Stor sorg och stundande separation... Och panikångestkänslor.

[Magiana]

Jag blev tipsad om medicinsk qigong, men det är väl ungefär samma, kanske. Ska jag prata med min läkare/psykolog om medicinsk yoga då? Eller fråga om alternativa behandlingar kanske?

Jag vet dessvärre ingenting om medicinsk qigong och vet inte alls hur det fungerar. Medicinsk yoga kan du i alla fall få inom vården då det har forskats om dess effekt. Andra alternativa behandlingar lär du få bekosta helt på egen hand.

 

[Orolig1]

jag tycker det verkar som om du stannar för att inte såra honom inte för att du vill. Inte för att jag ger rådet att du absolut ska lämna honom, men ni har helt klart en del att reda ut. Jag tror absolut att parterapi kan hjälpa er båda. Om det sedan landar i att ni fortsätter ihop men att du får ta upp dina drömmar igen eller om ni delar på er är inte riktigt huvudsaken här känner jag. extern hjälp tycker jag absolut att ni ska söka i alla fall. Vill han inte följa med? Ja, då har du nog svaret där...

Han vill följa med! Som jag skrev tidigare så är det här det sista han vill, att vi ska separera. Det är för att jag har tvekat så länge och inte vetat om det skulle vara värt det.

Jag tror tvärtom att TS behöver reda ut sina problem på egen hand, tillsammans med en terapeut. Jag läser in att TS är vilsen, osäker och olycklig. Det finns en del för henne att reda ut.
Jag "tror" att TS behöver stöd i samtal om vad det är som gör henne olycklig.

För övrigt tror jag att det är en bra idé att vänta med att ta drastiska beslut när man är i en egen livskris, om det inte gäller fara för liv och lem.
Min goda vän har alltid sagt; byt inte jobb, skilj dig inte eller flytta när du är mitt inne i din kris. Ta beslutet när du börjar må väl igen.
Ibland är det naturligtvis nödvändigt att bryta upp, så länge man bryter upp mot något (relationen) som förgör en.
Min erfarenhet är dock att många bryter upp för att man har många egna problem som gnager och skaver, som man inte vill ta i tu med.
Då kan det blir en flykt att se andra (andras) problem, men som är lättare att hanskas med än sin egen ångestkälla.

Jag önskar TS lycka till oavsett.

Egentligen är det inget drastiskt beslut, utan något som har växt fram sedan jag pratade med honom för första gången för tre år sedan. Dock förstår jag dina råd, eftersom jag känner mig så tveksam.

Äta kakan och ha den kvar. Så känns det. Det är inte snällt på något sätt, varken mot mig själv eller mot min man.

 

[Orolig1]

Jag vet dessvärre ingenting om medicinsk qigong och vet inte alls hur det fungerar. Medicinsk yoga kan du i alla fall få inom vården då det har forskats om dess effekt. Andra alternativa behandlingar lär du få bekosta helt på egen hand.

Jag ska i alla fall ta upp det här med min läkare och psykolog, för att se om de vet något mer. Annars är jag inne på medicinsk qigong, då jag blivit rekommenderad det av min moster. Det får jag väl antagligen bekosta själv, men då får det vara så.

 

[Orolig1]

Mitt största problem är nu att jag inte kan säga rakt ut vad jag vill, till min man. Jag vill att vi ska ta en paus (eller jo, jag har sagt det en gång, men nu är vi tillbaka på ruta ett igen). Dock så är det min oförmåga att ta tag i saker/göra slag i saken som satte stopp då. Och nu har jag inte kunnat ta upp det igen, fast att han frågat mig rakt ut hur jag känner nu. Då får jag bara panik och ångestkänslor. Jag blir så fruktansvärt förvirrad!

 

[Orolig1]

Mitt största problem är nu att jag inte kan säga rakt ut vad jag vill, till min man. Jag vill att vi ska ta en paus (eller jo, jag har sagt det en gång, men nu är vi tillbaka på ruta ett igen). Dock så är det min oförmåga att ta tag i saker/göra slag i saken som satte stopp då. Och nu har jag inte kunnat ta upp det igen, fast att han frågat mig rakt ut hur jag känner nu. Då får jag bara panik och ångestkänslor. Jag blir så fruktansvärt förvirrad!

Lite uppdatering, för den som är intresserad.. Jag har pratat med min man in en paus och att jag kommer att bo på annat håll ett tag. För att rensa mitt huvud och få bitarna att falla på plats. Känner mig som världens svikare och jag har behandlat honom som skit. Nu ska jag bara låta det ta sin tid, men jag vet inte hur tankarna går hos min man och det känns både bra och jobbigt.

 

[cirkus]

Lite uppdatering, för den som är intresserad.. Jag har pratat med min man in en paus och att jag kommer att bo på annat håll ett tag. För att rensa mitt huvud och få bitarna att falla på plats. Känner mig som världens svikare och jag har behandlat honom som skit. Nu ska jag bara låta det ta sin tid, men jag vet inte hur tankarna går hos min man och det känns både bra och jobbigt.

Du är inte en svikare alls!
jag läste i ett av dina inlägg att han brusat upp när du tagit upp saker som handlar om dina önskemål - när du uttryckte det så fick jag en insikt i att han kanske håller dig på plats genom sina känslor - både positiva och negativa. Du har dåligt samvete över vad du gör med hans känslor - men jag tror faktiskt att det är någonting som han har utnyttjat.

heja dig!

 

[Orolig1]

Du är inte en svikare alls!
jag läste i ett av dina inlägg att han brusat upp när du tagit upp saker som handlar om dina önskemål - när du uttryckte det så fick jag en insikt i att han kanske håller dig på plats genom sina känslor - både positiva och negativa. Du har dåligt samvete över vad du gör med hans känslor - men jag tror faktiskt att det är någonting som han har utnyttjat.

heja dig!

Tack! Och jo, jag känner för det mesta så också och även ett par i min närhet påpekar detta för mig ofta. Jag tycker att jag är den stora boven för det mesta, när det egentligen är min man som är minst lika delaktig. Jag påstår inte att jag är felfri, snarare tvärtom och hundra procent felaktig, men grunden till den här krisen började ju när han brusade upp och totalt kvävde mina drömmar.

 

[cirkus]

Tack! Och jo, jag känner för det mesta så också och även ett par i min närhet påpekar detta för mig ofta. Jag tycker att jag är den stora boven för det mesta, när det egentligen är min man som är minst lika delaktig. Jag påstår inte att jag är felfri, snarare tvärtom och hundra procent felaktig, men grunden till den här krisen började ju när han brusade upp och totalt kvävde mina drömmar.

Som jag skrev i en annan tråd.
Det är inte vad andra personer gör emot en utan vad man själv blir till som till slut gör att man inte står ut.

Han har lyckats få dig att bli något du inte står ut med! Det är därför du måste andas nu och ta tag i dig - jag tycker att du är jättebra som har insett det.

Och än en gång, det är inte du som är FEL. Det är vad han gör dig till som är FEL. kanske kombinationen är FEL i allafall för tillfället.

Att brusa upp och kväva någons drömmar och att den sen inte vågar drömma mer är INTE okej!

Kram på dig - och du, en volontärresa är toppen! Mina två vuxna döttrar gjorde det i höstas och det är en av de bästa och mest utvecklande saker de har gjort

 

[Orolig1]

Under gårdagen bestämde vi att vi ska separera. Jag vet inte vad eller hur jag ska göra nu, för jag känner mig fortfarande bara apatisk. Vill bara knäppa med fingrarna och sedan är allt bra igen, men jag vet ju att det inte fungerar så. Jag vet inte om det här är rätt beslut, min man vill absolut inte det här men han säger att han vill att jag ska vara lycklig. Jag vet absolut ingenting om den här situationen.

Jag måste ju försöka att fokusera på detta, men det känns så förbannat svårt. Och hur ska det då kännas för min man? Jag vill ju bara att han ska må bra, men det är omöjligt för honom att göra det i allt det här. Och det är så mycket annat på sidan om, som stjäl så mycket energi av mig.

 

[krambanan]

Beklagar. Mig hjälpte det att tänka att det blir "lättare" när man väl separerat och kan börja känna efter på allvar. Behöver ju inte vara kört för alltid heller. Finns ju många som hittar tillbaka till varandra igen. Oavsett är allt bättre än ett döläge där man bara mår piss utan att komma vidare.

Jag mår sååååå mycket bättre nu när han väl flyttat. Men just dom dagarna när han flyttade var de värsta och jobbigaste dagarna i mitt liv nästan. Nu tog det ju rätt många månader från beslut till flytt i mitt fall också vilket gjorde det hela ännu mer jobbigt för att det blev så utdraget.

Hoppas det löser sig för dig!