U
UrsusRex
Med tanke på att jag skrev i "är din hund farlig tråden" så skriver jag den här tråden.
Jag tog nämligen bort min spaniel i förra veckan efter att hon bet en bekant.
Dom som läst tidigare vet att jag hade problem med den nämnda hunden och att hon kissade på sig i tid och otid, både inne och ute såväl som i sömnen. Det kan definitivt inte ha varit brist på aktivering med tanke på hur mkt tid jag la ner på henne och det var inget medicinskt såvitt ett antal vetterinärbesök kunnat förtälja.
Vidare utöver att jag var tvungen att ta ut henne var annan timme (minst) så ska jag i ärlighetens namn säga att jag aldrig var vidare nöjd med henne. Hon var nervös, sov aldrig, krävde enormt mkt jobb och aktivering för att över huvudtaget fungera någorlunda i vardagslivet. Jag är övertygad om att det beror på aveln eftersom min pappas hund är likadan och kommer från samma linjer.
Hon var också väldigt otydlig i sina signaler, inte direkt så att jag uppfattade det som att hon var osäker utan mer som att hon saknade dom (?????) och farsans hund är likadan.
Sedan blev hon anfallen av en löshund för ett halvår sedan och efter det betedde hon sig garranterat osäkert.
I vilket fall så var det så att hon bet en bekant helt utan förvarning och såvitt vi kunde se helt utan anledning. Han hade minuterna innan hälsat på henne och allt var frid och fröjd som så många gånger innan. efter det stod han och jag och pratade medan hundarna satt lugnt och väntade. Sedan sa vi hejdå och jag började gå, hundarna likaså, bort från platsen i motsatt riktning mot den bekante.
Då helt ur det blå tar spanieln ett språng över min beagle, så att denne slår ikull, och hugger tag i den andres ben där hon riktigt ordentligt ruskar runt som hon gjorde med ett byte under jakt.
Jag komenderar ett skarpt NEJ och hon släpper och beter sig precis som vanligt igen, det hela var över på två sekunder.
Nu står hon vid min sida som om ingenting hänt och jag frågar hur det gick.
- Nä det är ingen fara, men fan vad det gjorde ont svarar han snällt och trevligt.
-Men hur gick det då? frågar jag.
-Tja, vi kan ju titta. säger han och kavlar upp byxbenet på sina arbetsbyxor. Där är ett saftigt blåmärke och ett hål efter en hörntand.
Sedan talade vi en stund och skiljdes som vänner, han tyckte det var synd att jag skulle ta bort henne för det som hände men att samtidigt kunde det ju ha varit ett barn eller någon annan än han som inte hade tagit det lika bra. Som han sa; "Hon bet i vart fall rätt person."
Så nu är hon borta och jag saknar henne mkt samtidigt som jag är lättad över att det är över. Hon tog så mkt tid och plats för att inte tala om energi. Nu känns det som vanligt att ha hund igen och faktum är att jag och beaglen har nog gjort mer framsteg den senaste veckan än på flera månader i fråga om kontakt och dressyr.
P.S
Men FA;AN vad konstigt det känns att sitta med en fyra årig hund som i övrigt är frisk som en nötkärna på vetterinärens golv medan livet försvinner. Men det gick väldigt bra bortsett från att det var lite obehagligt att dom gav henne lugnande innan de "riktiga" sprutorna så att hon vacklade runt på sövda ben och såg olycklig ut. Jag la ner henne och klappade henne så att hon var lugn tills vetterinären kom tillbaks med sprutorna. Jag bölade som en gris och funderade på att stoppa det hela ända tills den första sprutan var given. Men efteråt visste jag att jag gjorde rätt och det kändes lättare även om jag grinade i flera dagar. Nu kan jag i vart fall relatera till det där rådet att ta bort unga hundar, en sak att inse att det behövs en annan att genomföra det.
Men hon hade ett bra liv tänker jag, hon var inte ensam en dag i sitt liv utan var med mig jämt - annars räckte inte tiden till för vad hon krävde. Hon fick mkt aktivering och tillräckligt med jakt. Dagarna innan hade vi spenderat med att träna fält så hon var väl utarbetad efter att lyckligt "jagat". Och framförallt slapp hon bli sjuk, jag minns min första hund; En spets som en morgon 12 år gammal sket blod - hos vetterinären obducerades han och han var bokstavligt talat fylld med tumörer. Han måste ha lidit något fruktansvärt de sista åren men aldrig visat några tecken på det förns det brast den morgonen
Efter apportträning i vatten vid sommarstugan i Dalsland
Mvh
Björn
Jag tog nämligen bort min spaniel i förra veckan efter att hon bet en bekant.
Dom som läst tidigare vet att jag hade problem med den nämnda hunden och att hon kissade på sig i tid och otid, både inne och ute såväl som i sömnen. Det kan definitivt inte ha varit brist på aktivering med tanke på hur mkt tid jag la ner på henne och det var inget medicinskt såvitt ett antal vetterinärbesök kunnat förtälja.
Vidare utöver att jag var tvungen att ta ut henne var annan timme (minst) så ska jag i ärlighetens namn säga att jag aldrig var vidare nöjd med henne. Hon var nervös, sov aldrig, krävde enormt mkt jobb och aktivering för att över huvudtaget fungera någorlunda i vardagslivet. Jag är övertygad om att det beror på aveln eftersom min pappas hund är likadan och kommer från samma linjer.
Hon var också väldigt otydlig i sina signaler, inte direkt så att jag uppfattade det som att hon var osäker utan mer som att hon saknade dom (?????) och farsans hund är likadan.
Sedan blev hon anfallen av en löshund för ett halvår sedan och efter det betedde hon sig garranterat osäkert.
I vilket fall så var det så att hon bet en bekant helt utan förvarning och såvitt vi kunde se helt utan anledning. Han hade minuterna innan hälsat på henne och allt var frid och fröjd som så många gånger innan. efter det stod han och jag och pratade medan hundarna satt lugnt och väntade. Sedan sa vi hejdå och jag började gå, hundarna likaså, bort från platsen i motsatt riktning mot den bekante.
Då helt ur det blå tar spanieln ett språng över min beagle, så att denne slår ikull, och hugger tag i den andres ben där hon riktigt ordentligt ruskar runt som hon gjorde med ett byte under jakt.
Jag komenderar ett skarpt NEJ och hon släpper och beter sig precis som vanligt igen, det hela var över på två sekunder.
Nu står hon vid min sida som om ingenting hänt och jag frågar hur det gick.
- Nä det är ingen fara, men fan vad det gjorde ont svarar han snällt och trevligt.
-Men hur gick det då? frågar jag.
-Tja, vi kan ju titta. säger han och kavlar upp byxbenet på sina arbetsbyxor. Där är ett saftigt blåmärke och ett hål efter en hörntand.
Sedan talade vi en stund och skiljdes som vänner, han tyckte det var synd att jag skulle ta bort henne för det som hände men att samtidigt kunde det ju ha varit ett barn eller någon annan än han som inte hade tagit det lika bra. Som han sa; "Hon bet i vart fall rätt person."
Så nu är hon borta och jag saknar henne mkt samtidigt som jag är lättad över att det är över. Hon tog så mkt tid och plats för att inte tala om energi. Nu känns det som vanligt att ha hund igen och faktum är att jag och beaglen har nog gjort mer framsteg den senaste veckan än på flera månader i fråga om kontakt och dressyr.
P.S
Men FA;AN vad konstigt det känns att sitta med en fyra årig hund som i övrigt är frisk som en nötkärna på vetterinärens golv medan livet försvinner. Men det gick väldigt bra bortsett från att det var lite obehagligt att dom gav henne lugnande innan de "riktiga" sprutorna så att hon vacklade runt på sövda ben och såg olycklig ut. Jag la ner henne och klappade henne så att hon var lugn tills vetterinären kom tillbaks med sprutorna. Jag bölade som en gris och funderade på att stoppa det hela ända tills den första sprutan var given. Men efteråt visste jag att jag gjorde rätt och det kändes lättare även om jag grinade i flera dagar. Nu kan jag i vart fall relatera till det där rådet att ta bort unga hundar, en sak att inse att det behövs en annan att genomföra det.
Men hon hade ett bra liv tänker jag, hon var inte ensam en dag i sitt liv utan var med mig jämt - annars räckte inte tiden till för vad hon krävde. Hon fick mkt aktivering och tillräckligt med jakt. Dagarna innan hade vi spenderat med att träna fält så hon var väl utarbetad efter att lyckligt "jagat". Och framförallt slapp hon bli sjuk, jag minns min första hund; En spets som en morgon 12 år gammal sket blod - hos vetterinären obducerades han och han var bokstavligt talat fylld med tumörer. Han måste ha lidit något fruktansvärt de sista åren men aldrig visat några tecken på det förns det brast den morgonen

Efter apportträning i vatten vid sommarstugan i Dalsland
Mvh
Björn