Så där höll alla på när vi var i tidiga tonåren. De slogs om vilken häst som var bäst och vem som red bäst. I min naivitet trodde jag det var något som skulle försvinna i takt med att vi blev äldre, men tyvärr har jag sett att det finns även bland vuxna, om än inte lika utspritt.
Några personer, vuxna sen många år, håller fortfarande på så i min närhet. Om det går bra för någon annan ska de antingen skylla det på "tur" eller att hästen är bra (med andra ord, ryttaren är den inte....), eller framhäva sig själva trots att de inte ens var inblandade. Går något dåligt så blir det ett fruktansvärt prat, antingen ren skadeglädje/att de riktigt myser över att det gick dåligt, eller så kommer de med en massa "tips och råd" om hur man kan göra istället, utan att ha en susning om vad de pratar om.
Jag har försökt slå dövörat till när de sätter igång, och minimerar också min kontakt med de här personerna. De är förmodligen fruktansvärt osäkra egentligen eftersom de hela tiden vill hävda sig.
Några personer, vuxna sen många år, håller fortfarande på så i min närhet. Om det går bra för någon annan ska de antingen skylla det på "tur" eller att hästen är bra (med andra ord, ryttaren är den inte....), eller framhäva sig själva trots att de inte ens var inblandade. Går något dåligt så blir det ett fruktansvärt prat, antingen ren skadeglädje/att de riktigt myser över att det gick dåligt, eller så kommer de med en massa "tips och råd" om hur man kan göra istället, utan att ha en susning om vad de pratar om.
Jag har försökt slå dövörat till när de sätter igång, och minimerar också min kontakt med de här personerna. De är förmodligen fruktansvärt osäkra egentligen eftersom de hela tiden vill hävda sig.