Acses
Trådstartare
Hittade en gammal tråd jag skrivit, om strulet mellan mig och Li's pappa. Jag fick många fina råd av er och tänkte uppdatera er i hur det gått.
Kort Bakgrund: Dotterns pappa och jag separerade när dottern var 6 månader. Det uppdagades att han dolt enorma skulder för mig, han strulade bort våra pengar och vi satt alltid på pottkanten två veckor före lön. Han prioriterade bort mig och dottern för att arbeta (tog inte ens ut de 10 dagarna man får i samband med förlossningen) började krångla om föräldraledigheten och vägrade att ta ut den. Allt brast en natt när vi började bråka pga att dottern vaknat på natten och inte slutade gråta. Han tyckte jag skulle få tyst på henne för han skulle jobba och jag tyckte kort och gott att han kunde dra åt helvete. Han sa då, i stundens hetta att jag skulle ta vårat barn och sticka från lägenheten omgående, vilket jag var nära att göra, när han hindrade mig och jag insåg vansinnet i att dra mitt i natten. Dottern och jag spenderade den natten på bäddmadrass på kontoret och dagarna efter packade jag ihop och flyttade.
Jag skaffade en lägenhet på grannbyn för att få närmare till min familj och Fadern beslutade sig för att flytta från orten helt. Jag hjälpte honom att ordna en lägenhet i Sthlm och allt var "frid och fröjd". Kort där efter får jag samtal från min syster, som tidigare hyrt lägenheten mitt X bor i och via henne vi känner ägaren till lägenheten. X har inte betalat hyran enligt de uppgifterna och kommer att bli utslängd. Jag ringer upp X och frågar vad som står på men han avfärdar samtalet jag fått som lögner och larv.
Någon dag senare ringer han mig och vill komma och bo, han upptäckt mitt i natten att de bytt lås på lägenheten. Kaos bröt ut, hans familj gick helt emot mig och tyckte att allt var mitt fel. Och min familj var mycket besviken, ffa min syster som hade vart shysst och lånat honom till depossitionen på lägenheten och de hade skrivit ett avtal om avbet.
Detta är ett år sedan i sommras, sedan dess har allt vart kaos, rent ut sagt. Jag begärde ensam vårdnad vilket han inte motsatte sig. Sedan försvann han under jorden, jag kontaktade inte honom fören i November, då dottern fylde 1 år, och frågade om han ville komma på Kalaset. Han kom, och stannade i 20 minuter. Efter det har vi försökt att laga kontakten mellan honom och dottern, han påstår att han vill ha henne, har skaffat nytt boende och hämtar henne nästan varannan helg. Det funkar inte prickfritt, då han fortfarande gärna ringer 1 timme innan han ska hämta henne för att meddela att han åker till oslo/är sjuk/inte har råd/måste jobba.
Jag har ställt ned foten. Vill han träffa henne - gör det, hon är så glad i att åka dit. Skiter han i det, ja då skiter han i det och då får han skylla sig själv. Jag jamsar inte längre, anpassar mig inte längre utan låter honom få göra hästjobbet, och han gör väl motvilliga försök ibland. Viljan verkar finnas, men den sitter djupt inne.
Vi bråkar fortfarande endel, mest för att han är så jävla blåst (ursäkta ordvalet) och gärna vräker ur sig helt vansinniga saker in emellan åt. Som ex här om sisten så föreslog han att vi skulle adoptera bort henne så vi skulle slippa diskutera problematik runt hämtningar och lämningar. JAg blir fortfarande arg och ledsen och förbannat uppgiven, men jag har väl lärt mig att smälta det, och jag vet att jag klarar mig mest bra utan hans hjälp - vilket han också vet.
Så, ett år från separation är det fortfarande mest bara skit mellan oss två, han är inte mottaglig för att kommunicera som folk och han ljuger mer än gärna för mig, både en och tio gånger, för att smita undan från sina helger.
Ska man se det positiva i krångsången så verkan han iaf positiv när han väl har haft henne, och jag hoppas att det i framtiden ska ge mersmak.
Det jag ville säga var väl att era råd var väldigt bra på vägen, även om jag ibland fortfarande stångar mig blodig i smyg.
Så jag har gått från att vara en gnällig och hjälplös ensamstående mamma, till en något starkare och tuffare ensamstående mamma, som bara är hjälplös och gnällig ibland - när ingen ser.
Kort Bakgrund: Dotterns pappa och jag separerade när dottern var 6 månader. Det uppdagades att han dolt enorma skulder för mig, han strulade bort våra pengar och vi satt alltid på pottkanten två veckor före lön. Han prioriterade bort mig och dottern för att arbeta (tog inte ens ut de 10 dagarna man får i samband med förlossningen) började krångla om föräldraledigheten och vägrade att ta ut den. Allt brast en natt när vi började bråka pga att dottern vaknat på natten och inte slutade gråta. Han tyckte jag skulle få tyst på henne för han skulle jobba och jag tyckte kort och gott att han kunde dra åt helvete. Han sa då, i stundens hetta att jag skulle ta vårat barn och sticka från lägenheten omgående, vilket jag var nära att göra, när han hindrade mig och jag insåg vansinnet i att dra mitt i natten. Dottern och jag spenderade den natten på bäddmadrass på kontoret och dagarna efter packade jag ihop och flyttade.
Jag skaffade en lägenhet på grannbyn för att få närmare till min familj och Fadern beslutade sig för att flytta från orten helt. Jag hjälpte honom att ordna en lägenhet i Sthlm och allt var "frid och fröjd". Kort där efter får jag samtal från min syster, som tidigare hyrt lägenheten mitt X bor i och via henne vi känner ägaren till lägenheten. X har inte betalat hyran enligt de uppgifterna och kommer att bli utslängd. Jag ringer upp X och frågar vad som står på men han avfärdar samtalet jag fått som lögner och larv.
Någon dag senare ringer han mig och vill komma och bo, han upptäckt mitt i natten att de bytt lås på lägenheten. Kaos bröt ut, hans familj gick helt emot mig och tyckte att allt var mitt fel. Och min familj var mycket besviken, ffa min syster som hade vart shysst och lånat honom till depossitionen på lägenheten och de hade skrivit ett avtal om avbet.
Detta är ett år sedan i sommras, sedan dess har allt vart kaos, rent ut sagt. Jag begärde ensam vårdnad vilket han inte motsatte sig. Sedan försvann han under jorden, jag kontaktade inte honom fören i November, då dottern fylde 1 år, och frågade om han ville komma på Kalaset. Han kom, och stannade i 20 minuter. Efter det har vi försökt att laga kontakten mellan honom och dottern, han påstår att han vill ha henne, har skaffat nytt boende och hämtar henne nästan varannan helg. Det funkar inte prickfritt, då han fortfarande gärna ringer 1 timme innan han ska hämta henne för att meddela att han åker till oslo/är sjuk/inte har råd/måste jobba.
Jag har ställt ned foten. Vill han träffa henne - gör det, hon är så glad i att åka dit. Skiter han i det, ja då skiter han i det och då får han skylla sig själv. Jag jamsar inte längre, anpassar mig inte längre utan låter honom få göra hästjobbet, och han gör väl motvilliga försök ibland. Viljan verkar finnas, men den sitter djupt inne.
Vi bråkar fortfarande endel, mest för att han är så jävla blåst (ursäkta ordvalet) och gärna vräker ur sig helt vansinniga saker in emellan åt. Som ex här om sisten så föreslog han att vi skulle adoptera bort henne så vi skulle slippa diskutera problematik runt hämtningar och lämningar. JAg blir fortfarande arg och ledsen och förbannat uppgiven, men jag har väl lärt mig att smälta det, och jag vet att jag klarar mig mest bra utan hans hjälp - vilket han också vet.
Så, ett år från separation är det fortfarande mest bara skit mellan oss två, han är inte mottaglig för att kommunicera som folk och han ljuger mer än gärna för mig, både en och tio gånger, för att smita undan från sina helger.
Ska man se det positiva i krångsången så verkan han iaf positiv när han väl har haft henne, och jag hoppas att det i framtiden ska ge mersmak.
Det jag ville säga var väl att era råd var väldigt bra på vägen, även om jag ibland fortfarande stångar mig blodig i smyg.
Så jag har gått från att vara en gnällig och hjälplös ensamstående mamma, till en något starkare och tuffare ensamstående mamma, som bara är hjälplös och gnällig ibland - när ingen ser.