Språkstörning?

[Tyrah]

Frågan är känslig. Jag vet inte om jag ska vara orolig. (Och egentligen så är frågan så mycket större, men jag försöker krympa ner det här, orkar inte ta allt.)

Det skulle vara lätt att skratta bort symptomen, men tillsammans med en del annat så påverkas vardagen. Ibland känns det som något Oliver Sachs skulle ha kunnat skriva om, nästan. Så var snälla och läs/svara snällt.

Min man har så länge jag har känt honom haft som ett tics att byta ut vissa ord när han talar. Man märker inte direkt av det om man inte, som vi då, bor ihop.

När jag tänker tillbaka så har det alltid varit så här. De ord som byts ut är alltid motsatsord t.ex. 'Han' blir 'Hon (kvinna/man, honom/henne, norr/söder, katt/hund). Oftast är det "könsbundna" ord som byts ut, ibland rättar han sig själv efter en felsägning, och det här händer ett par gånger varje dag.

Parallellt med detta så har min man problem med motoriken. Både fin- och grovmotorik. Inte så det märks utåt så mycket. Det påverkar dock oss mycket just nu i den livssituation som vi är i.
Han kan överraska mig med att vara otroligt skicklig på att åka skridskor, men cyklar så ostabilt att jag får hjärtat i halsgropen. Han är själv medveten om sina begränsningar vilket vid vissa tillfällen (då av vissa orsaker) är hjärtskärande att se.

Jag vet inte om talet och motoriken hänger ihop, men tillsammans med en del andra saker så har jag ändå känslan av att det gör det. Tilläggas kan att min man är mycket intelligent - långt över medel, har hög integritet, är social och har vänner.

Jag har letat runt efter diagnoser, liknande symptom osv. Men hittar inget som ens kan ge en hint om vad det skulle kunna vara, om det nu går att diagnostisera av en läkare. Så därför skickar jag ut en krok här. Någon som känner igen sig eller situationen? Vet var man kan börja hitta information? Vad ska man söka på? Vad gör man?

Att få iväg honom till VC eller psykolog o.dyl. slutar med stor sannolikhet bara i att han går dit och är mer "påläst" än dem (förutom att han skulle vara "kränkt" av själva frågan).

 

[Snubbelfot]

Jag tänker såhär...

...att det är mer än förståeligt att du funderar på saken, och är orolig - framför allt om du känner att det faktiskt påverkar tillvaron. Samtidigt finns det bitar som gör att jag själv får ett mindre oroande intryck. I första hand att du uppfattat dessa fenomen/symptom under lång tid, i motsats till om det hade varit något som uppkommit eller stegrats under en begränsad tid.
Det du beskriver känns spontant ändå som något som faller inom naturliga variationer hos oss människor. Kanske i en ytterände i något avseende, och helt visst ovanligt, men ändå inte alarmerande. Om en undersökning skulle visa någon definierad specifik åkomma så är det ju dessutom inte säkert att det skulle vara något behandlingsbart hur som helst. Det finns massvis av variationer, både kroppsliga och själsliga, som kan vara följd av sjukdom eller skada eller ingetdera, som ändå faller inom någon form av normalfördelning och som man helt enkelt ofta behöver hitta rätt förhållningssätt till snarare än stånga sig blodig på att försöka påverka. Livskvalitet finns i så många skepnader.

Med det sagt vill jag absolut inte förringa eller avfärda din oro. Du nämner inte om du och din man pratat om det du beskriver? Är det en elefant i rummet, eller något som inte ens finns i det gemensamma medvetandet? Jag tänker att det behöver vara ett av de första stegen, att så odramatiskt som möjligt lyfta upp frågorna till samtal. Fråga om det är något han själv är medveten om, och hur han ser på det, förklara att du är orolig och varför - utan att distansera, utan tvärtom försöka stötta och vara nära. För oavsett om han är medveten hittills eller ej tror jag att man kan gissa att det är jobbiga bitar för honom. Om ni kan prata om det så tror jag att nästa steg, vilket det nu blir, följer av sig självt.

 

[cewe]

Jag kan göra så när jag är stressad (kallar det för min stress-afasi)
Kan säga fel ord och byta om ordföljder, som "kan du steka diskpannan". Ibland kan jag till och med tappa ord och vad saker heter. Som sagt mitt blir värre när jag är stressad och det har varit så större delen av mitt liv. Det är väl så min hjärna fungerar antar jag.

 

[skuggi]

Jag skulle nog inte heller leta en diagnos om jag inte trodde att det skulle hjälpa något.
Eftersom vi inte vet allt om hur det här påverkar är det svårt att råda, men jag tex är helt värdelös på att cykla, har alltid varit, medan jag verkar ha riktigt bra balans till häst. Skridskor är en omöjlighet.
Det handlar väl om vana, vad passar mina styrkor och svagheter osv.
För mig är det inte orsak att utreda mig bara för att jag inte klarar mig på skrillor, men det låter som att det ligger mer bakom din fråga.

Jag tror också att ni bör börja med att prata med varann om detta, om han inte ser något problem med det så är det väl inte så mycket att googla på..

 

[Petruska]

Är han själv oroad?

Vad jag förstår är det här inget som har dykt upp plötsligt? Det är ingen förändring som kommit under senaste tiden, utan han har alltid varit så här? Om det är så, förstår jag inte riktigt din oro? Han kanske stämmer under någon neuropsykiatrisk diagnos, men spelar det någon roll om han inte själv undrar det? Han är ju den han är oavsett om delar av hans egenskaper kan beskrivas med en diagnos eller inte.

 

[Tyrah]

Tack för dina tankar!

Ja, just språkbiten har inte blivit värre i alla fall. Så det är inget alarmerande tack och lov. Med felsägningarna är det som om han omedvetet medvetet "måste" säga fel. Ungefär som en tvångshandling. Fast jag är inte hundra på att det är så, eftersom orden kommer ut utan eftertanke.

Det större problemet är egentligen inte felsägningarna utan det motoriska. Vi har en bebis som båda älskar omåttligt, men som han varken kan klä på eller av, ta upp eller sätta ner på golvet eller i stolen, inte byta blöjor på eller knappt mata. Han kan leka med och ta emot om jag sätter bebis i armarna på honom. Han kan inte flytta/ändra på bebis position hur som helst när hen väl är i famnen. Han kan knappt gå ut med hen i vagnen.
Han lägger all skuld på det motoriska. Att han är "valhänt". Det stämmer till viss del.

Jag har försökt uppmuntra, föreslå, inte pressa, pressat (när jag var magsjuk) osv. men det är motoriken, till en del, som sätter käppar i hjulet. Den andra delen är gissningsvis självförtroendet.

Han missar de dagliga bestyren och umgänget med bebis, samtidigt som jag blir helt urlakad.

 

[Fille]

Jag kan göra så när jag är stressad (kallar det för min stress-afasi)
Kan säga fel ord och byta om ordföljder, som "kan du steka diskpannan". Ibland kan jag till och med tappa ord och vad saker heter. Som sagt mitt blir värre när jag är stressad och det har varit så större delen av mitt liv. Det är väl så min hjärna fungerar antar jag.

Jag gör likadant men behöver inte ens va stressad! Skulle igår fråga sambon "har poppy bajsat i kattlådan" men det blev har katt bajsat i poppylådan...

 

[Petruska]

Tack för dina tankar!

Ja, just språkbiten har inte blivit värre i alla fall. Så det är inget alarmerande tack och lov. Med felsägningarna är det som om han omedvetet medvetet "måste" säga fel. Ungefär som en tvångshandling. Fast jag är inte hundra på att det är så, eftersom orden kommer ut utan eftertanke.

Det större problemet är egentligen inte felsägningarna utan det motoriska. Vi har en bebis som båda älskar omåttligt, men som han varken kan klä på eller av, ta upp eller sätta ner på golvet eller i stolen, inte byta blöjor på eller knappt mata. Han kan leka med och ta emot om jag sätter bebis i armarna på honom. Han kan inte flytta/ändra på bebis position hur som helst när hen väl är i famnen. Han kan knappt gå ut med hen i vagnen.
Han lägger all skuld på det motoriska. Att han är "valhänt". Det stämmer till viss del.

Jag har försökt uppmuntra, föreslå, inte pressa, pressat (när jag var magsjuk) osv. men det är motoriken, till en del, som sätter käppar i hjulet. Den andra delen är gissningsvis självförtroendet.

Han missar de dagliga bestyren och umgänget med bebis, samtidigt som jag blir helt urlakad.

Men om förklaringen är till övervägande delen din mans motorik, inte hans självförtroende eller något annat - vad det nu skulle kunna vara, jag har inga förslag - så måste ju detta ha påverkat en lång rad aktiviteter och verksamheter under hela hans liv?

Finns det fler vanliga saker han inte kan göra? Hushållsarbete? Vad jobbbar han med? Ja, du behöver inte svara, men jag menar: det där måste märkas i många fler sammanhang? Om det bara gäller bebisen, verkar det inte vara motoriken som är problemet. I alla fall inte hela problemet.

Pratade ni inte om detta innan ni fick barn?

Jag förstår att du blir urlakad, plus att han missar kontakten med barnet.

 

[Snubbelfot]

Vi har en bebis som båda älskar omåttligt, men som han varken kan klä på eller av, ta upp eller sätta ner på golvet eller i stolen, inte byta blöjor på eller knappt mata. Han kan leka med och ta emot om jag sätter bebis i armarna på honom. Han kan inte flytta/ändra på bebis position hur som helst när hen väl är i famnen. Han kan knappt gå ut med hen i vagnen.
Han lägger all skuld på det motoriska. Att han är "valhänt". Det stämmer till viss del.

När du beskriver det så, förstår jag att det påverkar det dagliga livet - och åtminstone din livskvalitet. För mig låter det som begränsningar som ändå ligger litet utanför det normalspann som jag pratade om. Är han själv helt avvisade till tanken att det skulle kunna vara värdefullt att titta på möjligheterna till förbättring? Jag kan för litet om sådana besvär för att kunna resonera djupare, men jag föreställer mig att det kan finnas tillstånd som påverkar motoriken och är medicinskt behandlingsbara. Om inte annat så skulle jag kunna tro att kvalificerad träning/övning skulle kunna göra märkbar skillnad. Men det förutsätter förstås ett stort eget engagemang.

 

[Tyrah]

Men om förklaringen är till övervägande delen din mans motorik, inte hans självförtroende eller något annat - vad det nu skulle kunna vara, jag har inga förslag - så måste ju detta ha påverkat en lång rad aktiviteter och verksamheter under hela hans liv?

Finns det fler vanliga saker han inte kan göra? Hushållsarbete? Vad jobbbar han med? Ja, du behöver inte svara, men jag menar: det där måste märkas i många fler sammanhang? Om det bara gäller bebisen, verkar det inte vara motoriken som är problemet. I alla fall inte hela problemet.

Pratade ni inte om detta innan ni fick barn?

Jag förstår att du blir urlakad, plus att han missar kontakten med barnet.

Dålig motorik kände jag till innan bebisen kom ja, men det fanns inte i min föreställningsvärld att det skulle vara fullt så "svårt".
Innan pratade vi mest om den första tiden och han skötte också all markservice i början.

 

[Petruska]

Dålig motorik kände jag till innan bebisen kom ja, men det fanns inte i min föreställningsvärld att det skulle vara fullt så "svårt".
Innan pratade vi mest om den första tiden och han skötte också all markservice i början.

Lyckas ni prata med varandra om det här utifrån ert gemensamma lilla barn? Där tänker jag att en nyckel bör finnas, i ett öppet samtal mellan er. Sen är det ju omöjligt att gissa vidare.

 

[Trani]

Det större problemet är egentligen inte felsägningarna utan det motoriska. Vi har en bebis som båda älskar omåttligt, men som han varken kan klä på eller av, ta upp eller sätta ner på golvet eller i stolen, inte byta blöjor på eller knappt mata. Han kan leka med och ta emot om jag sätter bebis i armarna på honom. Han kan inte flytta/ändra på bebis position hur som helst när hen väl är i famnen. Han kan knappt gå ut med hen i vagnen.
Han lägger all skuld på det motoriska. Att han är "valhänt". Det stämmer till viss del.

Oj då är ju språket det absolut minsta problemet. Har han verkligen så dålig motorik att han inte kan eller är det också att han inte vågar? Om han inte kan byta blöja borde han ha problem att ta på sig sina egna strumpor liksom.

Han borde vara medveten om vilken arbetsbörda som hamnar på dig och därifrån kunna ta en konstruktiv diskussion om det. Kanske kan BVC vara till hjälp?

 

[mandalaki]

Dålig motorik kände jag till innan bebisen kom ja, men det fanns inte i min föreställningsvärld att det skulle vara fullt så "svårt".
Innan pratade vi mest om den första tiden och han skötte också all markservice i början.

Finns det annat som hans motorik klarar? Diska? Duka av? Knyta skorna? Bläddra i en bok? Greja i motorn på bilen? Byta glödlampor?

 

[Philosophia]

Tack för dina tankar!

Ja, just språkbiten har inte blivit värre i alla fall. Så det är inget alarmerande tack och lov. Med felsägningarna är det som om han omedvetet medvetet "måste" säga fel. Ungefär som en tvångshandling. Fast jag är inte hundra på att det är så, eftersom orden kommer ut utan eftertanke.

Det större problemet är egentligen inte felsägningarna utan det motoriska. Vi har en bebis som båda älskar omåttligt, men som han varken kan klä på eller av, ta upp eller sätta ner på golvet eller i stolen, inte byta blöjor på eller knappt mata. Han kan leka med och ta emot om jag sätter bebis i armarna på honom. Han kan inte flytta/ändra på bebis position hur som helst när hen väl är i famnen. Han kan knappt gå ut med hen i vagnen.
Han lägger all skuld på det motoriska. Att han är "valhänt". Det stämmer till viss del.

Jag har försökt uppmuntra, föreslå, inte pressa, pressat (när jag var magsjuk) osv. men det är motoriken, till en del, som sätter käppar i hjulet. Den andra delen är gissningsvis självförtroendet.

Han missar de dagliga bestyren och umgänget med bebis, samtidigt som jag blir helt urlakad.

Nu är jag är ute på extremt hal is, men som anhörig till en person med ocd, så funderar jag på om det kan ha med tvångstankar och tvångshandlingar att göra. Du talar om utbytandet av ord i termer av tics och att han omedvetet medvetet måste säga fel, vilket skulle kunna tala för det. När det gäller motoriken som sådan så finns det visserligen inget som talar för det, men om han kan tänkas ha en benägenhet till tvångstankar så kan de vara kopplade till en oro och ångest över att - på grund av motoriken - tappa barnet, eller av misstag göra barnet illa och att han därför låter bli.

 

[tanten]

Det större problemet är egentligen inte felsägningarna utan det motoriska. Vi har en bebis som båda älskar omåttligt, men som han varken kan klä på eller av, ta upp eller sätta ner på golvet eller i stolen, inte byta blöjor på eller knappt mata. Han kan leka med och ta emot om jag sätter bebis i armarna på honom. Han kan inte flytta/ändra på bebis position hur som helst när hen väl är i famnen. Han kan knappt gå ut med hen i vagnen.
Han lägger all skuld på det motoriska. Att han är "valhänt". Det stämmer till viss del.

Jag har försökt uppmuntra, föreslå, inte pressa, pressat (när jag var magsjuk) osv. men det är motoriken, till en del, som sätter käppar i hjulet. Den andra delen är gissningsvis självförtroendet.

Han missar de dagliga bestyren och umgänget med bebis, samtidigt som jag blir helt urlakad.

Utifrån känns detta som väldigt långt ifrån normalt.

Är han rädd för att något ska hända eller KAN han verkligen inte? Som sagt, hur funkar han i det dagliga? Kan han jobba, svara i en mobil, hantera bestick, bära matkassar?

Jag får - kanske totalt felaktigt - en känsla av att det ä psykiskt? Att han är rädd att lyfta barnet, rädd att hålla det i famnen? Rädd att skada det.

 

[Tyrah]

När du beskriver det så, förstår jag att det påverkar det dagliga livet - och åtminstone din livskvalitet. För mig låter det som begränsningar som ändå ligger litet utanför det normalspann som jag pratade om. Är han själv helt avvisade till tanken att det skulle kunna vara värdefullt att titta på möjligheterna till förbättring? Jag kan för litet om sådana besvär för att kunna resonera djupare, men jag föreställer mig att det kan finnas tillstånd som påverkar motoriken och är medicinskt behandlingsbara. Om inte annat så skulle jag kunna tro att kvalificerad träning/övning skulle kunna göra märkbar skillnad. Men det förutsätter förstås ett stort eget engagemang.

Jag tror att han kan bli bättre med träning, men kanske inte hundra. Om det inte är en utmaning för hjärnan, så har han svårt att hålla motivation för förändring vid liv. Jag har en känsla av, (vilket inte behöver stämma), att det är en kombination av psykisk och någon medfödd blockering.

Jag ska försöka prata med honom, samlar på mig lite tankar och idéer nu. Det som gör det svårt att prata är att han är lättkränkt och gärna dramatisk, så jag vet inte hur jag ska undvika det. Jag har själv svårt att tänka efter innan jag pratar, är gärna rak på sak med alltför hårda ord, så det är som bäddat för konflikt.

 

[Tyrah]

Oj då är ju språket det absolut minsta problemet. Har han verkligen så dålig motorik att han inte kan eller är det också att han inte vågar? Om han inte kan byta blöja borde han ha problem att ta på sig sina egna strumpor liksom.

Han borde vara medveten om vilken arbetsbörda som hamnar på dig och därifrån kunna ta en konstruktiv diskussion om det. Kanske kan BVC vara till hjälp?

Du har rätt i att språket inte är problemet, blev dum rubrik, men jag tror/inbillar mig att symptomen hänger ihop.

BVC är ett bra tips. Ska se om jag orkar dra i det den vägen, då min man där framstår som en väldigt engagerad pappa. (Vilket han är på andra plan som de mer teoretiska.)

 

[Tyrah]

Nu är jag är ute på extremt hal is, men som anhörig till en person med ocd, så funderar jag på om det kan ha med tvångstankar och tvångshandlingar att göra. Du talar om utbytandet av ord i termer av tics och att han omedvetet medvetet måste säga fel, vilket skulle kunna tala för det. När det gäller motoriken som sådan så finns det visserligen inget som talar för det, men om han kan tänkas ha en benägenhet till tvångstankar så kan de vara kopplade till en oro och ångest över att - på grund av motoriken - tappa barnet, eller av misstag göra barnet illa och att han därför låter bli.

Han är väldigt rädd för att tappa bebisen eller att något ska hända när han håller i hen. Vi har pratat om det flera gånger. Han har också stor ångest runt även andra saker. Så har det varit länge, kanske att det är mer nu.

 

[findus]

För att utesluta ngt fysiskt skulle en neuriligundrsökning kunna vara till hjälp. Vc borde kunna ta ett neurlogstatus o remittera vidare om behov finns. Om de motoriska problemen alltid funnits så är det troligen ingen fara. Men smygande o tilltagande neurologiska symtom bör man kolla upp.

 

[skuggi]

Han är väldigt rädd för att tappa bebisen eller att något ska hända när han håller i hen. Vi har pratat om det flera gånger. Han har också stor ångest runt även andra saker. Så har det varit länge, kanske att det är mer nu.

Då låter det ännu mer som att det i botten sitter i huvudet på ett eller annat vis.
Angående hur man tar upp det så tror jag kanske att du kunde försöka ta upp det som en grej som måste lösas - dvs att han kan sköta bebisen. Oavsett om det är för att han inte törs eller rent fysiskt inte kan, så måste han lära sig. Om ni jobbar på med det förutsättningslöst, så kanske det visar sig var problemet är, eller så löser det sig, oavsett vad som var grunden.