Gotthard
Trådstartare
Min fina appaloosa-kille fick konstaterad strålbenshälta i augusti förra året. Han är 8 år gammal. Jag känner mig inte helt bekväm inför nästa återbesök som är 7 maj, så jag behöver hjälp att tänka..
Lite kort bakgrundsfakta:
April 2018 konstateras 2,5 grader halt vf, 1 grad hf, 1 grad hb. Dålig skoning så hovslagaren byts ut och fenylbutazon skrivs ut för 3 månader framåt. Veterinär misstänker problem i hovarna och vill ge hästen lång tid för rehabilitering.
Augusti 2018 fortfarande 2.5 grader halt vänster fram. Vid röntgen hittas 4-5 st urkalkningar i strålbenet. Veterinären vill att hästen ska magnetröntgas.
Augusti 2018 Magnetröntgen genomförs och det konstateras förändringar på båda strålbenen fram.
September 2018 fortfarande 2 grader halt vf och 1 grad hf. Behandlas med triamcinolone i strålsbensbursan båda fram samt i hovleden vänster fram. Hästen får tildren injecerat vid strålbenet vänster fram.
November 2018 Hästen är 80% bättre efter behandling och ska börja ridas.
Hästen har under hela processen varit väldigt snubblig men det kändes såklart bättre efter senaste besöket. Han har alltid varit sur vid hantering förutom under sommaren 2018 när han fick gå på smärtlindrig, ensam i en stor hage brevid sina kompisar. Jag har nog aldrig sett hästen så glad som han var under den perioden. Han har alltid varit snäll och rids inte särskilt hårt, så det finns ingen historia av några ridmässiga problem förutom att han känns markbunden och inte helt bekväm på böjt spår vissa dagar.
Jag kände en viss skillnad i framåtbjudningen i ridningen månaden efter behandling men tycker nu att vi är tillbaka på ruta 1 igen. Hästen snubblar mycket oavsett underlag, framförallt i skritten, och det spelar ingen roll om han tömkörs, promeneras eller rids. Han känns markbunden i gången och tungriden, svårstyren och allmänt disträ. Den busiga och glada killen som fanns under sommaren är borta. Jag kan dock inte se någon direkt hälta eller problem i vändningar eller liknande.
Jag pratade med veterinären om triangelmärkning eller avlivning innan vi behandlade vid förra besöket men hon tyckte att vi skulle avvakta och testa att behandla, att ge honom en chans. Hon tyckte också att vi kunde behandla en gång till om det blev sämre igen.
Efter sista behandlingen var prognosen att han kommer att kunna ridas i skogen och något enklare dressyrpass ibland, om han känns ok. Ingen hoppning och helst inte böjda spår.
Jag vill såklart ha kvar min häst och tycker att han ska få en chans. Men jag känner också att det finns så otroligt många fina hästar som går att rida på utan begräsningar och som inte har ont. Jag kommer inte kunna sälja hästen eller lämna bort honom till vem som helst för att han är väldigt känslig i ridningen. Nuvarande medryttaren har åkt i backen 2 ggr redan.. Han är ingen barnhäst, ingen tanthäst och behöver jobba med hjärnan. Jag skulle vilja träna hoppning, dressyr, testa fälttävlan, åka iväg osv och inte bara skritta i skogen.
Jag förstår såklart veterinären som vill ge honom en chans. Men jag känner att han är 8 år gammal och ska ha hela livet framför sig. Det känns så taskigt att fortsätta rida när han alltid kommer ha "lite" ont, och att risken är så stor att han blir sämre igen. Vem vet hur ont han har egentligen?
Hur länge ska man avvakta, testa, vänta och försöka? Ni får gärna komma med egna berättelser om liknande fall och hur det gick, samt hur ni tänkte under tiden.
Ursäkta långt och rörigt inlägg..
Lite kort bakgrundsfakta:
April 2018 konstateras 2,5 grader halt vf, 1 grad hf, 1 grad hb. Dålig skoning så hovslagaren byts ut och fenylbutazon skrivs ut för 3 månader framåt. Veterinär misstänker problem i hovarna och vill ge hästen lång tid för rehabilitering.
Augusti 2018 fortfarande 2.5 grader halt vänster fram. Vid röntgen hittas 4-5 st urkalkningar i strålbenet. Veterinären vill att hästen ska magnetröntgas.
Augusti 2018 Magnetröntgen genomförs och det konstateras förändringar på båda strålbenen fram.
September 2018 fortfarande 2 grader halt vf och 1 grad hf. Behandlas med triamcinolone i strålsbensbursan båda fram samt i hovleden vänster fram. Hästen får tildren injecerat vid strålbenet vänster fram.
November 2018 Hästen är 80% bättre efter behandling och ska börja ridas.
Hästen har under hela processen varit väldigt snubblig men det kändes såklart bättre efter senaste besöket. Han har alltid varit sur vid hantering förutom under sommaren 2018 när han fick gå på smärtlindrig, ensam i en stor hage brevid sina kompisar. Jag har nog aldrig sett hästen så glad som han var under den perioden. Han har alltid varit snäll och rids inte särskilt hårt, så det finns ingen historia av några ridmässiga problem förutom att han känns markbunden och inte helt bekväm på böjt spår vissa dagar.
Jag kände en viss skillnad i framåtbjudningen i ridningen månaden efter behandling men tycker nu att vi är tillbaka på ruta 1 igen. Hästen snubblar mycket oavsett underlag, framförallt i skritten, och det spelar ingen roll om han tömkörs, promeneras eller rids. Han känns markbunden i gången och tungriden, svårstyren och allmänt disträ. Den busiga och glada killen som fanns under sommaren är borta. Jag kan dock inte se någon direkt hälta eller problem i vändningar eller liknande.
Jag pratade med veterinären om triangelmärkning eller avlivning innan vi behandlade vid förra besöket men hon tyckte att vi skulle avvakta och testa att behandla, att ge honom en chans. Hon tyckte också att vi kunde behandla en gång till om det blev sämre igen.
Efter sista behandlingen var prognosen att han kommer att kunna ridas i skogen och något enklare dressyrpass ibland, om han känns ok. Ingen hoppning och helst inte böjda spår.
Jag vill såklart ha kvar min häst och tycker att han ska få en chans. Men jag känner också att det finns så otroligt många fina hästar som går att rida på utan begräsningar och som inte har ont. Jag kommer inte kunna sälja hästen eller lämna bort honom till vem som helst för att han är väldigt känslig i ridningen. Nuvarande medryttaren har åkt i backen 2 ggr redan.. Han är ingen barnhäst, ingen tanthäst och behöver jobba med hjärnan. Jag skulle vilja träna hoppning, dressyr, testa fälttävlan, åka iväg osv och inte bara skritta i skogen.
Jag förstår såklart veterinären som vill ge honom en chans. Men jag känner att han är 8 år gammal och ska ha hela livet framför sig. Det känns så taskigt att fortsätta rida när han alltid kommer ha "lite" ont, och att risken är så stor att han blir sämre igen. Vem vet hur ont han har egentligen?
Hur länge ska man avvakta, testa, vänta och försöka? Ni får gärna komma med egna berättelser om liknande fall och hur det gick, samt hur ni tänkte under tiden.
Ursäkta långt och rörigt inlägg..
