! Så vi bytte, jag promenerade med S och han med T. passade bra då både jag och S gillar att träna, medan sambon och T gillar slappa promenader och mys i soffan
T har slutat med utfallen också, dock tittar hon fortfarande väldigt mkt på vovvar.Jag har tränat, tränat och åter tränat med S. På ett väldigt lugnt sätt, utan bestraffningar. Numera kan hon gå tyst ner för trappuppgången, ibland kommer det lite exhalterat gnäll men då går vi in i hallen igen, står där någon minut och testar igen. Jag fortsätter aldrig om hon gnäller!
Vandrandet inomhus har jag lite svårt med, det enda jag gör just nu är att be henne ligga och stanna tills jag tagit på halsband m.m. Allt detta sker också lugnt, förutom att S är stressad.
Skällandet på hundar går numera att bryta. Förut kunde hon skälla en minut efter att hon tappat hunden ur sikte. Konstant! Det var verkligen skall-skall-skall-skall, gick inte att få henne att sluta. Det var verkligen som att skallen bara kom och att hon inte hade kunnat hålla de inne om hon så ville. Nu räcker det med att hon inte ser hunden, då blir hon tyst. Även om hon vet att den finns där, så tystnar hon om jag vänder bort hennes huvud och liknande. Men detta är på längre avstånd, jag börjar på långt avstånd och ska jobba med att korta ner avståndet. Det finns 3 hundar i området hon avskyr, dom skäller hon argt på. Så dessa försöker jag undvika tills vi kommit längre i träningen.
Och koppelträningen går bra. På hennes lugna dagar behöver jag knappt hålla kopplet, men när hon är stressad får man påminna om att vi inte har bråttom och att det tar längre tid ju mer man stressar.
Är hon överstimulerad blir hon omöjlig!! Jag försöker stimulera henne, och tror helt ärligt att det räcker. Det senaste har hon inte fått så mkt, men nu har vi börjat utforska lite nya vägar etc igen. Jag tror stimuleringen hon vanligtvis får motsvarar den hon fått hela tiden innan, men på att annat sätt. Vi brukar åka till huset hon föddes i så hon får springa lös och leka med grannhunden, åker iväg till andra hundtomma ställen och släpper dom. Just det ja, hundar hon träffar lös funkar hon ALLTID med!
Hon är veterinärundersökt men ska undersökas igen efter julstressen. Inomhus är hon KOLUGN (om det inte vankas promenad) ni ska veta att damen är en otrolig livsnjutare inomhus. Sover, drömmer, knorrar, myser etc. Inomhus kan hon gå från 0-100, men även 100-0.
Tror jag har glömt att skriva massor nu.. Jo, tränare! Vi har hittat en tränare vi gillar och skulle egentligen åkt till henne tidigare, men började göra ganska så stora framsteg, så vi ville se hur långt det skulle räcka innan vi kontaktar henne. Framstegen pågår ju fortfarande, men vi kommer oavsett vilket ta kontakt med tränaren för rådfrågning minst.
Vid hundmöten håller jag mig lugn, spänner mig inte och övertalar min hjärna att vid ett hundmöte finns det ingenting som heter skällande, alla hundar går bara tyst förbi varandra. Tankarna bryts dock av hennes gläfsande, men kanske bidrar jag med något med mina lugna tankar?
Kontaktövningar har påbörjats, men nu ligger klickern i stallet så jag ska försöka få med den idag. Har gett väldigt bra resultat, det går att fånga hennes uppmärksamhet utomhus ibland. Innan var det helt omöjligt.
Vi vet inte om det var flytten till stan som förändrade henne, eller om vi skötte det osmidigt? Jag hoppas inte det för vi fick anpassa hela flytten efter djuren
Vi har självklart tänkt på att problemet kan ju vara att hon inte trivs i stan..
Men jag vill verkligen hoppas att det kommer gå att ha kvar henne! Jag och sambon är studenter i ca 1½ år till, så att köpa något hus kommer inte komma på fråga än på en stund.. Och vi har träffat henne varje dag sedan hon föddes och kommit varandra väldigt nära under den tiden. Jag, sambon och T skulle väl gå under utan pärlan!Men det allra viktigaste är att hon mår bra! Jag är otroligt medveten om att en stressad hund sällan mår bra, och det svider i mig att våran vovve är stressad. För all del att det blir bättre, men hon kommer ju må dåligt under hela tiden tills hon blir bra, om hon blir bra
Nu vet jag nog inte själv vad min fråga är.. Jo! Har ni några bra tips mot stressade hundar? Eller vid hundmöten? Jag ska bli bättre på stimuleringen iaf.. Tror ni det kan vara självaste flytten, eller att hon kanske inte gillade att vara stadshund? Eller kanske blev det för mkt att gå i koppel hela tiden, hon gick alltid lös innan? Kopplet förstärker garanterat hennes skällande på andra hundar. När jag var på promenad med hästen mötte vi stallets granne som var ute med sin väldigt tikagressiva tik. Mitt hjärta slog en volt när jag såg dom hälsa, eftersom hon också var lös. Men dom hälsade, allt gick bra och vi kallade in dom (man vet ju aldrig) Så håller jag i S medan vi möts på vägen och går förbi varandra, DÅ börjar hon skälla som en galning
Jag är väldigt säker på att det var pga att hon var kopplad då..
Vill först tacka er som läst er igenom hela texten, stor eloge till er! Svar uppskattas mer än ni tror! Ni får gärna påpeka fel jag/vi gör, men jag skulle verkligen uppskatta om man försöker formulera sig på ett normalt/snällt sätt. Kanske behöver man inte slänga ur sig "Du är en värdelös hundägare"
Tips, idéer, allt mottages tacksamt!
PS: Hon blir stressad av att nosa på promenaderna, så jag har begränsat henne nosande ganska så drastiskt. Det är en av det bättre sakerna jag någonsin gjort!
Senast ändrad av en moderator:
