Sluta vara rädd i ridningen? För mycket konsekvenstänk?

[musicmakesit]

Jag red som ung, men slutade i tonåren efter en olycka där jag skadade mig ganska allvarligt. Tog några år att bli helt återställd och vid det laget hade jag blivit så rädd att jag slutade med hästar helt. Började rida igen för lite över tre år sedan (har då gått över 10 år sen jag slutade) och lyckades sakta men säkert få bättre självförtroende. Men jag kan inte få bort rädslan, jag ser hur mina vänner i min ridgrupp och en kompis jag har medryttarhäst tillsammans med utvecklas och kommer framåt, hoppar och utmanar sig själva. Medans jag, efter att ha trillat av ett par gånger nu i somras (inget allvarligt, utan bara hoppat upp igen direkt), har blivit så fruktansvärt rädd igen. Vågar inte ens galoppera längre och trillar av så fort jag försöker, vet inte om jag spänner mig eller vad jag gör för fel men får det inte att funka och blir bara räddare och räddare. Jag blir så ledsen och frustrerad över att jag är så rädd fortfarande, för jag vill verkligen inget hellre än att utvecklas i min ridning. Totalt älskar stallet, hästarna och ridningen och känner en stor sorg över att jag inte lyckas ”övervinna min rädsla”.

Så till min fråga; hur har ni, som kanske varit rädda, kommit över det? Hur slutar man ha ett så fruktansvärt konsekvenstänk? Tänker hela tiden att ”jag kan ju bli sparkad i hagen och bryta käken, jag kan ju faktiskt ramla av och fastna i stigbygeln, jag kan ju bryta benen” osv, och kan inte riktigt säga till mig själv att det inte stämmer – för så ÄR det ju när man håller på med djur att det finns en risk. Men vill inte att det ska bidra till en så paralyserande rädsla som det i nuläget gör…

 

[Lingon]

Måste du galoppera just nu? Jag är inte rädd som du är. Men jag har lärt mig att jag aldrig ska göra något hästrelaterat jag inte känner mig bekväm med. Om du har en medryttarhäst så gör bara det du känner du är bekväm med. Om du bara är bekväm med att skritta, gör bara det. Lugna skritturer i skogen är trevligt för både häst och ryttare. Om, bara om, du nån dag skulle känna att just nu vill jag göra det här (trava, galoppera eller vad som) så gör det. Men känner du inte att det känns bra så gör det inte. Det är inget fel i att släppa tankarna på att utvecklas och bara rida för att det är roligt. Om du någon dag inte känner för att rida medryttarhästen så gå en promenad med den istället och låt den beta lite och ha det trevligt.

 

[Murray]

https://equipodden.podbean.com/e/89-ridradsla-med-anna-nordin/

 

[skiesabove]

Som med andra rädslor: du måste börja där du känner dig tillräckligt trygg och repetera repetera repetera. Det kanske är skritt med ledare, det kanske är stillastående. När du känner att din stressnivå sjunkit i det momentet, och det börjar kännas tråkigt, är du redo att pusha och ta nästa gångart.

Om du är så spänd att du trillar av när du gallopperar är det uppenbarligen inte läge för dig att träna galopp just nu. Och när du är redo för trav och galopp, gör det på en häst du litar på till hundratio procent. En lugn läromästare.

Jag kan också rekommendera att träna styrka och balans utanför stallet. Styrketräning, yoga, pilates, simning, sånt du gillar. När du litar på din kropp minskar rädslan.

Ta rädslan på allvar . Den kommer inte försvinna av sig själv. Det är inget du kan tvinga bort. Det måste tränas bort.

 

[Islandshästryttare]

Jag red som ung, men slutade i tonåren efter en olycka där jag skadade mig ganska allvarligt. Tog några år att bli helt återställd och vid det laget hade jag blivit så rädd att jag slutade med hästar helt. Började rida igen för lite över tre år sedan (har då gått över 10 år sen jag slutade) och lyckades sakta men säkert få bättre självförtroende. Men jag kan inte få bort rädslan, jag ser hur mina vänner i min ridgrupp och en kompis jag har medryttarhäst tillsammans med utvecklas och kommer framåt, hoppar och utmanar sig själva. Medans jag, efter att ha trillat av ett par gånger nu i somras (inget allvarligt, utan bara hoppat upp igen direkt), har blivit så fruktansvärt rädd igen. Vågar inte ens galoppera längre och trillar av så fort jag försöker, vet inte om jag spänner mig eller vad jag gör för fel men får det inte att funka och blir bara räddare och räddare. Jag blir så ledsen och frustrerad över att jag är så rädd fortfarande, för jag vill verkligen inget hellre än att utvecklas i min ridning. Totalt älskar stallet, hästarna och ridningen och känner en stor sorg över att jag inte lyckas ”övervinna min rädsla”.

Så till min fråga; hur har ni, som kanske varit rädda, kommit över det? Hur slutar man ha ett så fruktansvärt konsekvenstänk? Tänker hela tiden att ”jag kan ju bli sparkad i hagen och bryta käken, jag kan ju faktiskt ramla av och fastna i stigbygeln, jag kan ju bryta benen” osv, och kan inte riktigt säga till mig själv att det inte stämmer – för så ÄR det ju när man håller på med djur att det finns en risk. Men vill inte att det ska bidra till en så paralyserande rädsla som det i nuläget gör…

Jag var livrädd efter en ridolycka när jag började rida igen fick jag nästan panik av andra gångarter än skritt. Jag hittade ett bra ställe att rida på med trygga hästar och en grymt duktig ridlärare som har pushat lagom mycket. Att rida utanför paddocken igen fanns inte i min tankevärld då. Jag har tagit det lugnt, har en gyllene regel jag gör bara sånt jag är bekväm med för dagen. Numera rider jag i alla gångarter även på uteritt men i början när jag red ut så fick min ridlärare leda hästen. Vi hade grimma under tränset. Tog bara privatlektioner och började rida ut 5-10 minuter i slutet av en lektion.

Fundera på vad vågar just nu och sitt bara på trygga hästar och ta hjälp av någon klok och duktig person är mina bästa tips. Fråga gärna mer om du vill ha mer info om vad jag gjort.

 

[Silver Girl]

Jag har inte varit fullt så rädd men för mig hjälpte det att hitta rätt häst och bara rida den.

För mig var det ett äldre tryggt islandssto jag blev medryttare på. Hon var tillräckligt liten att jag kände att jag satt stadigt trots att jag är kort med korta ben. Hon blev sällan rädd och de få gånger (tre på två år) det hände hade hon ju inte halvblodens snabba reaktion så jag hängde med och var inte ens nära att åka av. Och galoppen var inte alls lika snabb eller rörlig som hos en större häst.
Tog ändå ett år innan jag var så pass trygg att jag galopperade på hemvägen (gick ju lite fortare) eller gav henne helt långa tyglar. Red ut själv efter någon månad, men hade inga krav på mig. Ägaren var ok med en kort skrittrunda om jag valde det.

Jag skulle fortfarande inte rida vilken häst som helst eller t ex hoppa men är trygg på en nivå jag trivs med.

 

[Andromedae]

Tipsar om boken Ridning och rädsla av Sven Forsström. Där får man läsa om olika typer av rädsla och fundera igenom lämpliga hanteringsstrategier.

I övrigt, släpp prestigen. Ingen resa med hästar är den andra lik.

 

[Myrten]

Jag tycker att med tanke på att du skadat dig så allvarligt att det tog år innan du blev återställd är det fantastiskt att du över huvud taget rider!

Själv är jag återvändare. Efter att ha haft hästar och ridit varje dag under många år slutade jag tvärt i 40-årsåldern. Sen började jag för två år sedan när jag var 50+ med att rida på (western)ridskola. Jag var aldrig den modigaste ryttaren, men inte heller direkt rädd av mig och red gärna lite heta hästar. Nu är jag mer försiktig + att balans och timing aldrig varit något jag haft naturligt utan något jag måste rida mig till. Det vill säga - putz weg efter nära 15 år ur sadeln. Övningar som jag tidigare gjort utan att blinka och hästar som jag älskat att rida för 20 år sedan kan vara stora utmaningar. Men på min ridskola rider vi på vår egen nivå på lektionerna. Är det någon övning man inte känner sig bekväm med på just den hästen eller över huvud taget är det bara att skippa övningen och/eller ta den i en annan gångart. Jag tillämpar den principen ganska ofta och rider på min nivå. Den kan skifta med min dagsform eller beroende på vilken häst jag har.

Jag tror du ska backa. Om du inte kan galoppera just nu, strunta i det! Om du trillar av varenda gång är det inte läge för dig att galoppera - just nu. Du kan utveckla ridningen i de andra gångarterna och få mer säkerhet där. Du har hela ditt ryttarliv på dig att galoppera.

Så mitt tips - backa och rid på din nivå som den är just nu.

 

[Sirap]

Men du, om du ramlar av varje gång du galopperar så är du ju inte färdig för att galoppera och då ska du inte göra det heller. Normalt sett så är ju galopp en ganska bekväm gångart, så om du hela tiden ramlar av i den så måste det nog bero på att du är fruktansvärt spänd. Ta allt från början istället. I t ex en nybörjargrupp tar det låååång tid innan man börjar galoppera. Börja om från början på trygga hästar.

 

[iNHALE]

Jag utvecklade en ridrädsla som barn, inte nödvändigtvis pga enbart avramlingar/olyckor utan snarare pga hur vuxna i min omgivning hanterade den osäkerhet och rädsla som ett barn kan känna i samband med att något läskigt händer. Istället för att bli tröstad och uppmuntrad när jag blev rädd och ledsen så blev jag utskälld och skriken på. Det har tagit många år att lyckas hantera detta men det absolut viktigaste för mig har varit att ha en häst jag känner mig trygg med och lägga upp ridningen på ett sätt som gör att jag känner att jag har kontroll över vad som händer och vad som ska göras.

Jag har i vuxen ålder försökt börja på ridskola igen men det går inte. Jag klarar inte av att byta mellan olika hästar hela tiden och vara tvungen att rida hästar som man inte klickar med. Givetvis förstår jag att på en ridskola kan inte alla rida sin favorithäst hela tiden utan man måste byta, men för mig är det ytterligare ett stressmoment. Sen har vi det här med lektionsupplägget. Vissa gånger är det dressyr, andra gånger är det hoppning och sommartid rider man ofta utomhus även om det blåser och hästarna är uppe i varv pga det. Man förväntas vara delaktig i det som lektionen handlar om den dagen. Sen är det en tredje aspekt och det är den sociala. Det är inte helt lätt att vara den som ridläraren måste sänka hindren åt när man ska hoppa, eller den som inte vågar galoppera, eller den som nästan börjar grina vissa gånger när hästen skyggar för något. Man känner sig uttittad, oavsett om man är det eller inte, när det står folk på läktaren och kollar, man har sina lektionskamrater som kollar när man misslyckas eller fegar ur. Ridskola är bra för många men för mig funkar det inte. Jag känner mig mycket lugnare när jag rider själv, har samma häst hela tiden och inte känner att jag har en press på mig att jag MÅSTE göra vissa saker under lektionen. Om jag kommer till stallet och min häst är uppe i varv, nervig och hoppig då kan jag utan dåligt samvete eller skam skita i att rida den dagen. Kommer jag till ridskolan och hästen jag är tilldelad hänger i lampkronan så är det bara att bita ihop och tvinga sig upp i sadeln även om man kanske inte vill. Att säga "jag vågar inte göra det här idag" är väldigt svårt på en ridskola, just pga den osynliga sociala pressen.

Det bästa för mig personligen är att rida ensam för en lyhörd och pedagogisk tränare och rida samma häst gång efter gång. Genom hela mitt hästliv har jag alltid varit betydligt "modigare" och lugnare när jag ridit ensam på mina egna hästar än när jag ridit med andra på ridskolehästar, trots att ridskolehästarna oftast varit mer stabila i psyket än min egna privathästar.

 

[Hoarfrost]

Jag red som ung, men slutade i tonåren efter en olycka där jag skadade mig ganska allvarligt. Tog några år att bli helt återställd och vid det laget hade jag blivit så rädd att jag slutade med hästar helt. Började rida igen för lite över tre år sedan (har då gått över 10 år sen jag slutade) och lyckades sakta men säkert få bättre självförtroende. Men jag kan inte få bort rädslan, jag ser hur mina vänner i min ridgrupp och en kompis jag har medryttarhäst tillsammans med utvecklas och kommer framåt, hoppar och utmanar sig själva. Medans jag, efter att ha trillat av ett par gånger nu i somras (inget allvarligt, utan bara hoppat upp igen direkt), har blivit så fruktansvärt rädd igen. Vågar inte ens galoppera längre och trillar av så fort jag försöker, vet inte om jag spänner mig eller vad jag gör för fel men får det inte att funka och blir bara räddare och räddare. Jag blir så ledsen och frustrerad över att jag är så rädd fortfarande, för jag vill verkligen inget hellre än att utvecklas i min ridning. Totalt älskar stallet, hästarna och ridningen och känner en stor sorg över att jag inte lyckas ”övervinna min rädsla”.

Så till min fråga; hur har ni, som kanske varit rädda, kommit över det? Hur slutar man ha ett så fruktansvärt konsekvenstänk? Tänker hela tiden att ”jag kan ju bli sparkad i hagen och bryta käken, jag kan ju faktiskt ramla av och fastna i stigbygeln, jag kan ju bryta benen” osv, och kan inte riktigt säga till mig själv att det inte stämmer – för så ÄR det ju när man håller på med djur att det finns en risk. Men vill inte att det ska bidra till en så paralyserande rädsla som det i nuläget gör…

Oj vad jag känner igen det där att ramla av i galoppen!
Först vill jag bara säga att du inte ska jämföra dig själv med andra i din ridgrupp. De är inte samma personer som du och har inte samma erfarenheter.

Jag har inte varit i exakt samma sits som du men var galopprädd så att jag ramlade av varenda gång jag skulle galoppera. Det blev som en konstig blackout, som att en rullgardin drogs ner, och sen var jag på marken. Jag slutade så klart att galoppera.
Ridläraren jag hade då var en barsk gammal militärman och han sa ofta kloka saker. När jag vägrat galoppera för tredje gången pratade han med mig på kontoret och jag fick förklara. Sedan sa han "Du, bli vän med rädslan, prata med den, och försök hitta en lösning så den blir din bästa vän. Sedan ska du galoppera, och ge dig själv utrymme för att komma ur situationen och fortfarande vara bästa vän med rädslan". Det har jag tagit med mig hela livet.
Det tog 4 år. Jag red vidare i mina grupper. Min gamle ridlärare fick cancer och gick bort, men jag fortsatte harva. Efter fyra år talade jag om för min ridlärare att "Jag kommer galoppera i dag. Men jag kommer bara galoppera lite." Fick mycket uppskattning av ridläraren och hon lovade att hon skulle komma nära mig och hästen när det var dags så hon kunde peppa på, och att det var helt ok att backa ur om jag ville, att det är sommar och varmt så hästen jag satt på skulle vara lite trött och därför skulle det bli lätt att avbryta när jag ville osv.

Jag galopperade två språng innan jag avbröt. Där fanns nyckeln i att kunna göra det jag var rädd för och komma ur situationen och fortfarande vara vän med rädslan. Sedan bestämde jag mig för att fortsätta så. Bara några språng, aldrig hamna i en situation där jag blev så där jätterädd. Jag utökade successivt och var jag i dåligt skick mentalt galopperade jag helt enkelt inte.
Det har tagit 7 år till, och nu kan jag galoppera på kända hästar utan att ha ett krampaktigt tag i manen, och på okända hästar håller jag ofta i manen i själva fattningen och tills jag känner att detta funkar. Senaste åren har jag vågat mer och mer att fatta på okända hästar som jag känner kommer bli okej.

Så mina tips är att faktisk backa ganska rejält. Under de 4 åren jag inte galopperade satt jag i stället på hästen i mitten och liksom visualiserade galoppen i stället. Visualiserade fattning, visualiserade gunget. Kröp någon rädsla på mig där backade jag och slutade visualisera. Små små steg.
Sedan att försöka att inte jämföra dig med de andra.
Låt det ta tid!
Sist, prata om det! Det hjälpte mig mycket, trots att jag var blyg och skämdes och det var jobbigt.

Jag hoppas och tror att du lyckas ta dig ur detta

 

[tuaphua]

Jag red som ung, men slutade i tonåren efter en olycka där jag skadade mig ganska allvarligt. Tog några år att bli helt återställd och vid det laget hade jag blivit så rädd att jag slutade med hästar helt. Började rida igen för lite över tre år sedan (har då gått över 10 år sen jag slutade) och lyckades sakta men säkert få bättre självförtroende. Men jag kan inte få bort rädslan, jag ser hur mina vänner i min ridgrupp och en kompis jag har medryttarhäst tillsammans med utvecklas och kommer framåt, hoppar och utmanar sig själva. Medans jag, efter att ha trillat av ett par gånger nu i somras (inget allvarligt, utan bara hoppat upp igen direkt), har blivit så fruktansvärt rädd igen. Vågar inte ens galoppera längre och trillar av så fort jag försöker, vet inte om jag spänner mig eller vad jag gör för fel men får det inte att funka och blir bara räddare och räddare. Jag blir så ledsen och frustrerad över att jag är så rädd fortfarande, för jag vill verkligen inget hellre än att utvecklas i min ridning. Totalt älskar stallet, hästarna och ridningen och känner en stor sorg över att jag inte lyckas ”övervinna min rädsla”.

Så till min fråga; hur har ni, som kanske varit rädda, kommit över det? Hur slutar man ha ett så fruktansvärt konsekvenstänk? Tänker hela tiden att ”jag kan ju bli sparkad i hagen och bryta käken, jag kan ju faktiskt ramla av och fastna i stigbygeln, jag kan ju bryta benen” osv, och kan inte riktigt säga till mig själv att det inte stämmer – för så ÄR det ju när man håller på med djur att det finns en risk. Men vill inte att det ska bidra till en så paralyserande rädsla som det i nuläget gör…

Har du möjlighet till att ta lektioner privat på en stadig häst?
Jag jobbar inte specifikt med ridrädsla. Men har iom mkt jobb med problemlösning och rehab jobbat mycket med rädda ryttare/folk som är rädda avsuttet. Att bara fortsätta nöta i grupp kan funka för vissa. Men för de flesta tror jag att rida privat för en bra tränare med vana av ridrädsla är outstanding.
Kanske finns någon bra tränare vid medryttarhästen som du kan få rida för? Eller privat på ridskolan?

Man kan aldrig ha för mycket konsekvenstänk. Men du kan ha för mycket katastroftänk.
Ju mer du lär dig om hur hästar funkar mentalt, ju mer du lär dig läsa dem och ju duktigare du blir på att hantera dem och rida desto tryggare kan du vara för att du minimerar riskerna.
Många som känner mig har nog tänkt att jag har väldigt lite konsekvenstänk när jag tex rider farliga hästar. Folk tror att jag bara är galen och hoppas på det bästa. Tvärtom har nog de flesta som jobbar med den typen av hästar och undgår skada ett väldigt utvecklat konsekvenstänk där man tack vare kunskap och rutin kan eliminera många risker. Jag har skadat mig rejält en gång när jag valde att försöka pressa igenom en sak för att jag led så med ägarinnan som köpt för svår häst och mådde så dåligt. Där borde jag stoppat tidigare och fokuserat på fakta mer än tänja på gränserna för att jag följde hjärtat. Det var dumt av mig. Jag borde låtit det få ta mer tid.
Jag hade tex inte ramlat av på 10 år(sen gick sadelgjorden av ). Det var inte för att jag hade tur eller var mest sadelfast i världen. Utan för att jag jobbade enligt ett system där jag checkar av sak efter sak innan jag sitter upp och sedan även har en checklista i sadeln. Men jag kan garantera att de flesta tror att det är tur eller magi eller ngt.

Och lite så är det. Men tid för utbildning minskar man riskerna. Om du som ryttare är rädd behöver du som ryttare tid för att komma igenom det. Och som ryttare brukar man känna sig tryggare i sadeln om man är sadelfast. För att bli sadelfast behöver man träna sin sits, sin balans och sin följsamhet. Man behöver träna kroppskontroll och lära sig hantera rädslan utan att den sätter sig i kroppen och man blir spänd. Där kan man behöva mer hjälp än man får i grupp på ridskola. Balans och kroppskoordination kan du träna avsuttet också.
Och det är klokt att göra sits-övningarna först i skritt och sen trav och när det funkar i galopp.

För att inte bli så rädd i sadeln eller på marken underlättar det väldigt om du förstår hur hästarna fungerar och lär dig metoder att se till att hästarna uppför sig runt dig på ett sätt som inte riskerar skada dig.
Se till att hästar avsuttet håller avstånd och inte tränger mot dig. Går fint att lära hästar att uppföra sig så i hagen att de håller lite avstånd och att de även låter bli att säga till varandra och gnabbas när människan är i hagen. Just för att man inte ska riskera att häst A biter häst B som inte ser dig och hoppar på dig av misstag och du skadas.
Och att leda hästen så att den inte riskerar springa över dig/kasta sig på dig.
Om man står vid en häst eller leder den etc så kan man lära sig se var hästen kommer kasta sig om den blir rädd eller ballar ur. Och då se till att antingen vinkla om hästen eller flytta sig.
Det finns mycket att lära om hur hästen funkar psykiskt etc som brukar kännas som en ökad trygghet att veta.
Och det går att utbilda hästar till att bli tryggare, lydigare etc.

Uppsuttet kan man se till att hästen går att kontrollera på så sätt att man också kan be den sänka huvudet och slappna av i alla lägen på signal. Det brukar ge många trygghet.

Tycker man att galopp är läskigt så kan man gärna testa rida en lite mer utbildad häst som förstår att galopp inte betyder "spring fortare". Utan det kan betyda "samma långsamma tempo, men andra fotförflyttningar".

 

[musicmakesit]

Tack för alla fina svar och kloka råd!! Ni öppnade mina ögon och gav mig lite hopp!

Jag måste nog tänka om lite, som många av er säger – måste jag verkligen galoppera då? Tror jag fastnar i att vännerna i min ridgrupp på ridskolan och även tjejen jag har medryttarhäst tillsammans med utmanar sig själva och pratar mycket om "vem som ska vara med i den och den pay and jumpen" osv, vem som har hoppat högst hinder och tjatas ganska mycket om att galoppera i skogen när vi rider ut. Och jag känner mig alltid som den "tråkiga" som förstör för andra när jag är den som inte vågar.. Men får nog helt enkelt försöka att inte se det som att jag är den "dåliga" utan vara lite mer förlåtande mot mig själv.

Känner en sorg över att jag "hamnar efter", men samtidigt tar det ju fokuset från det som är det viktigaste. Det viktigaste är att få vara med hästarna. Jag måste försöka komma tillbaka till den känslan, istället för att vara så fokuserad på att "jag måste utvecklas".

Jag ska backa helt. Har pratat med tjejen jag rider ihop med och bestämt att vi nästa gång ska ta en skrittrunda i skogen, där hon är på marken bredvid mig. Och sen tar vi det därifrån. Ska även ta tag i att träna mer avsuttet, träna upp mina egna muskler och balans för att känna mig tryggare, och prata med ridläraren om privatlektion!

Tack!!

 

[musicmakesit]

Har du möjlighet till att ta lektioner privat på en stadig häst?
Jag jobbar inte specifikt med ridrädsla. Men har iom mkt jobb med problemlösning och rehab jobbat mycket med rädda ryttare/folk som är rädda avsuttet. Att bara fortsätta nöta i grupp kan funka för vissa. Men för de flesta tror jag att rida privat för en bra tränare med vana av ridrädsla är outstanding.
Kanske finns någon bra tränare vid medryttarhästen som du kan få rida för? Eller privat på ridskolan?

Man kan aldrig ha för mycket konsekvenstänk. Men du kan ha för mycket katastroftänk.
Ju mer du lär dig om hur hästar funkar mentalt, ju mer du lär dig läsa dem och ju duktigare du blir på att hantera dem och rida desto tryggare kan du vara för att du minimerar riskerna.
Många som känner mig har nog tänkt att jag har väldigt lite konsekvenstänk när jag tex rider farliga hästar. Folk tror att jag bara är galen och hoppas på det bästa. Tvärtom har nog de flesta som jobbar med den typen av hästar och undgår skada ett väldigt utvecklat konsekvenstänk där man tack vare kunskap och rutin kan eliminera många risker. Jag har skadat mig rejält en gång när jag valde att försöka pressa igenom en sak för att jag led så med ägarinnan som köpt för svår häst och mådde så dåligt. Där borde jag stoppat tidigare och fokuserat på fakta mer än tänja på gränserna för att jag följde hjärtat. Det var dumt av mig. Jag borde låtit det få ta mer tid.
Jag hade tex inte ramlat av på 10 år(sen gick sadelgjorden av ). Det var inte för att jag hade tur eller var mest sadelfast i världen. Utan för att jag jobbade enligt ett system där jag checkar av sak efter sak innan jag sitter upp och sedan även har en checklista i sadeln. Men jag kan garantera att de flesta tror att det är tur eller magi eller ngt.

Och lite så är det. Men tid för utbildning minskar man riskerna. Om du som ryttare är rädd behöver du som ryttare tid för att komma igenom det. Och som ryttare brukar man känna sig tryggare i sadeln om man är sadelfast. För att bli sadelfast behöver man träna sin sits, sin balans och sin följsamhet. Man behöver träna kroppskontroll och lära sig hantera rädslan utan att den sätter sig i kroppen och man blir spänd. Där kan man behöva mer hjälp än man får i grupp på ridskola. Balans och kroppskoordination kan du träna avsuttet också.
Och det är klokt att göra sits-övningarna först i skritt och sen trav och när det funkar i galopp.

För att inte bli så rädd i sadeln eller på marken underlättar det väldigt om du förstår hur hästarna fungerar och lär dig metoder att se till att hästarna uppför sig runt dig på ett sätt som inte riskerar skada dig.
Se till att hästar avsuttet håller avstånd och inte tränger mot dig. Går fint att lära hästar att uppföra sig så i hagen att de håller lite avstånd och att de även låter bli att säga till varandra och gnabbas när människan är i hagen. Just för att man inte ska riskera att häst A biter häst B som inte ser dig och hoppar på dig av misstag och du skadas.
Och att leda hästen så att den inte riskerar springa över dig/kasta sig på dig.
Om man står vid en häst eller leder den etc så kan man lära sig se var hästen kommer kasta sig om den blir rädd eller ballar ur. Och då se till att antingen vinkla om hästen eller flytta sig.
Det finns mycket att lära om hur hästen funkar psykiskt etc som brukar kännas som en ökad trygghet att veta.
Och det går att utbilda hästar till att bli tryggare, lydigare etc.

Uppsuttet kan man se till att hästen går att kontrollera på så sätt att man också kan be den sänka huvudet och slappna av i alla lägen på signal. Det brukar ge många trygghet.

Tycker man att galopp är läskigt så kan man gärna testa rida en lite mer utbildad häst som förstår att galopp inte betyder "spring fortare". Utan det kan betyda "samma långsamma tempo, men andra fotförflyttningar".

”Man kan aldrig ha för mycket konsekvenstänk. Men du kan ha för mycket katastroftänk.” – väldigt bra sagt!! Helt sant!

Tack så jättemycket för dina tips och tankar! Jag kollade runt och såg att det finns mindre "ridskoleverksamheter" i närområdet som jobbar mer avsuttet och mer med relationen till hästen, hästens naturliga beteende och signaler, snarare än bara "upp och rid en timme" som på många större ridskolor. Var framförallt en tjej som skrev att hon alltid börjar på marken med nya elever, och tar det därifrån liksom. Kanske hade passat mig mer i nuläget! Ska nog skifta fokus, och som du nämner börja i "rätt ände"; och lära mig mer om hästens signaler och hur jag ska tyda dem och hur hästen tyder mina signaler. Tror du har helt rätt i att man känner sig tryggare och är säkrare när man förstår hästen bättre och kan "läsa av den" på ett annat sätt. Just nu är jag bara rädd hehe, det är bara paralyserande skräck när jag rider och då läser varken jag eller hästen av varandra speciellt bra..

 

[musicmakesit]

Oj vad jag känner igen det där att ramla av i galoppen!
Först vill jag bara säga att du inte ska jämföra dig själv med andra i din ridgrupp. De är inte samma personer som du och har inte samma erfarenheter.

Jag har inte varit i exakt samma sits som du men var galopprädd så att jag ramlade av varenda gång jag skulle galoppera. Det blev som en konstig blackout, som att en rullgardin drogs ner, och sen var jag på marken. Jag slutade så klart att galoppera.
Ridläraren jag hade då var en barsk gammal militärman och han sa ofta kloka saker. När jag vägrat galoppera för tredje gången pratade han med mig på kontoret och jag fick förklara. Sedan sa han "Du, bli vän med rädslan, prata med den, och försök hitta en lösning så den blir din bästa vän. Sedan ska du galoppera, och ge dig själv utrymme för att komma ur situationen och fortfarande vara bästa vän med rädslan". Det har jag tagit med mig hela livet.
Det tog 4 år. Jag red vidare i mina grupper. Min gamle ridlärare fick cancer och gick bort, men jag fortsatte harva. Efter fyra år talade jag om för min ridlärare att "Jag kommer galoppera i dag. Men jag kommer bara galoppera lite." Fick mycket uppskattning av ridläraren och hon lovade att hon skulle komma nära mig och hästen när det var dags så hon kunde peppa på, och att det var helt ok att backa ur om jag ville, att det är sommar och varmt så hästen jag satt på skulle vara lite trött och därför skulle det bli lätt att avbryta när jag ville osv.

Jag galopperade två språng innan jag avbröt. Där fanns nyckeln i att kunna göra det jag var rädd för och komma ur situationen och fortfarande vara vän med rädslan. Sedan bestämde jag mig för att fortsätta så. Bara några språng, aldrig hamna i en situation där jag blev så där jätterädd. Jag utökade successivt och var jag i dåligt skick mentalt galopperade jag helt enkelt inte.
Det har tagit 7 år till, och nu kan jag galoppera på kända hästar utan att ha ett krampaktigt tag i manen, och på okända hästar håller jag ofta i manen i själva fattningen och tills jag känner att detta funkar. Senaste åren har jag vågat mer och mer att fatta på okända hästar som jag känner kommer bli okej.

Så mina tips är att faktisk backa ganska rejält. Under de 4 åren jag inte galopperade satt jag i stället på hästen i mitten och liksom visualiserade galoppen i stället. Visualiserade fattning, visualiserade gunget. Kröp någon rädsla på mig där backade jag och slutade visualisera. Små små steg.
Sedan att försöka att inte jämföra dig med de andra.
Låt det ta tid!
Sist, prata om det! Det hjälpte mig mycket, trots att jag var blyg och skämdes och det var jobbigt.

Jag hoppas och tror att du lyckas ta dig ur detta

Tack, ditt inlägg gav mig mycket hopp!! Jag måste nog sluta pressa mig själv så mycket. Är nog lite för "rädd för att vara den dåliga", men vad spelar det för roll!? Så länge jag känner mig trygg och tycker att hästar och ridning är roligt, det är ju det viktigaste!

Vad härligt att höra att du gjort en sådan resa!

 

[musicmakesit]

Jag tycker att med tanke på att du skadat dig så allvarligt att det tog år innan du blev återställd är det fantastiskt att du över huvud taget rider!

Själv är jag återvändare. Efter att ha haft hästar och ridit varje dag under många år slutade jag tvärt i 40-årsåldern. Sen började jag för två år sedan när jag var 50+ med att rida på (western)ridskola. Jag var aldrig den modigaste ryttaren, men inte heller direkt rädd av mig och red gärna lite heta hästar. Nu är jag mer försiktig + att balans och timing aldrig varit något jag haft naturligt utan något jag måste rida mig till. Det vill säga - putz weg efter nära 15 år ur sadeln. Övningar som jag tidigare gjort utan att blinka och hästar som jag älskat att rida för 20 år sedan kan vara stora utmaningar. Men på min ridskola rider vi på vår egen nivå på lektionerna. Är det någon övning man inte känner sig bekväm med på just den hästen eller över huvud taget är det bara att skippa övningen och/eller ta den i en annan gångart. Jag tillämpar den principen ganska ofta och rider på min nivå. Den kan skifta med min dagsform eller beroende på vilken häst jag har.

Jag tror du ska backa. Om du inte kan galoppera just nu, strunta i det! Om du trillar av varenda gång är det inte läge för dig att galoppera - just nu. Du kan utveckla ridningen i de andra gångarterna och få mer säkerhet där. Du har hela ditt ryttarliv på dig att galoppera.

Så mitt tips - backa och rid på din nivå som den är just nu.

”Jag tycker att med tanke på att du skadat dig så allvarligt att det tog år innan du blev återställd är det fantastiskt att du över huvud taget rider!” Vad fint sagt! Jag behöver nog tänka lite så, att jag inte ska vara för hård mot mig själv. Har fortfarande lite fysiska men, ett svagare ben exempelvis som aldrig riktigt blev detsamma igen, men annars sitter det mesta bara mentalt – men det är ju nästan svårare att komma över just det mentala..

Vad kul att du återupptagit ridningen igen! Och på ett sätt skönt att höra att det även för dig inte bara var att "börja där man slutade", utan att det ÄR skillnad att börja igen, man tänker annorlunda, kanske behöver lära sig vissa saker på nytt och behöver anpassa till den nivån man är på NU och inte där man var innan man slutade.

Tack för dina tips!

 

[musicmakesit]

https://equipodden.podbean.com/e/89-ridradsla-med-anna-nordin/

Tack för tips!

 

[Andromedae]

Ibland när jag klandrar mig själv för att jag enligt mig själv inte är en duktig nog ryttare så brukar jag försöka kontra det med det lite cyniska "och det är ingen annan heller". För lite är det ju så att ridning alltid kommer med nya utmaningar, och man ändrar sina perspektiv efter hur livet förändras. Nybörjaren som just ridit lätt en hel långsida är stolt över sin prestation (med rätta), medan grand prix-ryttaren som spände sig för mycket på VM och fick sämre poäng än hon hoppats gråter för att hon inte kunde göra bra nog.

Ett annat tankesätt jag använder ibland är att låtsas som att jag är min egen chef. Om du är chef över någon som är osäker och nervös, kommer den bli bättre på sitt jobb för att du klankar ner på den? Sannolikt inte - du gör medarbetaren tryggare genom att vara ett stöd, visa tillit och samarbeta. Så var en bra chef åt dig själv! Spela roll om du inte galopperar fort i skogen - du är inte professionell jockey. Spela roll om du inte hoppar högt eller jagar utveckling - ditt jobb på hästryggen är en trevlig stund för dig och hästen, inte poäng i en tabell.

Eller som min dressyrtränare säger att hon fick med sig från sina beridarstudier i Tyskland: det tar ett liv att lära sig rida. Och det är en del av själva tjusningen.

 

[Islandshästryttare]

”Man kan aldrig ha för mycket konsekvenstänk. Men du kan ha för mycket katastroftänk.” – väldigt bra sagt!! Helt sant!

Tack så jättemycket för dina tips och tankar! Jag kollade runt och såg att det finns mindre "ridskoleverksamheter" i närområdet som jobbar mer avsuttet och mer med relationen till hästen, hästens naturliga beteende och signaler, snarare än bara "upp och rid en timme" som på många större ridskolor. Var framförallt en tjej som skrev att hon alltid börjar på marken med nya elever, och tar det därifrån liksom. Kanske hade passat mig mer i nuläget! Ska nog skifta fokus, och som du nämner börja i "rätt ände"; och lära mig mer om hästens signaler och hur jag ska tyda dem och hur hästen tyder mina signaler. Tror du har helt rätt i att man känner sig tryggare och är säkrare när man förstår hästen bättre och kan "läsa av den" på ett annat sätt. Just nu är jag bara rädd hehe, det är bara paralyserande skräck när jag rider och då läser varken jag eller hästen av varandra speciellt bra..

Jag har bara ridit på mindre ridskoleverksamheter efter min ridolycka och det har varit så bra. Rekommenderar det verkligen man får mycket mer personlig hjälp och anpassning och få hästar som passar en.


För mig tog det också cirka ett år innan jag var tillräckligt fysiskt återställd för att kunna rida igen efter olyckan. Jag har också varit väldigt ärlig med vad som hänt mig och berättat om min ridrädsla och bakgrunden om jag ridit på ett nytt ställe.

 

[Andromedae]

Jag har för övrigt varit livrädd när jag mått dåligt. När jag mått bättre är jag generellt inte rädd, men när jag mår dåligt kan typ allt trigga mig. Inklusive men inte begränsat till ridning.

Jag har gett mig själv tillåtelse att bara åka häst när jag mår så dåligt. Just för att det är helvete att prestera när hjärnan skriker Nej. Det är mycket, mycket lättare att rida när försvarssystemen inte är igång. Och även om jag ibland kan behöva en puff för att komma igång, så finns det typ som en bekvämlighetscirkel för hur mycket jag kan puffa igång mig. Mår jag bra och bara är lite osäker? Då kan det räcka att ta ett djupt andetag och plocka isär uppgiften mentalt. Mår jag dåligt så att det är en accomplishment att jag satt mig på hästen? Då är det helt okej att skritta stillsamt och ge mig själv en klapp på axeln för att jag tar hand om mig själv och investerar i mitt välbefinnande genom att göra något som sannolikt får mig att må bättre.