Stämgaffel någon?

[Atintwgulsno95]

För min mentala hälsas skull så söker jag objektiva tolkningar kring det nyligen utbrutna WW3 mellan mig och min karl.
Konflikten innefattar stundvis en krigsföring som 12åringar kan sköta bättre.
Låt mig presentera min (så objektiv som jag förmår)egen sammanfattning;

(Sambo går runt och städar, suckar och kliar sig i huvudet)
Jag-"är det något som är fel?"
Han- "jag är stressad över hur det ser ut här hemma."
Jag - "jag ska se till att börja imorgon, jag orkar inte idag. Andningen är fortfarande lite jobbig. Jag vill dega." (jag har covid)
Han - "Har jag sagt att du ska städa?"
Jag - "Nej, jag kände bara obekväm och kände att det var något som inte stämde riktigt så jag ville kolla läget. Jag vet att du vill städa och jag trodde kanske att du blev stressad av att jag inte gör något. "
Han - "Nej, det ser bara ut som skit här hemma och det stressar mig!" (Han har en otrevlig ton)
Jag - "Det förstår jag. Är du arg på mig?"
Han - "Nej. Varför skulle jag vara det? "
Jag - "Jag blev illa till mods av ditt tonläge och jag känner att du är upprörd. Jag förstår att du är stressad men du behöver inte ha den där tonen mot mig."
(han fnyser)
Han - "Jag har ingen ton mot dig!" (han blir märkbart uppretad)
Jag - "ok men jag upplevde det så. Du kan väl inte bestämma hur jag upplevde det?".
(han blir arg, flåsar och himlar med ögonen)
Han - "nu anklagar du mig och försöker bara provocera fram att jag ska erkänna att jag har en ton för att du måste ha rätt!"
Jag - " jag vill verkligen inte bråka. Kan vi släppa det här nu? Innan det spårar ur."
Han - "nu passar det att släppa det när du lyckats få mig arg!"
(Han blir mer och mer förbannad och jag sitter tyst i soffan bredvid honom och funderar på vad jag kan säga för att avväpna situationen.)
Han - "Du kan ju inte skylla dina känslor på mig för att jag är stressad!?"
Jag - "Nej vi står var och en själva för hur vi agerar och just nu är du aggressiv och jag blir obekväm så tagga ner nu!"
Han - "Fattar du hur provocerande det är när du säger så?"
Jag - "Ja! Det var onödigt förlåt. Jag vill bara inte bråka. Kan vi släppa det här nu?"
Han - "Jag försöker ju släppa det! Men du måste ju förstå att du retar upp mig när du säger att jag har en ton när jag inte har det! Du vill bara ha rätt!"
Jag - "Nej jag försöker inte ha rätt. Jag ställer mig inte emot dig. Varför tror du att min avsikt är att provocera ilska ur dig? Kan vi släppa det här nu?? Jag upplevde det annorlunda än du, thats it!"
(vi upprepar förloppet i en varsin teatraliskt version av det vi blivit osams om och har uppenbarligen väldigt olika fokus på vad som är fel)
Han - "Du säger ju saker som inte ens hänt?"
Jag - "Jag säger bara att jag tyckte du fnös och jag gillade inte om din ton! Det var det enda. Sluta vara arg på mig!"
Han - "Det är ju du som gjort mig arg nu!"
(Han ställer sig upp, höjer rösten, gestikulerar vilt och aggressivt, jag sitter kvar i soffan)
Jag - "Nej det har du valt helt själv. Du hade kunnat ifrågasatt mig utan att bli arg och defensiv, exempelvis; jaha? 'Hade jag en hård ton? Det upplevde jag inte. Jag är bara stressad. Sorry.'
(han blir arg och slår näven i soffan och gestikulerar med armarna framför näsan på mig. )
Jag -" Sluta häng över mig, det känns otrevligt!"
Han - (fnyser) "Aah visst. Nu hotar jag dig. Du kan ju aldrig ge dig! Du gör ju allt bara för att du vill att jag ska erkänna och säga att du har rätt!"
(Jag blir stressad och försöker tänka fram en lösning. Vill bara att han ska bli tyst)
Jag - Snälla kan vi släppa det nu, vad är det du vill att jag ska göra? "
Han -" Jag vill att du ska förstå att jag inte är arg utan att du försöker anklaga mig för att vara det och därför har du gjort mig arg! "
Jag - "ok jag fattar, då kan vi väl slappna av och släpper det här, okej?"
Han - "snart säger du väl att jag manipulerar dig också. Jag har aldrig känt mig så långt borta från dig som just nu!"
Jag - Ursäkta vad sa du nyss? Det där var riktigt onödigt att lägga till i den här soppan. Jag har fan inte påstått att du manipulerat mig!"
Han -" Nej men du har sagt det förut! Hur fan ska det här fungera om vi inte ens kan diskutera?"
Jag - "Nu lägger du ju fram vårt förhållande i det här sketna bråket! Tycker du verkligen att det är rättvist? Fattar du hur det får mig att känna? Och att du säger att vi är så långt ifrån varandra. Det känns som om du hotar med vårat förhållande!"
Han - "Jag har inte hotat med någonting!! Fan jag orkar inte bråka!"
(Han är skitarg, jag sitter kvar i soffan och försöker lugna ner honom)
Han - "ser du nu hur arg du gjort mig? Jag har tappat all motivation för att städa. Vill du verkligen förstöra resten av den här helgen?"
Jag - "Nu får du fan ge dig. Du kan inte lägga allt ansvar för den här diskussionen på mig. Jag orkar inte bråka mer nu!"
(Jag drarr iväg till köket och ber honom att lämna mig ifred för att jag orkar inte med hans humör. Han följer efter och fortsätter)
Han - "Och så går du bara iväg! Fyfan!"
Jag - "Men sluta vara arg på mig! Låt mig vara!"
(jag går sedan till badrummet och låser in mig för att jag tröttnat och vill vara ifred men han ställer sig utanför och fortsätter gapa)
Han - "Nu är det upp till dig hur du vill ha resten av den här helgen! Vill du förstöra den ännu mer? "
Jag - "men sluta skrik på mig! Jag tänker inte ta på mig nåt ansvar för att ha förstört hela helgen. Lägg av!"
Han - "Du får ett val nu. Jag går och sätter mig i soffan nu, och har du inte kommit ut inom 5 minuter så är det DU som har förstört resten av helgen!"
Jag - "Det är helt jäkla orättvist av dig att sätta ett sådant ultimatum på mig!"
(han går till soffan och jag stannar en stund i badrummet innan jag går ut och sätter mig i soffan också)
Jag - "Nu släpper vi det här. Det finns ingenting vi får ut av att fortsätta diskutera det här."
Han - "Kan du bara förstå att du gör mig arg när du säger att jag har en ton mot dig och att du provocerar mig till att bli arg?"
(Jag blir arg, avbryter honom där)
Jag - "Jag fattar att du upplevde det annorlunda är jag men nu släpper vi det!!"
Han - "Se, du kan fan inte ens låta mig prata till punkt!"
Jag - "prata då!"
Han - "Du provocerar mig att bli arg när du säger att jag har en dålig ton fastän du ser att jag är stressad!"
Jag - "Det var inte min mening, men jag märkte att det var något som inte stämde och ville ta reda på vad som var fel, du behövde inte använda den tonen mot mig!"
(Han suckar och flåsar och suckar med ett ansiktsuttryck som om att han ska implodera.)
Han - "Fattar du hur provocerande det är när du sitter hellugn sådär och säger åt mig att tagga mer?"
Jag - "Jag Anstränger mig som tusan för att vara objektiv."
Han - "Ja du säger objektiv men du vill bara få allt att låta till din fördel!"
Jag - "Jag orkar inte bråka mer! Varför kunde vi inte bara släppa det!?"
Han - "Okej, här, vi släpper det."
(Han går från blixtarg till att försöka kramas på 1 sekund och jag är inte alls bekväm med någon kram ännu. Jag bryter ihop och säger att jag är helt slut på energi. Han fnyser när jag nekar hans kram och sedan mumlar han något och stormar iväg.)

 

[Fruentimber]

Han - "Kan du bara förstå att du gör mig arg när du säger att jag har en ton mot dig och att du provocerar mig till att bli arg?"

Packa väskan och åk.

 

[RedQueen]

Är det här ett vanligt förekommande sätt att bråka i erat förhållande?

 

[SiZo]

Men alltså herregud. Han får ta ansvar för sitt eget humör - att hålla på och tjata om att du har provocerat fram något är inte vidare bra. Om han höjer handen mot dig, ska han skylla på samma sak då? Att du provocerade honom? Nej. Det där håller ju inte. Han måste ta ansvar för sitt eget humör.

Visst kan man bli arg för att någon säger något till en - men man måste ju inte ta det in i absurdum.


Är han också sjuk? Jag vet att jag själv kan bli grälsjuk som satan när jag har varit sjuk och börjar bli frisk - inte så frisk att jag kan få ur mig energin på något vettigt sätt, men tillräckligt för att det ska osa ut ur öronen typ (tänk som en gravt understimulerad brukshund typ...). Men då får man ju inse efteråt att man betedde sig som en jävla rövhatt och be om ursäkt.

För övrigt så håller jag med @Fruentimber
Det uttalandet är läskigt.

 

[TygerTyger]

Det är för många saker att bryta ut och tolka åt olika håll, så jag avstår. Men sammanfattningsvis: det låter jättejobbigt och jag skulle inte stå ut.

Jag har personligen erfarenhet av att ha varit fysiskt våldsam mot en tidigare partner. Det var långt ifrån okej och det är ingen ursäkt, men jag stod inte ut med att bli jagad och fortsatt konfronterad igen och igen när jag försökte gå ifrån bråk. Det du skriver påminner mig om den situationen.

Jag önskar att jag hade förstått tidigare att det inte spelar någon roll vem som har rätt eller fel i sakfrågan, vem som bråkar på rätt eller fel sätt... Ibland är man bara helt omatchade och behöver lägga ner, inte sätta poäng eller prata ut om allt.

 

[Brie]

Ja, jag vet inte. Ibland bråkar man. Eller kanske jag ska säga ”ibland bråkar jag”. Jag är långt ifrån alltid mitt mest sansade jag. Han verkar ha betett sig rätt rövigt. Och du skriver en lång sammanfattning av bråket på Buke. Det hade inte jag älskat att min partner gjorde. Kramas och gå vidare, eller packa väskan. Summan av förhållandet hittills är nog mer vägvisande än vad just den här cutscenen var.

 

[athena_arabians]

För min mentala hälsas skull så söker jag objektiva tolkningar kring det nyligen utbrutna WW3 mellan mig och min karl.
Konflikten innefattar stundvis en krigsföring som 12åringar kan sköta bättre.
Låt mig presentera min (så objektiv som jag förmår)egen sammanfattning;

(Sambo går runt och städar, suckar och kliar sig i huvudet)
Jag-"är det något som är fel?"
Han- "jag är stressad över hur det ser ut här hemma."
Jag - "jag ska se till att börja imorgon, jag orkar inte idag. Andningen är fortfarande lite jobbig. Jag vill dega." (jag har covid)
Han - "Har jag sagt att du ska städa?"
Jag - "Nej, jag kände bara obekväm och kände att det var något som inte stämde riktigt så jag ville kolla läget. Jag vet att du vill städa och jag trodde kanske att du blev stressad av att jag inte gör något. "
Han - "Nej, det ser bara ut som skit här hemma och det stressar mig!" (Han har en otrevlig ton)
Jag - "Det förstår jag. Är du arg på mig?"
Han - "Nej. Varför skulle jag vara det? "
Jag - "Jag blev illa till mods av ditt tonläge och jag känner att du är upprörd. Jag förstår att du är stressad men du behöver inte ha den där tonen mot mig."
(han fnyser)
Han - "Jag har ingen ton mot dig!" (han blir märkbart uppretad)
Jag - "ok men jag upplevde det så. Du kan väl inte bestämma hur jag upplevde det?".
(han blir arg, flåsar och himlar med ögonen)
Han - "nu anklagar du mig och försöker bara provocera fram att jag ska erkänna att jag har en ton för att du måste ha rätt!"
Jag - " jag vill verkligen inte bråka. Kan vi släppa det här nu? Innan det spårar ur."
Han - "nu passar det att släppa det när du lyckats få mig arg!"
(Han blir mer och mer förbannad och jag sitter tyst i soffan bredvid honom och funderar på vad jag kan säga för att avväpna situationen.)
Han - "Du kan ju inte skylla dina känslor på mig för att jag är stressad!?"
Jag - "Nej vi står var och en själva för hur vi agerar och just nu är du aggressiv och jag blir obekväm så tagga ner nu!"
Han - "Fattar du hur provocerande det är när du säger så?"
Jag - "Ja! Det var onödigt förlåt. Jag vill bara inte bråka. Kan vi släppa det här nu?"
Han - "Jag försöker ju släppa det! Men du måste ju förstå att du retar upp mig när du säger att jag har en ton när jag inte har det! Du vill bara ha rätt!"
Jag - "Nej jag försöker inte ha rätt. Jag ställer mig inte emot dig. Varför tror du att min avsikt är att provocera ilska ur dig? Kan vi släppa det här nu?? Jag upplevde det annorlunda än du, thats it!"
(vi upprepar förloppet i en varsin teatraliskt version av det vi blivit osams om och har uppenbarligen väldigt olika fokus på vad som är fel)
Han - "Du säger ju saker som inte ens hänt?"
Jag - "Jag säger bara att jag tyckte du fnös och jag gillade inte om din ton! Det var det enda. Sluta vara arg på mig!"
Han - "Det är ju du som gjort mig arg nu!"
(Han ställer sig upp, höjer rösten, gestikulerar vilt och aggressivt, jag sitter kvar i soffan)
Jag - "Nej det har du valt helt själv. Du hade kunnat ifrågasatt mig utan att bli arg och defensiv, exempelvis; jaha? 'Hade jag en hård ton? Det upplevde jag inte. Jag är bara stressad. Sorry.'
(han blir arg och slår näven i soffan och gestikulerar med armarna framför näsan på mig. )
Jag -" Sluta häng över mig, det känns otrevligt!"
Han - (fnyser) "Aah visst. Nu hotar jag dig. Du kan ju aldrig ge dig! Du gör ju allt bara för att du vill att jag ska erkänna och säga att du har rätt!"
(Jag blir stressad och försöker tänka fram en lösning. Vill bara att han ska bli tyst)
Jag - Snälla kan vi släppa det nu, vad är det du vill att jag ska göra? "
Han -" Jag vill att du ska förstå att jag inte är arg utan att du försöker anklaga mig för att vara det och därför har du gjort mig arg! "
Jag - "ok jag fattar, då kan vi väl slappna av och släpper det här, okej?"
Han - "snart säger du väl att jag manipulerar dig också. Jag har aldrig känt mig så långt borta från dig som just nu!"
Jag - Ursäkta vad sa du nyss? Det där var riktigt onödigt att lägga till i den här soppan. Jag har fan inte påstått att du manipulerat mig!"
Han -" Nej men du har sagt det förut! Hur fan ska det här fungera om vi inte ens kan diskutera?"
Jag - "Nu lägger du ju fram vårt förhållande i det här sketna bråket! Tycker du verkligen att det är rättvist? Fattar du hur det får mig att känna? Och att du säger att vi är så långt ifrån varandra. Det känns som om du hotar med vårat förhållande!"
Han - "Jag har inte hotat med någonting!! Fan jag orkar inte bråka!"
(Han är skitarg, jag sitter kvar i soffan och försöker lugna ner honom)
Han - "ser du nu hur arg du gjort mig? Jag har tappat all motivation för att städa. Vill du verkligen förstöra resten av den här helgen?"
Jag - "Nu får du fan ge dig. Du kan inte lägga allt ansvar för den här diskussionen på mig. Jag orkar inte bråka mer nu!"
(Jag drarr iväg till köket och ber honom att lämna mig ifred för att jag orkar inte med hans humör. Han följer efter och fortsätter)
Han - "Och så går du bara iväg! Fyfan!"
Jag - "Men sluta vara arg på mig! Låt mig vara!"
(jag går sedan till badrummet och låser in mig för att jag tröttnat och vill vara ifred men han ställer sig utanför och fortsätter gapa)
Han - "Nu är det upp till dig hur du vill ha resten av den här helgen! Vill du förstöra den ännu mer? "
Jag - "men sluta skrik på mig! Jag tänker inte ta på mig nåt ansvar för att ha förstört hela helgen. Lägg av!"
Han - "Du får ett val nu. Jag går och sätter mig i soffan nu, och har du inte kommit ut inom 5 minuter så är det DU som har förstört resten av helgen!"
Jag - "Det är helt jäkla orättvist av dig att sätta ett sådant ultimatum på mig!"
(han går till soffan och jag stannar en stund i badrummet innan jag går ut och sätter mig i soffan också)
Jag - "Nu släpper vi det här. Det finns ingenting vi får ut av att fortsätta diskutera det här."
Han - "Kan du bara förstå att du gör mig arg när du säger att jag har en ton mot dig och att du provocerar mig till att bli arg?"
(Jag blir arg, avbryter honom där)
Jag - "Jag fattar att du upplevde det annorlunda är jag men nu släpper vi det!!"
Han - "Se, du kan fan inte ens låta mig prata till punkt!"
Jag - "prata då!"
Han - "Du provocerar mig att bli arg när du säger att jag har en dålig ton fastän du ser att jag är stressad!"
Jag - "Det var inte min mening, men jag märkte att det var något som inte stämde och ville ta reda på vad som var fel, du behövde inte använda den tonen mot mig!"
(Han suckar och flåsar och suckar med ett ansiktsuttryck som om att han ska implodera.)
Han - "Fattar du hur provocerande det är när du sitter hellugn sådär och säger åt mig att tagga mer?"
Jag - "Jag Anstränger mig som tusan för att vara objektiv."
Han - "Ja du säger objektiv men du vill bara få allt att låta till din fördel!"
Jag - "Jag orkar inte bråka mer! Varför kunde vi inte bara släppa det!?"
Han - "Okej, här, vi släpper det."
(Han går från blixtarg till att försöka kramas på 1 sekund och jag är inte alls bekväm med någon kram ännu. Jag bryter ihop och säger att jag är helt slut på energi. Han fnyser när jag nekar hans kram och sedan mumlar han något och stormar iväg.)

Läs på om gaslighting och normaliseringsprocessen samt lämna förhållandet snabbast möjligt (och var försiktig!).

 

[cambodia]

Känner så väl igen mig. Om det är vanligt förekommande så är det inte värt det. I övrigt har jag inga råd.

 

[Bison]

Jag accepterar inga tjafs och bråk så jag hade dragit.

 

[Tranan]

Detta låter verkligen ohälsosamt!
Var rädd om dig!

 

[Lovisaleonora]

Han - "ser du nu hur arg du gjort mig? Jag har tappat all motivation för att städa. Vill du verkligen förstöra resten av den här helgen?"
......
Han - "Du får ett val nu. Jag går och sätter mig i soffan nu, och har du inte kommit ut inom 5 minuter så är det DU som har förstört resten av helgen!

(Han går från blixtarg till att försöka kramas på 1 sekund och jag är inte alls bekväm med någon kram ännu. Jag bryter ihop och säger att jag är helt slut på energi. Han fnyser när jag nekar hans kram och sedan mumlar han något och stormar iväg.)

De här tre episoderna. Röd varningslampa och hög siren. Gå. Gå. Gå. Det där blir inte bättre. Det är synen på vad som har hänt som blir farlig. För detta är farligt.

Nej, jag tror vi alla tjafsat irrationellt. Detta är något annat.

 

[Enya]

Jag vet inte hur gamla ni är, men detta låter som ett tonårsbråk. En tonåring som bråkar med sin förälder. Den är frustrerad/arg för något, säkert något HELT ANNAT (tex något som hänt med kompisar, i skolan, på träningen osv), men tar ut det på föräldern på första bästa möjlighet. Svårt att hänga med och svårt att förstå sådana bråk, men enligt min erfarenhet är det enklaste att inte falla i fällan och fångas med i gräl alls.

Du vet väl bäst själv om sådana här bråk är vanligt förekommande. Om han beter sig ofta på ett sådant här vis. I så fall hade inte jag stannat kvar. Det är en sak när det är en outvecklad tonåring som inte kan hantera allt den håller på att lära sig/få med sig i livet, och en helt annan när det är en vuxen människa. Väldigt dränerande och jobbigt att leva med.

 

[Görel]

Det där är mycket manipulativt. Han kritiserar, vrider och vänder på det du säger. Han bestämmer vad som är rätt och fel och kräver att du ska anpassa dig. Gör du inte det är det ditt fel att han måste bli sur. Det är ett klassiskt sätt att manipulera.

Bra att du reagerar, det där låter som en relation som kan bli farlig. Mitt råd är att lämna den, de som tycker att de har rätt att bestämma över andra ändrar sig inte, om han nu straffar dig med att bli sur om du inte fogar dig så kan nästa steg bli att han ökar trycket och t ex har sönder saker för dig eller begränsar din frihet. Jobbar med de som blivit utsatta för våld i nära relation och känner igen mönstret.

 

[Red_Chili]

Packa väskan och åk.

Instämmer helt!

 

[Hoarfrost]

Det känns som att jag läser ett typiskt bråk som jag och min mamma har. Det är alltid så varenda bråk vi har. Det är otroligt dränerande och jag tappar all lust till att göra något alls och mår dåligt i flera dagar.

Känner verkligen igen det där att man bara vill stoppa allt, och letar efter något att säga för att bromsa ångvälten som bara maler på. Det kommer bara mer och mer och man gör allt för att bromsa eller få stopp, men det är som att så fort man säger något alls, lägger man bara på mer bränsle till elden.
Man blir förbannad, för man tröttnar på all skit man får och säger emot. Det blir ännu värre. Man vet inte var man ska ta vägen.
Till slut blir man trött och bara tar all skit, för vad man än säger blir det värre. Sitter bara och lyssnar och säger ja och nej då och då. Då blir de mer arga för att man är tyst.
Sen snurrar den snurran på ett bra tag. För oss kunde snurran gå i upp till 5 timmar.

En timme efter att allt är över sitter man helt dränerad på alla känslor, och motparten bara "Ska vi åka och köpa glass?" Man har ingen lust att ens se personen längre, men man gör det ändå, för det är bra för friden.

Hade min partner gjort samma sak, hade jag på velat lämna hen. Jag flyttade ifrån min mamma för 9 månader sedan och jag tassar fortfarande på tå kring henne för jag vill inte dra igång något. Även när jag är hemma och hon inte är här får jag regelbundet obehagskänslor. Vår relation har definitivt blivit mycket bättre sedan jag flyttade. Men jag kommer aldrig kunna slappna av helt i hennes närvaro.

 

[westernsuzie]

Jag skulle bli jätterädd om min man skulle bete sig aggressivt och slå i soffan eller något liknande när vi är osams. Eller försöka bestämma över mig att jag måste komma dit inom fem minuter. Jag tycker också att det känns väldigt oroväckande att han pratar om ”saker som inte ens har hänt” när du förklarar hur du upplevde situationen. Det känns väldigt manipulativt. Det du har upplevt har du ju upplevt. Och att han sen försöker kramas när du inte är med på det?? Det gör man väl om båda verkar på humör för det.

Jag hade lämnat. Jag tycker det är för allvarliga saker för att ens försöka prata om det och försöka lösa det. Jag tycker det var väldigt obehaglig läsning och fick upp pulsen bara av att läsa det.

Ta hand om dig

 

[Atintwgulsno95]

Är det här ett vanligt förekommande sätt att bråka i erat förhållande?

Ja tyvärr. Oftast blir resultatet att mina känslor och min upplevelse är irrationell.
Det är givetvis 2 personer inblandade och jag bidrar med mina onödiga kommentarer såklart. Men det har eskalerat till att jag börjat ifrågasätta min egen uppfattning av bråken - "är jag en obstinat skitunge som inte ser verkligheten?".
Han är trots allt 35 och jag 27, så jag har alltid haft en respekt för hans fler erfarenheter i livet än jag men det känns ju inte riktigt rätt längre..

 

[Fruentimber]

Han är trots allt 35 och jag 27, så jag har alltid haft en respekt för hans fler erfarenheter i livet än jag men det känns ju inte riktigt rätt längre..

"Fler erfarenheter i livet"? Det skiljer blott 7 år mellan er, det är ju ingenting. Det skiljer 6 år mellan mig och min sambo, ser inte vilka "fler erfarenheter" jag ska ha respekt för. Jag har gjort saker han inte gjort, och han har gjort saker som jag inte gjort. Det är ju hur som helst ovidkommande, det du beskriver i ditt första inlägg är ett manipulativt och otäckt beteende som kan sluta farligt.

 

[Atintwgulsno95]

Men alltså herregud. Han får ta ansvar för sitt eget humör - att hålla på och tjata om att du har provocerat fram något är inte vidare bra. Om han höjer handen mot dig, ska han skylla på samma sak då? Att du provocerade honom? Nej. Det där håller ju inte. Han måste ta ansvar för sitt eget humör.

Visst kan man bli arg för att någon säger något till en - men man måste ju inte ta det in i absurdum.


Är han också sjuk? Jag vet att jag själv kan bli grälsjuk som satan när jag har varit sjuk och börjar bli frisk - inte så frisk att jag kan få ur mig energin på något vettigt sätt, men tillräckligt för att det ska osa ut ur öronen typ (tänk som en gravt understimulerad brukshund typ...). Men då får man ju inse efteråt att man betedde sig som en jävla rövhatt och be om ursäkt.

För övrigt så håller jag med @Fruentimber
Det uttalandet är läskigt.

Han är inte sjuk, bara jag.
Jag har en förståelse för att ilska är en svårhanterad känsla (då jag själv har adhd och dagligen jobbar med ilskan) men jag känner aldrig att mitt utlopp för ilskan går att skylla på den andra parten. Även om någon väljer att kalla mig "idiot" exempelvis, så betyder det inte att jag inte ansvarar för att säga detsamma.
Jag är mest besviken över hans brist på självinsikt.
Jag har såklart tidigare uttryckt mig, som ex "dra åt helvete!" i affekt men upplever därefter en stark ånger, skam och ber om ursäkt för ett onödigt beteende.

 

[Atintwgulsno95]

"Fler erfarenheter i livet"? Det skiljer blott 7 år mellan er, det är ju ingenting. Det skiljer 6 år mellan mig och min sambo, ser inte vilka "fler erfarenheter" jag ska ha respekt för. Jag har gjort saker han inte gjort, och han har gjort saker som jag inte gjort. Det är ju hur som helst ovidkommande, det du beskriver i ditt första inlägg är ett manipulativt och otäckt beteende som kan sluta farligt.

Ja jag ser också röda flaggor. Samtidigt är det svårt att se färgen på flaggan när den blåser åt mitt håll.
Det är en väldigt snäll kille. Han skulle aldrig lägga ett finger på mig, det skulle jag svära på min mor, men jag undrar vad som grundar sig i hans defensiva utåtagerande. Jag har (om jag får tävla i Offerkofta) betydligt större erfarenhet av trauma och olyckliga livsöden med bla familj i missbruk, våld, skilsmässor följt av styvfarsor som varit verbalt misshandla de fyllehundar.
Han, har levt i en kärnfamilj med 2 syskon där alla 3 är mönsterbarn. Min sambo är yngst av de 3. Hans 2 äldre syskon är gudomligt snälla och har tagit emot mig fantastiskt - även hans föräldrar.
Givetvis är det ingen tävling men jag undrar så varför han agerar som han gör..
Vart kommer det ifrån? Jag har alltid trott att det är jag som fått honom att agera såhär, och haft dåligt samvete för det.
Han säger att han inte vanligtvis blir såhär arg på någon annan, än vad han blir med mig.