Stor sorg och stundande separation... Och panikångestkänslor.

[Orolig1]

Jag upplever en otroligt stor sorg i livet just nu, samtidigt som mina känslor verkar ha stannat kvar i sanden där jag stoppat ned huvud de senaste två åren. Eller ja, jag bubblar snart över av alla känslor, men jag kan inte ventilera dem...

Jag har kommit till insikt att det måste vara dags för en separation. Det beror på många olika faktorer, men framförallt för att jag är så fruktansvärt olycklig i livet. Mitt äktenskap har inte varit bra, det har saknat kommunikation och jag har bara blivit mer och mer isolerad.

Jag försöker kommunicera med min man nu, som är otroligt ledsen och uppgiven. Vårt förhållande känns otroligt dysfunktionellt och både jag och min man har olika personliga problem, som han antagligen inte vill veta av eller erkänna.

Jag har inte slutat att älska honom, men det känns som att det är för sent för oss. Jag träffade honom som ung och han hade hunnit leva på ett helt annat sätt än mig eftersom jag är mkt yngre än honom.

Jag vill bara fly. Jag vill inte ta tag i det här. Jag orkar inte. Och jag är så jäkla elak och orättvis mot min man. Jag är så fruktansvärt omogen i mitt beteende nu, för att jag mår så jäkla dåligt.

Vet inte vad jag ska göra.. Eller jo, jag vill packa en väska, skita i princip allting och göra det jag gör bäst, på annat håll - vilket är att stoppa huvudet ännu längre ned i sanden än jag redan har huvudet. Eller dö.

Ville bara få lite utlopp. Vad ni än säger så har jag antagligen redan fått det rådet av ngn annan... Jag skulle bara behöva tvångsvårdas eller något. Fast det här inte direkt kvalificeras för det, men ändå.

 

[tanten]

OK.
Ni älskar varann men separerar för att ni inte funkar ihop?

Har ni testat familjerådgivning?
Har du varit i kontakt med vårdcentralen ang ditt mående?

 

[landet]

Men kan du inte bara ta och resa bort ett tag, eller finns det barn med i bilden?
Ibland kan man behöva ta en paus.
Vad är det som du känner att du har missat för att ni träffades när du var ugn?

 

[krambanan]

Jag vet nästan precis hur du känner dig så vill börja med att skicka en stor kram!

Är familjerådgivning något du kan tänka dig? Eller känns det för sent även för det?

 

[Orolig1]

OK.
Ni älskar varann men separerar för att ni inte funkar ihop?

Har ni testat familjerådgivning?
Har du varit i kontakt med vårdcentralen ang ditt mående?

Min psykolog har haft semester, men ska dit till veckan. Angående familjerådgivning så har jag känt att det kan vara för sent, att jag inte vet om jag vill gå dit, men å andra sidan så vet jag ingenting längre.

Mitt stora problem är att jag verkligen inte kan ta tag i saker. Nu har jag förvisso kommit så långt att jag vet vad jag måste ta upp med psykologen, som jag började att gå till i vintras. Annars har det varit planlösa träffar där jag känner att jag pratat vitt och brett om allting annat.

 

[Orolig1]

Men kan du inte bara ta och resa bort ett tag, eller finns det barn med i bilden?
Ibland kan man behöva ta en paus.
Vad är det som du känner att du har missat för att ni träffades när du var ugn?

Jag kom faktiskt iväg en vecka, men först efter att en av mina vänner bokat och betalat tågbiljetter osv. Jag har också sovit hos min mamma (!) i några omgångar, men jag slutar alltid hemma för att jag känner mig missanpassad överallt. Och jag har pratat med min man, men vi kommer tillbaka till ruta ett varje gång och jag stänger allt inom mig.

Jag har bokat och betalat en två veckors semester med min syster inom kort. Som jag inte berättat för min man, och som jag i ärlighetens namn inte vet om jag kommer iväg på.

Men i övrigt.. jag står vid en återvändsgränd, utan möjlighet att vända tillbaka. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, och det lättaste blir att stoppa huvudet i sanden. Snart har jag dock nått bristningsgränsen, och jag vet inte vad jag kommer att göra när jag ramlat över gränsen.

Jag vet inte när man får eller bör åka till akutpsyk, känns inte som att jag platsar där (och hur ska jag ta mig dit, känns helt omöjligt ändå). Jag skulle behöva någon som bara gjorde alla praktiska saker åt mig, jag är beredd att kämpa, men jag står bara och stampar. Och jag vet inte vad jag är rädd för.

 

[Orolig1]

Jag vet nästan precis hur du känner dig så vill börja med att skicka en stor kram!

Är familjerådgivning något du kan tänka dig? Eller känns det för sent även för det?

Tack snälla du! Om jag inte hade ett jobb att gå till och människor i min omgivning som jag måste försöka att hålla masken på för, så skulle jag antagligen aldrig mer kliva upp ur sängen. Jag vet inte vad jag ska göra, på riktigt.

Familjerådgivning, inte just nu. Jag kanske vill sen, men jag vet inte hur länge min man orkar att vänta på att jag kanske vill. För sitt eget bästa skulle han behöva slänga ut mig och kräva ett svar på vad jag vill, men åter igen, jag stoppar huvudet i sanden.

 

[Amha]

Familjerådgivning är nog bra att gå på även om det går åt pipan för att verkligen prata igenom vad som gjorde att ni hamnade där ni hamnade. Man lär mycket om sig själv i relation med andra.

 

[Ramona]

Det beror på många olika faktorer, men framförallt för att jag är så fruktansvärt olycklig i livet.

Finns det någonting specifikt du kan säga att du är olycklig över, eller är det en övergripande känsla?
Vad tror du skulle göra situationen bättre?

 

[Orolig1]

Finns det någonting specifikt du kan säga att du är olycklig över, eller är det en övergripande känsla?
Vad tror du skulle göra situationen bättre?

Oj, den frågan känns svår. Skulle säga mest känslan, att jag känner mig malplacerad överallt, att jag lever för alla andra. Tidigare hade jag drömmar, men de existerar inte längre. Jag skulle behöva börja att tänka på mig själv, jag lever inte som jag lär. Och ett stort problem är att ta tag i saker, i mitt privatliv.

Jag vet inte vad jag är rädd för, eller varför jag mår så dåligt över att behöva öppna mig för människor (i det här fallet min man), och tänka på mig själv. Att genomföra saker jag känner att jag behöver. Eller varför jag alltid tvekar på mina känslor, om de stämmer eller är inbillade. Jag känner bara att allt är så jobbigt att jag blir handlingsförlamad, att jag fortsätter att välja den enkla vägen som blir mer långdragen och allt annat än bra för mig i längden, men som åtminstone inte gör att jag översköljs av miljarder känslor på en och samma gång.

Jag var stark ett tag, och då kände jag att jag ville tänka på mig. Att jag inte ville känna mig tyglad och hämmad (av min man, antagligen pga bristande kommunikstionsförmåga). Sen tog min osäkerhet över igen.

 

[Ramona]

Jag vet inte vad jag är rädd för, eller varför jag mår så dåligt över att behöva öppna mig för människor (i det här fallet min man), och tänka på mig själv. Att genomföra saker jag känner att jag behöver.

Vad tycker du att du förlorar om du öppnar dig för din man? Vad är det som står på spel eftersom du inte öppnar dig?

Vad säger han om allt detta? Vad säger han om att du har svårt för den mentala intimiteten?

 

[Lovisaleonora]

Du vill vara stark och tänka på dig själv. Samtidigt trycker du aktivt undan känslorna. Det här är ett inlärt beteende, du har belönat dig själv när du gjort det och sagt att det är en bra sak.

Gör tvärtom. Dina känslor är inte farliga. Men du kan aldrig vara dig själv utan dina känslor.

 

[susanne]

Det kan nog vara bra att gå familjeterapi vare sig man vill stanna kvar i sitt förhållande eller inte. De kan hjälpa till med ett "bra" avslut också, inte bara lappa ihop. Fast frågan är om det är en separation du behöver eller bara behandling för depression (känslan jag får när jag läser utan att veta så mycket egentligen). Att fly brukar bara ge tillfällig lindring, sen är allt lika illa eller värre igen.
Har du funderat på medicinering?

 

[Lovisaleonora]

Jag tycker susanne har många bra poänger. Satsa på familjeterapi som steg 1 så du får klart för dig vad du egentligen vill. Vill du separera, eller är det bara en av många alternativ för att försöka få tillbaka dig själv?

 

[Magiana]

Oj, den frågan känns svår. Skulle säga mest känslan, att jag känner mig malplacerad överallt, att jag lever för alla andra. Tidigare hade jag drömmar, men de existerar inte längre. Jag skulle behöva börja att tänka på mig själv, jag lever inte som jag lär. Och ett stort problem är att ta tag i saker, i mitt privatliv.

Jag vet inte vad jag är rädd för, eller varför jag mår så dåligt över att behöva öppna mig för människor (i det här fallet min man), och tänka på mig själv. Att genomföra saker jag känner att jag behöver. Eller varför jag alltid tvekar på mina känslor, om de stämmer eller är inbillade. Jag känner bara att allt är så jobbigt att jag blir handlingsförlamad, att jag fortsätter att välja den enkla vägen som blir mer långdragen och allt annat än bra för mig i längden, men som åtminstone inte gör att jag översköljs av miljarder känslor på en och samma gång.

Jag var stark ett tag, och då kände jag att jag ville tänka på mig. Att jag inte ville känna mig tyglad och hämmad (av min man, antagligen pga bristande kommunikstionsförmåga). Sen tog min osäkerhet över igen.

Jag håller med de andra att att familjeterapi sannolikt är bra för er.

Men det låter också som om du själv inte mår bra alls i grunden, och då hjälper inte en separation, utan du behöver bearbeta det du har inom dig. Ett sätt är ju genom terapi som du redan går på, men ett annat sätt kan vara att göra yoga, ffa medicinsk yoga. Det har hjälpt väldigt många att komma över problem. Även jag har blivit hjälpt av det trots att vården ansåg att jag var terapiresistent. Det är alltså ett kraftfullt verktyg. Det går att få yoga inom högkostnadsskyddet.

 

[Philosophia]

Jag tror också att du behöver fundera över var problemet ligger. Är förhållandet hindret och orsaken till att du känner dig isolerad eller är det du själv? Vad i förhållandet har hindrat dig?

 

[Orolig1]

Tack alla ni som hjälper mig att försöka reflektera om saker och ting! Det är så lätt för mig att säga att jag inte orkar prata om "det" nu, när någon annan stället dessa frågor till mig. Jag känner mig då bara trängd och fylld med panik på samma gång då.

Jo, som de flesta av er säger så tror jag att familjeterapi kan vara något. Jag kände ett tag i början av den här krisen att vi skulle gå dit, men sedan blev jag tveksam till det eftersom jag känner mig mest trängd och inte vet om jag verkligen vill det. Och sedan tror jag en del av det är rädslan att ta tag i det (också) för att då kan allt komma att bli så definitivt. Ja, jag vet inte..

Vad tycker du att du förlorar om du öppnar dig för din man? Vad är det som står på spel eftersom du inte öppnar dig?

Vad säger han om allt detta? Vad säger han om att du har svårt för den mentala intimiteten?

Jag antar att jag är rädd för att öppna mig, dels för att han tidigare har brusat upp när jag gjort det (gällande att jag vill göra saker i livet, jag tycker t ex inte att det är världens grej att åka iväg på låt säga en volontärresa i en månad eller två, utan varandra). Och dels för att jag antar att jag är rädd för att ta ett beslut som gör att jag kommer att ångra mig sedan (det har hänt förr i olika situationer).

Min man är givetvis uppgiven över att jag inte pratar med honom längre (vilket vi kunde göra jämt förr). Han verkar både vilja att jag ska prata med honom, men samtidigt inte eftersom han antagligen är rädd för att jag ska vilja skilja mig. Han vill ju att jag ska må bra, men han säger att han älskar mig så mycket och att han skulle kunna ge upp i princip allt för mig.

Då kommer min osäkerhet fram, för jag känner att jag är väldigt osäker på vår framtid tillsammans. Det känns lite som att jag vill äta kakan och fortfarande ha den kvar.

Det kan nog vara bra att gå familjeterapi vare sig man vill stanna kvar i sitt förhållande eller inte. De kan hjälpa till med ett "bra" avslut också, inte bara lappa ihop. Fast frågan är om det är en separation du behöver eller bara behandling för depression (känslan jag får när jag läser utan att veta så mycket egentligen). Att fly brukar bara ge tillfällig lindring, sen är allt lika illa eller värre igen.
Har du funderat på medicinering?

Jag äter medicin, som håller mig ganska flytande. Jag behöver något som kompletterar, terapi har väl fungerat sådär hittills.

Jag tycker susanne har många bra poänger. Satsa på familjeterapi som steg 1 så du får klart för dig vad du egentligen vill. Vill du separera, eller är det bara en av många alternativ för att försöka få tillbaka dig själv?

Jag tror det senare, men också i kombination med att jag och min man inte verkar ha så mycket gemensamt de senaste åren. Jag vet inte om jag älskar honom som vän eller som min man, men vi har som sagt velat så olika saker och nu har jag tappat alla mina drömmar.

Jag håller med de andra att att familjeterapi sannolikt är bra för er.

Men det låter också som om du själv inte mår bra alls i grunden, och då hjälper inte en separation, utan du behöver bearbeta det du har inom dig. Ett sätt är ju genom terapi som du redan går på, men ett annat sätt kan vara att göra yoga, ffa medicinsk yoga. Det har hjälpt väldigt många att komma över problem. Även jag har blivit hjälpt av det trots att vården ansåg att jag var terapiresistent. Det är alltså ett kraftfullt verktyg. Det går att få yoga inom högkostnadsskyddet.

Jag blev tipsad om medicinsk qigong, men det är väl ungefär samma, kanske. Ska jag prata med min läkare/psykolog om medicinsk yoga då? Eller fråga om alternativa behandlingar kanske?

 

[krambanan]

Åhhhh vad jag känner igen mig. Jag har varit där du är men känner äntligen att jag är på väg uppåt och framåt igen. I mitt fall är jag mitt i separationen. Dessutom höggravid. Men känner för första gången på länge som att jag lever mitt liv. Jag är absolut inte där jag vill vara än på långa vägar. Men jag känner att det är jag som har kontrollen igen (iallafall oftare nu).

Har egentligen svårt att sätta fingret på vad som var vändningen. Var nog många olika saker. Men mest att jag helt enkelt var redo. Och att jag faktiskt började tro på att det är okej att sätta sig själv först! Jag har både gått i familjeterapi, egen kbt-terapi, på Al-anon, läst böcker och artiklar och pratat med kloka vänner. Det har varit en långsam process full av små insikter en efter en. Om nu förstår jag att det hade inte gått att skynda på den här processen. Det behövde få ta tid.

Vet inte om det här egentligen var till någon hjälp.

 

[a1agnlju]

Tack alla ni som hjälper mig att försöka reflektera om saker och ting! Det är så lätt för mig att säga att jag inte orkar prata om "det" nu, när någon annan stället dessa frågor till mig. Jag känner mig då bara trängd och fylld med panik på samma gång då.

Jo, som de flesta av er säger så tror jag att familjeterapi kan vara något. Jag kände ett tag i början av den här krisen att vi skulle gå dit, men sedan blev jag tveksam till det eftersom jag känner mig mest trängd och inte vet om jag verkligen vill det. Och sedan tror jag en del av det är rädslan att ta tag i det (också) för att då kan allt komma att bli så definitivt. Ja, jag vet inte..



Jag antar att jag är rädd för att öppna mig, dels för att han tidigare har brusat upp när jag gjort det (gällande att jag vill göra saker i livet, jag tycker t ex inte att det är världens grej att åka iväg på låt säga en volontärresa i en månad eller två, utan varandra). Och dels för att jag antar att jag är rädd för att ta ett beslut som gör att jag kommer att ångra mig sedan (det har hänt förr i olika situationer).

Min man är givetvis uppgiven över att jag inte pratar med honom längre (vilket vi kunde göra jämt förr). Han verkar både vilja att jag ska prata med honom, men samtidigt inte eftersom han antagligen är rädd för att jag ska vilja skilja mig. Han vill ju att jag ska må bra, men han säger att han älskar mig så mycket och att han skulle kunna ge upp i princip allt för mig.

Då kommer min osäkerhet fram, för jag känner att jag är väldigt osäker på vår framtid tillsammans. Det känns lite som att jag vill äta kakan och fortfarande ha den kvar.



Jag äter medicin, som håller mig ganska flytande. Jag behöver något som kompletterar, terapi har väl fungerat sådär hittills.



Jag tror det senare, men också i kombination med att jag och min man inte verkar ha så mycket gemensamt de senaste åren. Jag vet inte om jag älskar honom som vän eller som min man, men vi har som sagt velat så olika saker och nu har jag tappat alla mina drömmar.



Jag blev tipsad om medicinsk qigong, men det är väl ungefär samma, kanske. Ska jag prata med min läkare/psykolog om medicinsk yoga då? Eller fråga om alternativa behandlingar kanske?

jag tycker det verkar som om du stannar för att inte såra honom inte för att du vill. Inte för att jag ger rådet att du absolut ska lämna honom, men ni har helt klart en del att reda ut. Jag tror absolut att parterapi kan hjälpa er båda. Om det sedan landar i att ni fortsätter ihop men att du får ta upp dina drömmar igen eller om ni delar på er är inte riktigt huvudsaken här känner jag. extern hjälp tycker jag absolut att ni ska söka i alla fall. Vill han inte följa med? Ja, då har du nog svaret där...

 

[Rialavargen]

Jag håller med de andra att att familjeterapi sannolikt är bra för er.

Men det låter också som om du själv inte mår bra alls i grunden, och då hjälper inte en separation, utan du behöver bearbeta det du har inom dig. Ett sätt är ju genom terapi som du redan går på, men ett annat sätt kan vara att göra yoga, ffa medicinsk yoga. Det har hjälpt väldigt många att komma över problem. Även jag har blivit hjälpt av det trots att vården ansåg att jag var terapiresistent. Det är alltså ett kraftfullt verktyg. Det går att få yoga inom högkostnadsskyddet.

Jag tror tvärtom att TS behöver reda ut sina problem på egen hand, tillsammans med en terapeut. Jag läser in att TS är vilsen, osäker och olycklig. Det finns en del för henne att reda ut.
Jag "tror" att TS behöver stöd i samtal om vad det är som gör henne olycklig.

För övrigt tror jag att det är en bra idé att vänta med att ta drastiska beslut när man är i en egen livskris, om det inte gäller fara för liv och lem.
Min goda vän har alltid sagt; byt inte jobb, skilj dig inte eller flytta när du är mitt inne i din kris. Ta beslutet när du börjar må väl igen.
Ibland är det naturligtvis nödvändigt att bryta upp, så länge man bryter upp mot något (relationen) som förgör en.
Min erfarenhet är dock att många bryter upp för att man har många egna problem som gnager och skaver, som man inte vill ta i tu med.
Då kan det blir en flykt att se andra (andras) problem, men som är lättare att hanskas med än sin egen ångestkälla.

Jag önskar TS lycka till oavsett.