Jag upplever en otroligt stor sorg i livet just nu, samtidigt som mina känslor verkar ha stannat kvar i sanden där jag stoppat ned huvud de senaste två åren. Eller ja, jag bubblar snart över av alla känslor, men jag kan inte ventilera dem...
Jag har kommit till insikt att det måste vara dags för en separation. Det beror på många olika faktorer, men framförallt för att jag är så fruktansvärt olycklig i livet. Mitt äktenskap har inte varit bra, det har saknat kommunikation och jag har bara blivit mer och mer isolerad.
Jag försöker kommunicera med min man nu, som är otroligt ledsen och uppgiven. Vårt förhållande känns otroligt dysfunktionellt och både jag och min man har olika personliga problem, som han antagligen inte vill veta av eller erkänna.
Jag har inte slutat att älska honom, men det känns som att det är för sent för oss. Jag träffade honom som ung och han hade hunnit leva på ett helt annat sätt än mig eftersom jag är mkt yngre än honom.
Jag vill bara fly. Jag vill inte ta tag i det här. Jag orkar inte. Och jag är så jäkla elak och orättvis mot min man. Jag är så fruktansvärt omogen i mitt beteende nu, för att jag mår så jäkla dåligt.
Vet inte vad jag ska göra.. Eller jo, jag vill packa en väska, skita i princip allting och göra det jag gör bäst, på annat håll - vilket är att stoppa huvudet ännu längre ned i sanden än jag redan har huvudet. Eller dö.
Ville bara få lite utlopp. Vad ni än säger så har jag antagligen redan fått det rådet av ngn annan... Jag skulle bara behöva tvångsvårdas eller något. Fast det här inte direkt kvalificeras för det, men ändå.
Jag har kommit till insikt att det måste vara dags för en separation. Det beror på många olika faktorer, men framförallt för att jag är så fruktansvärt olycklig i livet. Mitt äktenskap har inte varit bra, det har saknat kommunikation och jag har bara blivit mer och mer isolerad.
Jag försöker kommunicera med min man nu, som är otroligt ledsen och uppgiven. Vårt förhållande känns otroligt dysfunktionellt och både jag och min man har olika personliga problem, som han antagligen inte vill veta av eller erkänna.
Jag har inte slutat att älska honom, men det känns som att det är för sent för oss. Jag träffade honom som ung och han hade hunnit leva på ett helt annat sätt än mig eftersom jag är mkt yngre än honom.
Jag vill bara fly. Jag vill inte ta tag i det här. Jag orkar inte. Och jag är så jäkla elak och orättvis mot min man. Jag är så fruktansvärt omogen i mitt beteende nu, för att jag mår så jäkla dåligt.
Vet inte vad jag ska göra.. Eller jo, jag vill packa en väska, skita i princip allting och göra det jag gör bäst, på annat håll - vilket är att stoppa huvudet ännu längre ned i sanden än jag redan har huvudet. Eller dö.
Ville bara få lite utlopp. Vad ni än säger så har jag antagligen redan fått det rådet av ngn annan... Jag skulle bara behöva tvångsvårdas eller något. Fast det här inte direkt kvalificeras för det, men ändå.