Stävja ångest

[Fiorano]

Tänker att det finns rätt många här som har/haft problem med ångest i olika former. Jag har ganska mycket problem med min mage, vilket ger illamående vilket i sin tur triggar ångesten. När jag börjar må illa blir jag först rädd för att kräkas, vilket ger ett lätt ångestpåslag, som gör att jag mår mer illa, som då ger mig nära nog dödsångest och jag tror jag ska dö plågsamt i cancer varpå jag skakar, svettas och gråter. För stunden mår jag ganska bra och när jag skriver detta känner jag mig bara helt rubbad, men mitt i ångestcirkeln finns ingen rationalitet. När jag mår bra fysiskt kan jag hantera detta betydligt bättre, det är just när jag mår fysiskt dåligt som jag snabbt ramlar ner i ett mörker av misslyckande och annalkande död.

Så hur gör ni för att försöka stävja ångest? Något sätt ni tänker på? Medicin? Ska till läkare för magen på onsdag och tänkte förstås ta upp detta också. Har verkligen dragit mig för ångestdämpande medicin men det har varit för många nätter nu som jag haft mina ångestattacker och jag börjar tröttna på att jag inte riktigt fungerar som människa.

Snälla, tips någon?

 

[MissFideli]

Jag klarar mig inte utan medicin. Det finns helt enkelt inget som får mig att inte känna ångest när det är som värst.

 

[Kattennizze]

Jag har fått god effekt av medicin. Jag äter en låg dos antidepressivt.

 

[Fruentimber]

Jag har oxascand på recept som jag tar vid behov.

 

[Wysiwyg]

Det låter som en skitfånig klyscha men jag har genom åren lärt mig att inte vara rädd för ångesten. Ibland fastnar jag i en ångestspiral ändå men jag brukar kunna ta mig ur den relativt snabbt genom att inte försöka motverka ångesten. Inte tänka "åh nej här kommer den åh vad ska jag göra nej men usch nu blir det värre" utan bara identifiera den, tänka att "jaha nu kommer min ångest igen" och sen inte vara rädd för ångesten i sig. Det gav mig mycket att verkligen pränta in att det inte är farligt med ångest, bara väldigt obehagligt.

Jag mår också illa av min ångest ibland och i stressiga/ångestfyllda perioder äter jag dåligt vilket ger mig gastrit och så blir det en ond cirkel av alltihop. Där fungerar jag lite på samma sätt. Bara identifiera ångesten och illamåendet och inte börja hetsa upp mig över att ångesten kommer bli värre eller att jag ska kräkas. Har dock ingen etmofobi så jag är inte så brydd om just själva kräkandet. Det är mer ångesten som varit ett problem.

En bok som hjälpt mig mycket och som jag fortfarande läser ibland om ångesten kommer tätt eller om jag känner att jag fastnar i ångestloopar är 'Ångest - om orsaker, uttryck och vägen bort från den' av Christer L Nordlund.

 

[Araminta]

Nu har jag långt ifrån så kraftig ångest men just den där "magångesten" känner jag igen. För mig funkar andningsövningar. Hitta andningen långt ner i bäckenbotten och tvinga hjärnan till fullständigt fokus på enbart andningen. Lite meditationstänk och man kan nog med fördel lägga på avslappningsövningar.

Och så hållet jag med @Wysiwyg i att försöka låta bli att bli rädd för känslan. Försöka hitta distans och lite se på ångesten utifrån.

 

[Tassetass]

För den akuta ångesten: medicin. För att hantera ångesten långsiktigt: terapi.

Från terapin fick jag med mig verktyg som jag fortfarande använder, varav det mest effektiva för mig också var det som var svårast att lära sig, och det vetskapen om och insikten och tryggheten i att ångest - eller vilken känsla som helst egentligen - aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig kan skada mig. Då kan jag tillåta det att göra ont, att slita och riva och bara vara överjävligt, för jag vet att när det släpper så är jag inte förstörd på något sätt. Jag blir trött och kan känna mig manglad och överkörd, men det är övergående så länge jag får tid att återhämta mig efteråt. När det var som värst, innan jag fick adekvat hjälp, så hann jag aldrig återhämta mig och då blev det väldigt nedbrytande.

Men det ovan sagda gäller just för mig, det är ju så in i helvete individuellt.

Kram.

 

[Eavea]

Innan barnen fungerade Hård fysisk träning samt KBT utmärkt för min del. Efter barnen med all sömnbrist och fokus på annat, det medför har låg dos antidepressivt blivit ett måste.

Genom KBT lärde jag mig hantera ångesten, det vill säga att inte få ångest av ångesten. Men om jag inte tar hand om mig kommer anfallen så tätt att det blir omöjligt att fungera normalt. Så här i efterhand önskar jag att jag börjat medicinera tidigare och sluppit år av kämpande med attacker som gick ut över man och barn.

 

[Dimmoln]

Att tala med din läkare även om ångesten låter som en bra början tycker jag! Känner du att din ångest är direkt kopplat till det illamående du upplever just nu? Eller har du haft liknande ångest- och orosproblematik även tidigare?

Jag tycker absolut inte att du behöver vara rädd för att använda dig av ångestdämpande läkemedel. Det finns en uppsjö av olika preparat som är välbeprövade och det är många människor som behöver läkemedelsbehandling för en period eller livet ur relaterat till ångest. Det kan dock kanske vara bra att diskutera att du just dragit dig för att prova ångestdämpande läkemedel med din läkarkontakt. Då får läkaren också en bättre inblick i vilka insatser som kan tänkas hjälpa dig och inte, tänker jag. Exempelvis i förhållande till vilket eventuellt preparat som kan vara ett alternativ för dig.

För egen del har samtal med terapeut (men det kan ju vara ex. en kurator eller psykolog för den delen) i en modell som passat mig och med en individ som jag varit bekväm med, varit en fruktansvärt god självinvestering när det gäller mitt mående - och specifikt min ångest. Jag känner att möjligheterna för att hitta mer långsiktiga strategier, i hur jag ska tänka vid en viss situation för att undvika att eskalera i min ångest, har funnits just i samtalsterapin. Även om läkemedelsbehandlingen varit nödvändig för mig i perioder. Framförallt känner jag mig mer rustad i hur jag ska klara av att befinna mig i min ångest när jag samtalar med en professionell om det.
Även andningsövningar, mindfulness och fysisk aktivitet har gett goda effekter hos mig - men som allt när det kommer till psykisk hälsa, så är det givetvis högst individuellt.

 

[Kirre]

Jag fick samtalshjälp där jag tydligt och ingående fick beskrivet för mig hur ångest fungerar och hur den är lämplig att hantera tex inte alltid försöka bryta attacken för då "lär" man hjärnan att ångesten är farlig och man hamnar i en ond spiral. Jag tänker lite som @Wysiwyg och @Tassetass att ok nu får jag ångest, obehagligt, men den skadar mig inte och det kommer att gå över. Andas djupt och försöker slappna av.

Bra att du ska till läkaren för magen och var ärlig med även denna bit .

 

[monster1]

Tänker att det finns rätt många här som har/haft problem med ångest i olika former. Jag har ganska mycket problem med min mage, vilket ger illamående vilket i sin tur triggar ångesten. När jag börjar må illa blir jag först rädd för att kräkas, vilket ger ett lätt ångestpåslag, som gör att jag mår mer illa, som då ger mig nära nog dödsångest och jag tror jag ska dö plågsamt i cancer varpå jag skakar, svettas och gråter. För stunden mår jag ganska bra och när jag skriver detta känner jag mig bara helt rubbad, men mitt i ångestcirkeln finns ingen rationalitet. När jag mår bra fysiskt kan jag hantera detta betydligt bättre, det är just när jag mår fysiskt dåligt som jag snabbt ramlar ner i ett mörker av misslyckande och annalkande död.

Så hur gör ni för att försöka stävja ångest? Något sätt ni tänker på? Medicin? Ska till läkare för magen på onsdag och tänkte förstås ta upp detta också. Har verkligen dragit mig för ångestdämpande medicin men det har varit för många nätter nu som jag haft mina ångestattacker och jag börjar tröttna på att jag inte riktigt fungerar som människa.

Snälla, tips någon?

Mindfullness, kbt och medicinering. Men de två första tar en långt om man nu inte vill medicinera. Jag har IBS och min panikångest trigger är just illamående.

 

[athena_arabians]

Jag säger som @Wysiwyg, det har blivit bättre med åren. Jag kan fortfarande få ångestpåslag men det är inget i stil med vad det var tidigare (har panikångest i bagaget bla men har inte haft en sådan attack på nästan 20 år nu). På något sätt har jag lärt mig att sas "skaka" av mig ångesten och saker som gett mig ångest tidigare. Även insikt i att det är vansinnigt otrevligt men inte farligt med ångest har också hjälpt. Känner jag att den kommer försöker jag liksom glida med tills det är över (ja, det låter flummigt men jag kan inte beskriva det bättre).

Vad gäller ångest relaterad till annan sjukdom... För mig fungerar det att veta så mycket som möjligt, jag har läst på om sjukdomen jag har och är insatt i hur medicineringen fungerar. Både sjukdom och medicinerna är inte så trevliga men jag vill verkligen veta allt, inte bara solskenshistorierna sas. Att hantera det på det här sättet tror jag lite har att göra med att jag är naturvetare, att inte vara upplyst går inte

 

[Petruska]

Jag har haft turen att aldrig vara rädd för att få ångest. Eller ens för att ha ångest. En stor nackdel med det är att jag i många, många år helt enkelt betraktade ett visst ångestpåslag som normalt. En del av mig. En del av livet.

Sedan några få år tillbaka äter jag en låg dos antidepressiva, vilket i stort sett har raderat ångesten.

 

[Tass]

När jag får en negativ känsla som inte känns hanterbar, då har jag lärt mig att tänka det-går-över det-går-över det-går-över det-går-över osv. Dels så är det som regel sant, och dels så får jag en uppgift, att upprepa mitt mantra och vänta ut det.

 

[Tass]

Jag har haft turen att aldrig vara rädd för att få ångest. Eller ens för att ha ångest. En stor nackdel med det är att jag i många, många år helt enkelt betraktade ett visst ångestpåslag som normalt. En del av mig. En del av livet.

Sedan några få år tillbaka äter jag en låg dos antidepressiva, vilket i stort sett har raderat ångesten.

Det påminner mig och mig och min kompis, som alltid tolkade alla krämpor som att "det är säkert något psykiskt". Vi tog därför aldrig några fysiska symptom på allvar. Inte förrän kompisen gick till doktorn och visade sig ha bältros

 

[tgd]

Boken "Ingen panik" av Per Carlbring. KBT i bokform.

 

[Hippocampus]

Jag gick i hypnosterapi och jobbade bort ångesten till 99,9%. Den lilla del som finns kvar, den kommer oerhört sällan har jag lite tips och trix för som jag fick av terapeuten också.
Ingen medicin.

 

[Petruska]

Det påminner mig och mig och min kompis, som alltid tolkade alla krämpor som att "det är säkert något psykiskt". Vi tog därför aldrig några fysiska symptom på allvar. Inte förrän kompisen gick till doktorn och visade sig ha bältros

Såna är vi i min familj. Jag har på allvar övervägt risken att någon på riktigt får en hjärtinfarkt och jag är övertygad om att det bara är ångest.

 

[Tass]

Såna är vi i min familj. Jag har på allvar övervägt risken att någon på riktigt får en hjärtinfarkt och jag är övertygad om att det bara är ångest.

Det scenariot kan jag också lätt tänka mig!

 

[Petruska]

Det scenariot kan jag också lätt tänka mig!

Tänkte gilla, men ångrade mig. Jag är med.