gul_zebra
Trådstartare
Kort backstory: Jag är förtidspensionär, har inte jobbat innan så jag har en fjuttig garantiersättning på 7600 kr/månad efter skatt (pga en försäkringsutbetalning som jag försöker spara till framtida operationer har jag blivit av med mitt bostadstillägg). Har daglig verksamhet där jag jobbar 2½ timme 2 dagar i veckan. Eller ja, gjorde tills coronan kom och vi inte kunde vara kvar där vi var. Har tidigare haft 3 dagar i veckan men var tvungen att slopa en för att jag helt enkelt inte orkade vara där 3 dagar i veckan.
Daglig verksamhet innebär i min kommun att jag får habersättning. Det rör sig om 17 kr/dag, men sålänge staten delar ut bidrag till kommunerna får jag ut 55 kr/dag. För jämförelse kostar en enkelbiljett med buss 34 kr (jag åker inte buss utan cyklar eller kör bil, men känner att bussbiljetten är rimlig att jämföra med då majoriteten med daglig verksamhet åker buss eller ännu dyrare färdtjänst om det inte går att gå eller cykla). Är jag sjuk får jag inte ett öre utan de går strikt på om man är där eller inte och man får ingen ersättning för resan till och från verksamheten.
Jag trivs på stället jag är på, men den låga ersättningen ger en konstant känsla av förnedring. Det blev bättre när det statliga bidraget kom, men förnedringen är ändå alltid där, därtill medförs en del stress kring årsskiftet när en helt enkelt inte vet vad nivån kommer ligga på nästa år. För mig som får in så lite i sjukersättning är skillnaden i habersättningen väldigt stor och det har trots förnedringen en stor påverkan på min ekonomi. Med statliga bidraget rör det sig om 4-500 kr/månad för mig.
När coronan kom blev vi utsparkade då verksamheten var belägen där det finns väldigt samhällsviktig personal. Fair enough, det tycker jag var vettigt. Däremot hade vi ingen ny plats att vara på till en början och beskedet kom att vi skulle vara utan ersättning under tiden eftersom vi inte var på plats. Jag protesterade mot det och jag antar att vi var fler, och man beslutade att betala ut ersättning ändå. Allt gott så sett.
Idag har min verksamhet flyttats till annan plats ihop med en annan verksamhet. Det har för mig inte fungerat ihop med min psykiska ohälsa (ny plats, nytt folk osv) och när jag kom dit såg jag snabbt att det inte kommer fungera fysiskt heller då det är helt andra arbetsuppgifter som jag inte klarar av, det är en helt annan verksamhet helt enkelt. Därtill är det längre bort vilket gjort att jag inte kan cykla eller gå dit, så jag kan enbart ta mig dit med bil (buss är uteslutet då jag dels vägrar smittrisken och dels vägrar gå back ekonomiskt då det helt enkelt inte är rimligt att jag ska göra det, men iom att jag har bil så blev det inte ett problem i mitt fall - förrän bilen pajade och jag gick hemma pga det tills bilen var lagad). Det bestämdes direkt att jag inte ska vara där just för att det inte kommer fungera. Idag är jag erbjuden möte för att diskutera annan placering men jag klarar inte stressen i att flytta runt på det viset och det finns ändå inga verksamheter som fungerar med mina behov - daglig verksamhet är alltför sällan anpassat efter min funktionsnivå helt enkelt. Det mötet har jag därför tackat nej till. Alternativet är att avvakta med nytt möte till efter årsskiftet i hopp om att komma tillbaka till det vanliga stället, som i nuläget är fortsatt stängt. Att komma tillbaka dit har varit mitt mål hela tiden.
Jag fick idag besked om att man återigen drar in ersättningen om man går hemma och jag känner ärligt talat mest för att be hela systemet dra åt helvete. Det är redan så förnedrande med den låga nivån och att en inte ens får ett öre om en går hemma sjuk att jag har till och från har funderat på att sluta i flera år. Därtill är jag så sönderstressad (inte bara av dagliga verksamheten, men nuvarande situation har bidragit på ett hörn) att jag tror att jag närmar mig väggen. Jag klarar inte av att hyvla en sketen ostskiva till en macka, jag bryter ihop för minsta lilla och jag är så mentalt slutkörd att jag helt enkelt inte klarar av nånting. Självskattningstest från Karolinska pekar på hög risk när jag är jäkligt snäll i det jag fyller i, men jag har inte orkat försöka söka hjälp än. Jag dras med mycket ångest och för att dämpa det sitter jag och broderar, givetvis en hobby som visat sig vara skitdyr för gud nåde att det som fungerar skulle vara billigt när en är fattig som en jävla kyrkråtta
Kontentan är alltså att jag återigen funderar på att sluta på daglig verksamhet. På så vis slipper jag förnedringen, jag slipper hattandet med ersättningen som kommer och går och jag slipper en del stress. Däremot försvinner en inkomst permanent vilket bidrar till ytterligare ekonomisk stress som är ett konstant problem sedan åratal tillbaka och jag blir av med en aktivitet och ett sammanhang jag ändå trivs i. Samtidigt försvinner stressen över inkomstbortfall när jag är sjuk (vilket jag skiter i när statliga bidraget inte finns, men när det finns är det 55 kr/dag som uteblir och med min redan låga inkomst är det kännbart... Vilket samtidigt bidrar till förnedringen, att sitta stressad över en sån skitsumma).
Jag vet, det är rörigt som fan. Jag har därtill lätt för att missförstås iom min asperger-diagnos och har konstaterat att jag tamefan bara blivit ännu rörigare i huvudet den sista tiden. Fråga om nånting är oklart så ska jag försöka förtydliga.
Kort sagt, jag vet inte hur jag ska göra och skulle uppskatta input från er kloka bukefalister. Och ja, jag ska söka hjälp för den här misstänkt begynnande utbrändheten, jag ska bara orka ta tag i det också utöver allt annat jag måste ta tag i.
Daglig verksamhet innebär i min kommun att jag får habersättning. Det rör sig om 17 kr/dag, men sålänge staten delar ut bidrag till kommunerna får jag ut 55 kr/dag. För jämförelse kostar en enkelbiljett med buss 34 kr (jag åker inte buss utan cyklar eller kör bil, men känner att bussbiljetten är rimlig att jämföra med då majoriteten med daglig verksamhet åker buss eller ännu dyrare färdtjänst om det inte går att gå eller cykla). Är jag sjuk får jag inte ett öre utan de går strikt på om man är där eller inte och man får ingen ersättning för resan till och från verksamheten.
Jag trivs på stället jag är på, men den låga ersättningen ger en konstant känsla av förnedring. Det blev bättre när det statliga bidraget kom, men förnedringen är ändå alltid där, därtill medförs en del stress kring årsskiftet när en helt enkelt inte vet vad nivån kommer ligga på nästa år. För mig som får in så lite i sjukersättning är skillnaden i habersättningen väldigt stor och det har trots förnedringen en stor påverkan på min ekonomi. Med statliga bidraget rör det sig om 4-500 kr/månad för mig.
När coronan kom blev vi utsparkade då verksamheten var belägen där det finns väldigt samhällsviktig personal. Fair enough, det tycker jag var vettigt. Däremot hade vi ingen ny plats att vara på till en början och beskedet kom att vi skulle vara utan ersättning under tiden eftersom vi inte var på plats. Jag protesterade mot det och jag antar att vi var fler, och man beslutade att betala ut ersättning ändå. Allt gott så sett.
Idag har min verksamhet flyttats till annan plats ihop med en annan verksamhet. Det har för mig inte fungerat ihop med min psykiska ohälsa (ny plats, nytt folk osv) och när jag kom dit såg jag snabbt att det inte kommer fungera fysiskt heller då det är helt andra arbetsuppgifter som jag inte klarar av, det är en helt annan verksamhet helt enkelt. Därtill är det längre bort vilket gjort att jag inte kan cykla eller gå dit, så jag kan enbart ta mig dit med bil (buss är uteslutet då jag dels vägrar smittrisken och dels vägrar gå back ekonomiskt då det helt enkelt inte är rimligt att jag ska göra det, men iom att jag har bil så blev det inte ett problem i mitt fall - förrän bilen pajade och jag gick hemma pga det tills bilen var lagad). Det bestämdes direkt att jag inte ska vara där just för att det inte kommer fungera. Idag är jag erbjuden möte för att diskutera annan placering men jag klarar inte stressen i att flytta runt på det viset och det finns ändå inga verksamheter som fungerar med mina behov - daglig verksamhet är alltför sällan anpassat efter min funktionsnivå helt enkelt. Det mötet har jag därför tackat nej till. Alternativet är att avvakta med nytt möte till efter årsskiftet i hopp om att komma tillbaka till det vanliga stället, som i nuläget är fortsatt stängt. Att komma tillbaka dit har varit mitt mål hela tiden.
Jag fick idag besked om att man återigen drar in ersättningen om man går hemma och jag känner ärligt talat mest för att be hela systemet dra åt helvete. Det är redan så förnedrande med den låga nivån och att en inte ens får ett öre om en går hemma sjuk att jag har till och från har funderat på att sluta i flera år. Därtill är jag så sönderstressad (inte bara av dagliga verksamheten, men nuvarande situation har bidragit på ett hörn) att jag tror att jag närmar mig väggen. Jag klarar inte av att hyvla en sketen ostskiva till en macka, jag bryter ihop för minsta lilla och jag är så mentalt slutkörd att jag helt enkelt inte klarar av nånting. Självskattningstest från Karolinska pekar på hög risk när jag är jäkligt snäll i det jag fyller i, men jag har inte orkat försöka söka hjälp än. Jag dras med mycket ångest och för att dämpa det sitter jag och broderar, givetvis en hobby som visat sig vara skitdyr för gud nåde att det som fungerar skulle vara billigt när en är fattig som en jävla kyrkråtta
Kontentan är alltså att jag återigen funderar på att sluta på daglig verksamhet. På så vis slipper jag förnedringen, jag slipper hattandet med ersättningen som kommer och går och jag slipper en del stress. Däremot försvinner en inkomst permanent vilket bidrar till ytterligare ekonomisk stress som är ett konstant problem sedan åratal tillbaka och jag blir av med en aktivitet och ett sammanhang jag ändå trivs i. Samtidigt försvinner stressen över inkomstbortfall när jag är sjuk (vilket jag skiter i när statliga bidraget inte finns, men när det finns är det 55 kr/dag som uteblir och med min redan låga inkomst är det kännbart... Vilket samtidigt bidrar till förnedringen, att sitta stressad över en sån skitsumma).
Jag vet, det är rörigt som fan. Jag har därtill lätt för att missförstås iom min asperger-diagnos och har konstaterat att jag tamefan bara blivit ännu rörigare i huvudet den sista tiden. Fråga om nånting är oklart så ska jag försöka förtydliga.
Kort sagt, jag vet inte hur jag ska göra och skulle uppskatta input från er kloka bukefalister. Och ja, jag ska söka hjälp för den här misstänkt begynnande utbrändheten, jag ska bara orka ta tag i det också utöver allt annat jag måste ta tag i.
