På privatlektionsstället vid världens ände är det inte så noga med terminer och så, så där har jag möjlighet att rida lektion då och då även under sommaren, trevligt nog! 
På väg till stallet kändes det som att jag förmodligen skulle bli satt att rida den välutbildade men tunga och trötta stora dressyrkolossen igen. Jag vet inte varför, men den lilla kallblodstravaren som jag fått rida de två senaste lektionerna och blivit så kär i kändes bara för bra för att vara sann. Och på något sätt är jag - som hunsad ridskoleryttare utan något att säga till om - väldigt van vid att om jag väl hittar en häst som jag blir väldigt förtjust i, så nog fan får jag inte rida den särskilt mycket.
Jag måste säga att jag nu för tiden inte alls gillar ovissheten över vilken häst man ska få rida på. Förut minns jag att jag tyckte att det var ganska roligt att som ridskoleryttare inte ha den minsta aning om vilken häst som väntade när man åkte till stallet, utan bli satt på vilken häst som helst och få rida massvis med olika hästar. Men den känslan har – hur mycket jag än verkligen har FÖRSÖKT att hålla den kvar! – försvunnit, och ersatts av en där jag definitivt skulle föredra att rida en och samma häst hela tiden. En häst jag gillar, ska tilläggas.
När vi kom fram till stallet så tog ridläraren in den stora dressyrkolossen från hagen och jag kände hur jag resignerade – ”jahapp, då blev det som jag trodde i alla fall”... Sen tror jag att jag måste ha sett ut som en fågelholk, för ridläraren sa ”Cassiopeja, du kan gå och hämta L som står i andra stallet”, och så visade det sig att det var min kortväxta kompis som skulle få rida på dressyrkolossen!
Jag blev så överlycklig så att det bubblade i kroppen! Jag skulle alltså få rida den fantastiskt roliga underbara kallblodstravaren igen!! Åh – kärlek!!!
Första gången jag satt på honom gick det i ärlighetens namn inte särskilt bra alls. Det var mest vingel och alternativa gångarter. Ändå var det bara hur kul som helst! Andra gången jag satt på honom kändes det mycket bättre. Hur skulle det kännas den här gången?
Lektionen började med en skrittövning. Eller ja – i praktiken blev det taktning med travinslag. Men vi jobbade på med att försöka vila på skrittstegen, och emellanåt fick vi till några fina steg faktiskt. Sen var det travövningar och en hel del galopp. Galoppen är inte hans starka sida. Han kan göra superfina fattningar, och jag har börjat bli allt bättre på att hålla kvar honom i en rund och samlad galopp en stund, men det märks ganska tydligt att han tycker att det är enormt jobbigt. Ju längre in på lektionen det går, desto svårare blir det både att göra fina samlade fattningar och att hålla kvar den runda, fina och samlade galoppen i några längre sträckor. Då bryter han istället av, och ibland går han in i vanlig trav och ibland i travartrav. Men han är enormt lyhörd och väldigt lätt att fånga upp, så det är egentligen inga problem. Det känns mest som att det handlar om att träna honom att orka. Och sitter jag bara mjukt och följer med honom och är fokuserad på att hålla oss centrerade och inte rinna iväg, så får vi åtminstone en bra möjlighet att öva på många galoppfattningar!
Han är enormt rolig att rida! Verkligen min typ av häst! Jag blir alldeles bubblande lycklig bara av att sitta på honom! Han är så mjuk och känslig och följsam! Händerna behöver jag knappt använda alls utan de ska bara finnas stilla på plats och hålla i tyglarna – möjligtvis någon kramning med ringfingret för att ställa. För nästan allt sker med säte och skänklar. Fast väldigt lättsamma skänklar, för det här är definitivt ingen häst man behöver ”skrika” på med sina hjälper. Oftast räcker det att jag lägger skänkeln på plats och bara sluter om.
Och han kämpade verkligen på, lillkillen! I avtravningen kändes han jättehärlig och gick med långa fina steg som han vilade på, och tog för sig ordentligt. Alldeles sjöblöt av svett blev han, men han kändes positiv och VILLE verkligen försöka så gott han kunde, och trippade oftast på med öronen framåt och kändes nöjd. Och nöjd kan man verkligen säga att jag var. Eller nöjd är nog en underdrift. Lycklig är ordet.
På väg till stallet kändes det som att jag förmodligen skulle bli satt att rida den välutbildade men tunga och trötta stora dressyrkolossen igen. Jag vet inte varför, men den lilla kallblodstravaren som jag fått rida de två senaste lektionerna och blivit så kär i kändes bara för bra för att vara sann. Och på något sätt är jag - som hunsad ridskoleryttare utan något att säga till om - väldigt van vid att om jag väl hittar en häst som jag blir väldigt förtjust i, så nog fan får jag inte rida den särskilt mycket.
Jag måste säga att jag nu för tiden inte alls gillar ovissheten över vilken häst man ska få rida på. Förut minns jag att jag tyckte att det var ganska roligt att som ridskoleryttare inte ha den minsta aning om vilken häst som väntade när man åkte till stallet, utan bli satt på vilken häst som helst och få rida massvis med olika hästar. Men den känslan har – hur mycket jag än verkligen har FÖRSÖKT att hålla den kvar! – försvunnit, och ersatts av en där jag definitivt skulle föredra att rida en och samma häst hela tiden. En häst jag gillar, ska tilläggas.
När vi kom fram till stallet så tog ridläraren in den stora dressyrkolossen från hagen och jag kände hur jag resignerade – ”jahapp, då blev det som jag trodde i alla fall”... Sen tror jag att jag måste ha sett ut som en fågelholk, för ridläraren sa ”Cassiopeja, du kan gå och hämta L som står i andra stallet”, och så visade det sig att det var min kortväxta kompis som skulle få rida på dressyrkolossen!
Jag blev så överlycklig så att det bubblade i kroppen! Jag skulle alltså få rida den fantastiskt roliga underbara kallblodstravaren igen!!
Åh – kärlek!!! Första gången jag satt på honom gick det i ärlighetens namn inte särskilt bra alls. Det var mest vingel och alternativa gångarter.
Ändå var det bara hur kul som helst! Andra gången jag satt på honom kändes det mycket bättre. Hur skulle det kännas den här gången?Lektionen började med en skrittövning. Eller ja – i praktiken blev det taktning med travinslag.
Men vi jobbade på med att försöka vila på skrittstegen, och emellanåt fick vi till några fina steg faktiskt. Sen var det travövningar och en hel del galopp. Galoppen är inte hans starka sida. Han kan göra superfina fattningar, och jag har börjat bli allt bättre på att hålla kvar honom i en rund och samlad galopp en stund, men det märks ganska tydligt att han tycker att det är enormt jobbigt. Ju längre in på lektionen det går, desto svårare blir det både att göra fina samlade fattningar och att hålla kvar den runda, fina och samlade galoppen i några längre sträckor. Då bryter han istället av, och ibland går han in i vanlig trav och ibland i travartrav. Men han är enormt lyhörd och väldigt lätt att fånga upp, så det är egentligen inga problem. Det känns mest som att det handlar om att träna honom att orka. Och sitter jag bara mjukt och följer med honom och är fokuserad på att hålla oss centrerade och inte rinna iväg, så får vi åtminstone en bra möjlighet att öva på många galoppfattningar! Han är enormt rolig att rida! Verkligen min typ av häst! Jag blir alldeles bubblande lycklig bara av att sitta på honom!
Han är så mjuk och känslig och följsam! Händerna behöver jag knappt använda alls utan de ska bara finnas stilla på plats och hålla i tyglarna – möjligtvis någon kramning med ringfingret för att ställa. För nästan allt sker med säte och skänklar. Fast väldigt lättsamma skänklar, för det här är definitivt ingen häst man behöver ”skrika” på med sina hjälper. Oftast räcker det att jag lägger skänkeln på plats och bara sluter om.Och han kämpade verkligen på, lillkillen! I avtravningen kändes han jättehärlig och gick med långa fina steg som han vilade på, och tog för sig ordentligt. Alldeles sjöblöt av svett blev han, men han kändes positiv och VILLE verkligen försöka så gott han kunde, och trippade oftast på med öronen framåt och kändes nöjd. Och nöjd kan man verkligen säga att jag var. Eller nöjd är nog en underdrift. Lycklig är ordet.
