- Svar: 1
- Visningar: 926
När jag återinsjuknade i panikångest för fjärde gången så undrade jag om det var något annat fel på mig eftersom jag inte mådde bra och som kunde behandlas. Den utredning som då gjordes var ett rorschach-test. Inget annat. När analysen av testet var klart fick jag ett muntlig svar. Jag minns inte allt som sades, typ inte mycket alls egentligen, men logisk förmåga sades det att jag hade. Någon diagnos fick jag dock inte, än mindre någon behandling för mitt dåliga mående.
Ett år senare var det dags att ansöka om att få den tidsbegränsade sjukersättningen förlängd. I samband med detta fick jag en bunt papper hemskickade från Försäkringskassan. Där kunde jag utläsa vad psykmottagningen skrivit om mig. Det stod att jag kunde ha en borderline personlighetsstörning.
What?
Jag ringde upp min dåvarande läkare, som jag aldrig ens träffade personligen, och bad om att få en förklaring till vad det där innebar. Han sa bara att jag hade en personlighetsstörning och jag skulle vara glad som inte hade fått en tyngre diagnos. För den diagnos jag hade fått var det ingen som skulle ändra på. Ungefär så sa han ordagrant. Där lämnades jag. Jag visste inte vad diagnosen innebar och jag fick ingen behandling. Jag kände mig totalt idiotförklarad faktiskt. Senare ändrades texten "kunde ha borderline" i mina intyg till att jag var "gravt personlighetsstörd". Och ingen vidare utredning hade gjorts. Allt baserades på det där testet som tydligen klassar upp till 80% som psykiskt sjuka.
Så bra då. Jag var alltså störd. Oönskad. Knäpp. En idiot. Inte värd behandling. Så det kunde ju då förklara varför jag inte hade vänner och att familjen övergav mig så många gånger.
Nu var ju google uppfunnet och jag hittade diagnoskriterierna sen. Några punkter stämde men inte så pass att jag skulle ha uppfyllt kriterierna för att ha diagnosen. Men jag känner att det blev rätt jobbigt att få den där diagnosen. Skamfyllt. Även om den inte stämde. Nu ska det troligen utredas på nytt för jag nämnde ju för psykologen på VC att jag hade fått den diagnosen en gång i tiden. (Jo, jag vet att diagnosen inte kallas för störning numera, men för mig blev det väldigt stigmatiserat.)
Ett år senare var det dags att ansöka om att få den tidsbegränsade sjukersättningen förlängd. I samband med detta fick jag en bunt papper hemskickade från Försäkringskassan. Där kunde jag utläsa vad psykmottagningen skrivit om mig. Det stod att jag kunde ha en borderline personlighetsstörning.
What?
Jag ringde upp min dåvarande läkare, som jag aldrig ens träffade personligen, och bad om att få en förklaring till vad det där innebar. Han sa bara att jag hade en personlighetsstörning och jag skulle vara glad som inte hade fått en tyngre diagnos. För den diagnos jag hade fått var det ingen som skulle ändra på. Ungefär så sa han ordagrant. Där lämnades jag. Jag visste inte vad diagnosen innebar och jag fick ingen behandling. Jag kände mig totalt idiotförklarad faktiskt. Senare ändrades texten "kunde ha borderline" i mina intyg till att jag var "gravt personlighetsstörd". Och ingen vidare utredning hade gjorts. Allt baserades på det där testet som tydligen klassar upp till 80% som psykiskt sjuka.
Så bra då. Jag var alltså störd. Oönskad. Knäpp. En idiot. Inte värd behandling. Så det kunde ju då förklara varför jag inte hade vänner och att familjen övergav mig så många gånger.
Nu var ju google uppfunnet och jag hittade diagnoskriterierna sen. Några punkter stämde men inte så pass att jag skulle ha uppfyllt kriterierna för att ha diagnosen. Men jag känner att det blev rätt jobbigt att få den där diagnosen. Skamfyllt. Även om den inte stämde. Nu ska det troligen utredas på nytt för jag nämnde ju för psykologen på VC att jag hade fått den diagnosen en gång i tiden. (Jo, jag vet att diagnosen inte kallas för störning numera, men för mig blev det väldigt stigmatiserat.)
