Som barn bodde jag på en öde ö i en grotta

Status
Stängd för vidare inlägg.
En sommar tillsammans med mina föräldrar och min storebror. Man kunde vada dit från en större ö i Medelhavet när det var lågvatten. Jag var 4 år o lärde mig simma genom att min bror knuffade av mig från luftmadrassen ca 20 meter från land, han fick en avhyvling av mina föräldrar som av någon outgrundlig anledning lät oss bada i havet utan uppsyn.

Minnet kom upp när jag läste tråden om mjölk till havregröt. Vår stapelvara på ön var havregryn blandat med russin o pulvermjölk, detta blandades ut med vatten. Jag minns att dom tyckte jag var fånig som inte ville äta det efter att ha hittat en skalbagge i blandningen. Jag tror inte ens att de gjorde eld o kokade vatten till sitt pulverkaffe.

Vi åt även vattenmelon o vindruvor som forslades dit av en lokal fiskare. Har jag nämnt att mina föräldrar var nudister o hobby antroposofer? Där fanns inget färskvatten på ön.
 

En sommar tillsammans med mina föräldrar och min storebror. Man kunde vada dit från en större ö i Medelhavet när det var lågvatten. Jag var 4 år o lärde mig simma genom att min bror knuffade av mig från luftmadrassen ca 20 meter från land, han fick en avhyvling av mina föräldrar som av någon outgrundlig anledning lät oss bada i havet utan uppsyn.

Minnet kom upp när jag läste tråden om mjölk till havregröt. Vår stapelvara på ön var havregryn blandat med russin o pulvermjölk, detta blandades ut med vatten. Jag minns att dom tyckte jag var fånig som inte ville äta det efter att ha hittat en skalbagge i blandningen. Jag tror inte ens att de gjorde eld o kokade vatten till sitt pulverkaffe.

Vi åt även vattenmelon o vindruvor som forslades dit av en lokal fiskare. Har jag nämnt att mina föräldrar var nudister o hobby antroposofer? Där fanns inget färskvatten på ön.
Vad tänkte och kände du om det då? Och hur tänker och känner du om det idag?
 
Vad tänkte och kände du om det då? Och hur tänker och känner du om det idag?
Det kanske blir en bok om det i framtiden, mina föräldrar har skrivit en bok om den sommaren. Där publicerade de en bild på mig när jag lämnades i ett nunnekloster då dom skulle bestiga öns största berg.
 
Jag undrar hur dina föräldrar såg på sitt föräldraskap. Vad ville de tillföra sin avkomma? Vad ville de åtstadkomma med livet? Vad trodde de utfallet av det föräldrarskapet skulle bli.

Det svindlar att tänka på att förlika sig med detta.
 
Jag undrar hur dina föräldrar såg på sitt föräldraskap. Vad ville de tillföra sin avkomma? Vad ville de åtstadkomma med livet? Vad trodde de utfallet av det föräldrarskapet skulle bli.

Det svindlar att tänka på att förlika sig med detta.
Jag tror att de mest tänkte på sig själva.
 
Jag undrar hur dina föräldrar såg på sitt föräldraskap. Vad ville de tillföra sin avkomma? Vad ville de åtstadkomma med livet? Vad trodde de utfallet av det föräldrarskapet skulle bli.

Det svindlar att tänka på att förlika sig med detta.
Dom trodde på fri uppfostran à la Dr. Spoock (stavning?) dom insåg att det inte var en så bra idé när jag var 13 år o började röka. Jag såg ut som Twiggy o min salig mor köpte förklaringen att jag bantade när hon hittade Preludin i min garderob. Jag hade munnen full av jodindränkta kompresser pga alla sår, dessa tog jag omsorgsfullt ut vid varje måltid, vi åt på lyxhotell. Jag levde på thé o skorpor o kräktes som en gris om jag åt något annat. Hon märkte aldrig att jag snodde hennes p piller innan jag köpte egna på apoteket.
Vi bodde i Nord Afrika då o läkarna hade inte hört talas om anorexi, fick en massa vitaminer utskrivna. Själva begreppet fanns inte då.
 
Jag trodde jag förlikat mig med det, men tydligen är det ett öppet sår fortfarande efter två år i psykoterapi o fem år i psykoanalys.

Mer än så vill jag inte utlämna mig här.
Tänker att det inte är så konstigt. Jag vet inte hur du känner, men jag har också sår från barndomen, och jag känner att terapi i vuxen ålder kan bara göra så mycket. Liksom, skadan är redan skedd, barn-jag fick aldrig någon terapi att hantera det, och terapi i vuxen ålder kan bara hjälpa mig att hantera spåren av det onda i barndomen, det kan aldrig göra ogjort en traumatisk barndom, barn-jag led lika mycket hur mycket terapi och hjälp jag än får som vuxen.
Menar inte att låta så pessimistiskt, utan tänker mer att man kanske inte behöver vara helt perfekt och välmående hela tiden, att det är okej att ha inre sår som ibland går upp och blöder. Så länge det inte tar över, man kan hantera det och mår bra i övrigt är det kanske okej att tillåta sig själv att ha dagar när man mår piss och bara sitter i soffan och gråter. Människor är olika starka/känsliga, en del kan lägga sånt bakom sig helt, andra får ibland flashbacks och stunder då det är extra jobbigt. Jag hoppas du förstår vad jag menar? Känner att jag svamlar lite, svårt att sätta ord på vad jag vill få fram...
Hoppas iaf att du har bra människor omkring dig nu som du kan känna dig trygg med och luta dig mot om du behöver det. :heart
 
Jag håller med @macbeth . Dåtid finns där men man måste släppa det.
När man vet varför och jobbat sig genom händelserna i huvudet (för det tror jag är bra att man gör, gärna med ett proffs som hjälp) så får man ha en strategi. Om detta händer och jag då reagerar så på grund av det "gamla" så ska jag göra si. Programmera in en plan.
 
  • Gilla
Reactions: ptr
Ibland får man inga svar på varför heller. Man kan inte påverka, eller ända. Man kan bara försöka att inte göra om samma sak mot sina egna barn och människor omkring. En del borde inte skaffat barn, men gjorde det ”för att det skulle/ska man”. Det är sorgligt men inte möjligt att påverka. Hur förhåller sig din bror? Kan ni prata om det?
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Kattbilder #10
  • Uppdateringstråd 30
  • Valp 2024

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp