Små barn stora frågor

[Monifa]

Har du provat att fråga honom vad han tror vare sig det är vattenpölar eller döden? Har han formulerat en fråga, kanske han också har funderat på svaret. Har du tur så får ni en dialog och en diskussion istället för det vanliga fråga-svar-fråga-svar-pratet.

Jag får lite gåshud av det här Nu förstår jag att barnet inte alltid har en tanke om saker o ting men att lägga en grund för reflektion och att tänka själv innan svaret kommer Tänker att det har man stor nytta av senare i livet.

 

[Sar]

Vad hade jag inte gett före att han skulle acceptera ett sådant svar på vissa frågor.
Vissa saker finns det ju ingen grundorsak till men det accepteras inte här.

Jag tänker att det nog beror på fråga. Vissa saker går ju att förklara men andra är ju betydligt mer svårförklarliga... Man kan ju inte göra mer än sitt bästa för att hitta svar.

 

[Sofie_B]

Hur gör ni andra när era barn ställer alldeles för svåra frågor?

Det här är ju så svårt tycker jag! Kommer ihåg när man själv var liten, mamma och pappa visste ju svaret på allt och då fanns inte google på samma sätt.. undrar hur mycket dom höftade och hittade på egentligen. Nog för att dom båda är allmänbildade men jag tror nog att det skarvades en del.

Mannens barn är 9 och 11 och kan ibland ställa ganska invecklade frågor, t.ex. om Israel-Palestina-konflikten. Eller hur det skulle bli om Trump blev president, vad det skulle göra med vår ekonomi och världsekonomin. Jag tycker att det är svårt att veta hur man bäst ska svara på deras nivå. Så att dom förstår liksom, även när det är ganska komplexa ämnen. Vi ljuger aldrig för dom, utan vet vi inte så försöker vi ta reda på. Någon gång har jag väl dock gissat liiiiite när jag har svarat och svarat så som jag tyckt att det borde vara.

Jobbigast tycker jag att det är när 11-åringen frågar om döden och sånt. Han är en sån skör själ och oroar sig väldigt mycket och det är svårt att svara på sanningsenligt utan att göra honom ledsen. Ja, hans farfar kommer nog att dö snart. Och ja, det finns risk att vi behöver avliva hunden inom en hyfsat snar framtid. Känns inte rätt att säga att det inte är så, men säger man att det är så så blir han helt förstörd och kan inte sova och så vidare så det blir inte heller bra.

Jag tycker att det är roligast när dom frågar om sex, mest för att min man blir så obekväm då.

 

[TeamLundVer]

Uppmuntra det! Läs böcker för honom som egentligen är för äldre barn (men inte läskiga så klart). Stimulera vetgirigheten så mycket som möjligt. Skaffa "så funkar det" böcker och läs osv. Du sitter i ett gyllene läge med ett barn i bästa åldern för att lära sig saker och som vill lära sig saker!

Vi brukar låna faktaböcker för barn på biblioteket. Går mycket på museum och nu när han fyllde år fick han boken om Amelia Earhart.
Det ska bli spännande att se vart detta tar vägen.

 

[ameo]

Men fyra barn som passerat tusen-frågor-om-dagen-åldern har man svarat på ett stort antal frågor genom åren. Ofta när vi suttit i bilen på väg nånstans.
Och utöver att jag många gånger undrat "varför vet jag det här??" när jag svarat på barnens frågor, så har jag också lärt mig att det är okej att säga "det vet inte jag, men jag ska försöka ta reda på det när vi kommit hem". Och oftast har både jag och barnen hunnit glömma det tills vi kommit hem, det har gått bra det också...

 

[Petruska]

Det där är ju en av de roligaste sakerna med föräldraskapet, tycker jag. Jag har aldrig ens tänkt att det skulle vara problematiskt.

 

[escodobe]

Det där är ju en av de roligaste sakerna med föräldraskapet, tycker jag. Jag har aldrig ens tänkt att det skulle vara problematiskt.

fatta min besvikelse när jag hade med systersonen till biopalatsen som har symbol för icke könsuppdelade toaletter och han frågade om den, jag påbörjade en lång förklaring om olika kön, trans ect men kom liksom bara till "... och en del är varken pojkar eller flickor...." innan han svarade typ "jaha och rykte på axlarna" så okomplicerat tyckte han att det var *s*

 

[*Gotlandsrusset*]

Det kan väl inte bara vara vår son som är extremt frågvis? Visst är ni fler föräldrar där ute som slitet ert hår i era semipedagogiska försök att ingående förklara livets alla mysterier för era barn?

Vår son började fråga ingående runt sin tvåårsdag (han har nyss fyllt tre). Ni vet, det där vanliga varför då.
Det byttes dock i rask takt ut mot mer ingående frågor. Han gick från att vilja veta vad en bulldozer är till vad varenda mojäng på den heter till varför vattenpölar försvinner till hur mossa uppstår till timslånga samtal om mögel (DET var en upplyftande bilresa ) till idag varför man dör, varför det är okej att dö när man är gammal men inte bra när man är ung, var man tar vägen då och vad som händer med ens kropp...

Alltså jag känner mig så lost.
När det gäller regn mm försöker vi förklara ner på molekylnivå för han ger sig inte innan det är helt utrett. Men döden? Han är tre år och med mycket tankar så jag vill ju inte skrämma honom samtidigt som jag vill tillmötesgå hans vetvilja. Jag kom på mig själv i bilen att till slut säga att man kommer till himlen när man dör
Och sonen "ja men då kan vi ju flyga upp och hämta ner dem igen"

Ähum

Hur gör ni andra när era barn ställer alldeles för svåra frågor?

Jag svarar på det jag kan, kan jag inte så är jag ärlig med det. Jag vill inte att han ska se mig som allvetande utan mänsklig, se att det är okey att inte kunna allt men att man alltid kan ta reda på det om man så önskar.

Igår cyklade vi förbi en kyrkogård. Han undrade naturligtvis vad en kyrkogård är så jag svarade att där ligger man när man har dött. Sen pratade vi nog säkert i en halvtimme om varför, hur, vem som ligger där osv.

Är glad att han är nyfiken, sen är det svårt att veta hur mycket man ska säga men jag vill vara ärlig. Jag vill inte att han ska tro saker som inte är sant. Rätt eller fel det vet jag inte

 

[Petruska]

fatta min besvikelse när jag hade med systersonen till biopalatsen som har symbol för icke könsuppdelade toaletter och han frågade om den, jag påbörjade en lång förklaring om olika kön, trans ect men kom liksom bara till "... och en del är varken pojkar eller flickor...." innan han svarade typ "jaha och rykte på axlarna" så okomplicerat tyckte han att det var *s*

Jag hade en lång diskussion med mitt plastbarnbarn om skillnaden mellan termen lussekatt och begreppet lussekatt i förrgår. Därefter gick vi över till vad lussekatt kan tänkas heta på spanska, och kom ju osökt in på hur man kan konstruera sammansatta ord på olika språk. Det där är ju en så himla bra sak med svenskan. Ungen är sex år.

 

[TinyWiny]

Jag håller med @Petruska jag älskade den tiden då barnen frågade om allt, precis allt. Det jag inte visste svaret på gick vi till biblioteket och kollade upp (detta var innan internets tid.) Att få höra barns funderingar ger en helt annan dimension till det vi kallar för verklighet. Deras tankar om varför det är si eller så är fantastiska och deras vetgirighet så viktig och så underbar.

 

[TeamLundVer]

Men fyra barn som passerat tusen-frågor-om-dagen-åldern har man svarat på ett stort antal frågor genom åren. Ofta när vi suttit i bilen på väg nånstans.
Och utöver att jag många gånger undrat "varför vet jag det här??" när jag svarat på barnens frågor, så har jag också lärt mig att det är okej att säga "det vet inte jag, men jag ska försöka ta reda på det när vi kommit hem". Och oftast har både jag och barnen hunnit glömma det tills vi kommit hem, det har gått bra det också...

Vår son har tyvärr elefantminne så glöms ingenting

 

[TeamLundVer]

Det där är ju en av de roligaste sakerna med föräldraskapet, tycker jag. Jag har aldrig ens tänkt att det skulle vara problematiskt.

Det är ju inte frågandet i sig som kan vara problematiskt utan hur man ger korrekta svar som passar en 3-åring.
Jag vill helst inte ge honom mardrömmar.

 

[Sleepy]

Det där är ju en av de roligaste sakerna med föräldraskapet, tycker jag. Jag har aldrig ens tänkt att det skulle vara problematiskt.

Håller med och tänk vad dessa diskussioner gör för språkutvecklingen och ordförrådet. Älskar nyfikenhet, det är en sån bra egenskap.

 

[ameo]

Vår son har tyvärr elefantminne så glöms ingenting

Det är ju egentligen bra, då kan man ju syå för sitt ord och googla när man kommit hem...
Hos oss har det hänt att samma fråga kommit upp fler gånger, givetvis alltid i bilen en bra bit hemifrån. Jag har bett barnen påminna mig, men vi har tydligen liknande guldfiskminne...

Håller med och tänk vad dessa diskussioner gör för språkutvecklingen och ordförrådet. Älskar nyfikenhet, det är en sån bra egenskap.

Våra barns lärare i F-3 (de har haft samma, liten skola) har sagt många gånger att "Det märks att ni pratar mycket med era barn!"...

 

[Tassetass]

Det är ju inte frågandet i sig som kan vara problematiskt utan hur man ger korrekta svar som passar en 3-åring.
Jag vill helst inte ge honom mardrömmar.

Det där har jag funderat mycket på, för jag var ett sånt barn som lätt fick mardrömmar när jag fick veta saker, men jag drömde ännu värre mardrömmar när hjärnan själv fick fylla i luckorna eller när jag själv gav mig ut på informationsjakt och därmed inte hade något filter alls.

Jag var förvisso lite äldre än tre då, men jag minns mycket väl när jag var runt fem och hade sett något i tidningen om säljakt. Frågade mina föräldrar men fick nog inte ett tillräckligt bra svar, för istället fick jag reda på att det skulle vara ett program om det på tv och de få minutrar jag hann se räckte för att - på fullaste allvar - ge mig men för livet (vill minnas att ett syskon eller två fick skäll för att de inte avlägsnade mig från vardagsrummet). Jag minns fortfarande exakt allt jag såg i det där programmet, nästan 30 år senare. I det fallet hade det varit bättre med en kanske brutal men ändå rak förklaring från föräldrarna, för då hade jag kanske åtminstone sluppit de där väldigt visuella förklaringarna som verkligen fastnade.

I mitt fall fanns det liksom ingen väg runt mardrömmar och dåligt mående, det handlade mest om skadekontroll, och skadekontroll gjordes bäst genom att prata om positiva saker. Jag bröt ihop över tjuvjakt på olika djur, men blev glad t.ex. över att det fanns organisationer som WWF och andra som jobbade mot tjuvjakten. Jag bröt ihop över att barn for illa i krig, men blev glad t.ex. över att en del barn fick komma till Sverige och andra länder där det inte var krig. Så där fortsatte det, med miljöförstöring, valjakt, dödsstraff, naturkatastrofer osv osv. Att visa att för varje hemskhet och för allt mörker så fanns det goda krafter som kämpade emot var, och är fortfarande, viktigt för att jag inte skulle (ska) bryta ihop över all världens elände.

 

[TinyWiny]

Det där har jag funderat mycket på, för jag var ett sånt barn som lätt fick mardrömmar när jag fick veta saker, men jag drömde ännu värre mardrömmar när hjärnan själv fick fylla i luckorna eller när jag själv gav mig ut på informationsjakt och därmed inte hade något filter alls.

Jag var förvisso lite äldre än tre då, men jag minns mycket väl när jag var runt fem och hade sett något i tidningen om säljakt. Frågade mina föräldrar men fick nog inte ett tillräckligt bra svar, för istället fick jag reda på att det skulle vara ett program om det på tv och de få minutrar jag hann se räckte för att - på fullaste allvar - ge mig men för livet (vill minnas att ett syskon eller två fick skäll för att de inte avlägsnade mig från vardagsrummet). Jag minns fortfarande exakt allt jag såg i det där programmet, nästan 30 år senare. I det fallet hade det varit bättre med en kanske brutal men ändå rak förklaring från föräldrarna, för då hade jag kanske åtminstone sluppit de där väldigt visuella förklaringarna som verkligen fastnade.

I mitt fall fanns det liksom ingen väg runt mardrömmar och dåligt mående, det handlade mest om skadekontroll, och skadekontroll gjordes bäst genom att prata om positiva saker. Jag bröt ihop över tjuvjakt på olika djur, men blev glad t.ex. över att det fanns organisationer som WWF och andra som jobbade mot tjuvjakten. Jag bröt ihop över att barn for illa i krig, men blev glad t.ex. över att en del barn fick komma till Sverige och andra länder där det inte var krig. Så där fortsatte det, med miljöförstöring, valjakt, dödsstraff, naturkatastrofer osv osv. Att visa att för varje hemskhet och för allt mörker så fanns det goda krafter som kämpade emot var, och är fortfarande, viktigt för att jag inte skulle (ska) bryta ihop över all världens elände.

Du låter så lik min dotter! Det finns en anledning till att hennes nappar skulle skickas till barnhemsbarnen i Rumänien. Hon sa, jag har dig mamma, de har ingen Sådan empati och sådan förmåga att förstå redan som riktigt liten. Jag är likadan, att fantisera är värre än sanningen även om den är grym. Att få förklarat för sig även riktigt svåra, fruktansvärda och hemska saker som att barn är ensamma och gråter i total misär och ingen finns för dem är även det viktigt att förklara för ett barn.

 

[Tassetass]

Du låter så lik min dotter! Det finns en anledning till att hennes nappar skulle skickas till barnhemsbarnen i Rumänien. Hon sa, jag har dig mamma, de har ingen Sådan empati och sådan förmåga att förstå redan som riktigt liten. Jag är likadan, att fantisera är värre än sanningen även om den är grym. Att få förklarat för sig även riktigt svåra, fruktansvärda och hemska saker som att barn är ensamma och gråter i total misär och ingen finns för dem är även det viktigt att förklara för ett barn.

Jag har ju sagt i flera år att du borde adoptera mig.

Skämtåsido... Det ska bli intressant att se om min dotter blir lik mig, som ju fungerar enligt ovan, eller om hon blir mer lik pappan som är av en annan sort. Han tänker och analyserar, men han gör det inte med hela känslolivet som insats.

 

[Petruska]

Det är ju inte frågandet i sig som kan vara problematiskt utan hur man ger korrekta svar som passar en 3-åring.
Jag vill helst inte ge honom mardrömmar.

Jag har kanske gett treåringar mardrömmar, vad vet jag, men jag har inte heller upplevt den aspekten som särskilt svårhanterlig. Jag minns en kompis som hade stora kval inför att prata om någon död mormor el dyl, men jag har inte heller tyckt att döden är särskilt svår att prata om. Hur flygplan fungerar är jag inte särskilt bra på att reda ut, men mina usla förklaringar bör ändå inte ha gett mardrömmar, tycker jag.

 

[Petruska]

Det där har jag funderat mycket på, för jag var ett sånt barn som lätt fick mardrömmar när jag fick veta saker, men jag drömde ännu värre mardrömmar när hjärnan själv fick fylla i luckorna eller när jag själv gav mig ut på informationsjakt och därmed inte hade något filter alls.

Jag var förvisso lite äldre än tre då, men jag minns mycket väl när jag var runt fem och hade sett något i tidningen om säljakt. Frågade mina föräldrar men fick nog inte ett tillräckligt bra svar, för istället fick jag reda på att det skulle vara ett program om det på tv och de få minutrar jag hann se räckte för att - på fullaste allvar - ge mig men för livet (vill minnas att ett syskon eller två fick skäll för att de inte avlägsnade mig från vardagsrummet). Jag minns fortfarande exakt allt jag såg i det där programmet, nästan 30 år senare. I det fallet hade det varit bättre med en kanske brutal men ändå rak förklaring från föräldrarna, för då hade jag kanske åtminstone sluppit de där väldigt visuella förklaringarna som verkligen fastnade.

I mitt fall fanns det liksom ingen väg runt mardrömmar och dåligt mående, det handlade mest om skadekontroll, och skadekontroll gjordes bäst genom att prata om positiva saker. Jag bröt ihop över tjuvjakt på olika djur, men blev glad t.ex. över att det fanns organisationer som WWF och andra som jobbade mot tjuvjakten. Jag bröt ihop över att barn for illa i krig, men blev glad t.ex. över att en del barn fick komma till Sverige och andra länder där det inte var krig. Så där fortsatte det, med miljöförstöring, valjakt, dödsstraff, naturkatastrofer osv osv. Att visa att för varje hemskhet och för allt mörker så fanns det goda krafter som kämpade emot var, och är fortfarande, viktigt för att jag inte skulle (ska) bryta ihop över all världens elände.

Ja, så har jag gjort mycket. Pekat på någon sorts metod för att lösa problem, när det har varit oundvikligt att prata om hemska saker. Jag uppfattar att mina föräldrar bara förklarade skiten, utan att ge någon väg framåt, och det har jag velat undvika.

 

[TinyWiny]

Jag har ju sagt i flera år att du borde adoptera mig.

Skämtåsido... Det ska bli intressant att se om min dotter blir lik mig, som ju fungerar enligt ovan, eller om hon blir mer lik pappan som är av en annan sort. Han tänker och analyserar, men han gör det inte med hela känslolivet som insats.

heart