Skolidrotten idag - spinn-of på tråden om träning som religion

[anonymApril]

Så som jag uppfattar skoljumpan idag från barnet så leker de mest, trean, och spelar fotboll. Men precis som på min tid så lär de inte barnen tex hur man sparkar en boll eller regler eller så. Det är simma eller sjunk. Lärde dina föräldrar dig så är du duktig och missade de så är du dålig. Gav mig den på att lära mig slå med brännbollsträ när jag var 23 och det går ju faktiskt att träna och lära sig även i sport lustigt att jumpalärarna missat det. Undrans varför 14 åriga tränare på fotboll klarar att öva småbarn på att dribbla och sparka, när jumpalärare inte kan. (Det är ju inga andra ämnen som kör det, lärde mamma dig läsa -perfa, glömde hon så synd för dig då -skämmes här borta. (eller ok jag var tvungen att lära mitt barn läsa själv parallellt med skolan, men de försöker ju i alla fall i det ämnet.))

Jag tycker självklart att alla sporter borde utövas av alla barn tillsammans till 12 årsåldern eller så där flickorna börjar växa förbi pojkarna och blir större.

Känner igen just det du skriver om att det aldrig riktigt lärs ut någon teknik eller så, utan man mest bara gör i skolidrotten. Iaf när jag gick i skolan. Gick två år utomlands och där var det helt annorlunda! Vi utövade massor av olika sporter och lekar, men teknik stod nästan alltid i centrum vilket gjorde att man utvecklade sin fysik enormt mycket. Sen ställdes givetvis samtidigt högre krav också.. men för mig var det bara positivt.

 

[em-pirre]

Mycket verkar ha ändrats. Jag är osäker på om tillräckligt mycket har ändrats när hör rapporterna från mitt barn. Ett barn som helt ointresserad av tävlingar och idrott.

Jag tycker t.ex. att man borde separera killar och tjejer när man håller på med idrotter där killar och tjejer normalt sett inte tävlar mot varandra. T.ex. fotboll borde enbart spelar killar mot killar och tjejer mot tjejer även på skoljympan. Dans är alla tillsammans efter det är så dans går till. Osv.

Nej nej nej! Inte dela in enligt kön! Man borde, på något sätt, dela in i grupper enligt erfarenhet och kunnande. Det är liksom meningslöst för mig som hatar fotboll, inte kan ett piss och har bollskräck, att spela med andra tjejer som spelar i lag. Då spelar jag hellre med killar som är på samma intresse/kunnandenivå som mig.

Man kunde kanske själv bestämma vilken grupp man vill spela med?

 

[vallhund]

Känner igen just det du skriver om att det aldrig riktigt lärs ut någon teknik eller så, utan man mest bara gör i skolidrotten. Iaf när jag gick i skolan. Gick två år utomlands och där var det helt annorlunda! Vi utövade massor av olika sporter och lekar, men teknik stod nästan alltid i centrum vilket gjorde att man utvecklade sin fysik enormt mycket. Sen ställdes givetvis samtidigt högre krav också.. men för mig var det bara positivt.

Jag har tillbringat hela min grundskoletid i franska o amerikanska skolor "utomlands" o känner absolut inte igen mig i din beskrivning.

 

[anonymApril]

Jag har tillbringat hela min grundskoletid i franska o amerikanska skolor "utomlands" o känner absolut inte igen mig i din beskrivning.

Okej, ja bara för att det var så där så behöver det ju inte vara så generellt utomlands. Ville mest dra en parallell till hur undervisning kan skilja sig. Det hänger nog mycket på skolans resurser samt lärarens intresse och kompetens.

 

[Linn-Nora]

Jag ogillar sport i stort, framförallt bollsport. Har aldrig förstått grejen. Friidrott tyckte jag var hyfsat okej.
Men, det var bollsport 90% av tiden i både grundskola och gymnasie. Killarna sparkade ashårda passningar och tilläts kalla de som var mindre erfarna för sopor.
Fördelen i gymnasiet var att då fick vi lov att gå till gymmet, vi som inte ville hålla på med bollsport.
En teorilektion i gymnasiet och en danslektion. I övrigt fri bollsport....
Gillade inte idrott!

 

[anonymApril]

Jag ogillar sport i stort, framförallt bollsport. Har aldrig förstått grejen. Friidrott tyckte jag var hyfsat okej.
Men, det var bollsport 90% av tiden i både grundskola och gymnasie. Killarna sparkade ashårda passningar och tilläts kalla de som var mindre erfarna för sopor.
Fördelen i gymnasiet var att då fick vi lov att gå till gymmet, vi som inte ville hålla på med bollsport.
En teorilektion i gymnasiet och en danslektion. I övrigt fri bollsport....
Gillade inte idrott!

Katastrof

 

[godisklubba]

När jag gick ur 9an, för ett år sedan, ifrågasatte jag mitt betyg då jag tyckte att jag förtjänade högre än D och skrev A på all teori (samt hade enligt lärarens ord "förbättrat det hen sa till mig i början av terminen").
Jag kommer aldrig glömma svaret jag fick, det lät exakt så här: "godisklubba, din personlighet är för inåtriktad. Du är för blyg. Hade du bara skrikit mer, varit mer utåtriktad och hoppat och synts till mer på lektionerna så hade du kunnat få ett högre betyg". Till saken hör att exakt det svaret fick min mamma också när hon slutade 9an, för 35 år sedan.

Till saken hör även att jag avskyr höga ljud och folk som skriker. Jag avskyr även uppmärksamhet och detta är en del av min personlighet. Mitt idrottsbetyg är något jag verkligen försökt förtränga, då jag tog det som ett kvitto på att det är fel på mig som person. Jag har bokstavligen hatat skolidrotten ända sedan första klass och att sen få höra att jag fick ett lägre betyg pga min personlighet gjorde inte direkt saken bättre. Dessutom kände jag att jag inte fick visa min kunskap pga stora, starka, tuffa killar då jag inte vågade ta för mig på samma sätt inför dem.

 

[Korven]

Jag minns inte sådär jättemycket från skolidrotten så förmodligen var det inte så intressant eller hemskt. Gymnastik var jag dålig i men ville bli bättre men var så stel tyckte jag. Bollsporter utom fotboll (två högerfötter) var ganska kul . Jag var varken bra eller dålig så när jag fick mitt betyg tyckte jag att det var för högt men det sa jag ju inte till läraren. Orientering har jag nån guldplakett i så det var ju OK. Friidrotten sabbade ena knät som fortfarande inte är ok och höger tumme fick sig en smäll i handbollen

 

[Badger]

När jag gick ur 9an, för ett år sedan, ifrågasatte jag mitt betyg då jag tyckte att jag förtjänade högre än D och skrev A på all teori (samt hade enligt lärarens ord "förbättrat det hen sa till mig i början av terminen").
Jag kommer aldrig glömma svaret jag fick, det lät exakt så här: "godisklubba, din personlighet är för inåtriktad. Du är för blyg. Hade du bara skrikit mer, varit mer utåtriktad och hoppat och synts till mer på lektionerna så hade du kunnat få ett högre betyg". Till saken hör att exakt det svaret fick min mamma också när hon slutade 9an, för 35 år sedan.

Till saken hör även att jag avskyr höga ljud och folk som skriker. Jag avskyr även uppmärksamhet och detta är en del av min personlighet. Mitt idrottsbetyg är något jag verkligen försökt förtränga, då jag tog det som ett kvitto på att det är fel på mig som person. Jag har bokstavligen hatat skolidrotten ända sedan första klass och att sen få höra att jag fick ett lägre betyg pga min personlighet gjorde inte direkt saken bättre. Dessutom kände jag att jag inte fick visa min kunskap pga stora, starka, tuffa killar då jag inte vågade ta för mig på samma sätt inför dem.

Det är då man vill ta fram läroplanen och kontrollera att det står -blyga göre sig inget besvär oavsett prestation eller reflektion. För att få A måste du hoppa skrika och synas.

(själv fick jag ett lägre betyg för att jag smällde i hälarna när jag sprang, det bevisade att jag var klumpig. Om hon sagt något innan skulle jag ju slutat med det för tre år sedan, men nu slutade jag direkt istället, inte för att det hjälpte det satta betyget. Alltså vi hade bra jumpalärare jämfört med alla andra i tråden. Men om man tycker springsätt är ett problem så kan man ju kläcka ur sig det direkt.).

Man kan ju trösta sig med att de alltid varit på det viset. Farmor fick kommentaren -med den stora rumpan kommer du aldrig över en bom från sin (på 30-talet).

 

[Jejjessica]

Fram till och med högstadiet avskydde jag skolidrotten (blev tidigt expert på att härma min mammas handstil och skriva lappar om att Jessica tyvääääär inte kunde vara med på idrotten idag ).
Men på gymnasiet var det verkligen något HELT annat, vilket också tydliggör vilken skillnad idrottsläraren och deras filosofi kan göra.
Vi hade en hel del bollsport, men väldigt liten del av detta var traditionell fotboll, innebandy etc, utan det var ofta med "en twist" där de sportiga typerna inte nödvändigtvis hade någon fördel, utan alla startade på mer likartade förutsättningar. Vi spelade t.ex rullstolsbasket, blindfotboll och topsboll (typ innebandy fast med gigantiska tops som klubbor, och sen en mjuk boll till det ). En favorit som jag tror nästan alla älskade var också när vi lekte capture the flag ute i skogen!
Vill minnas att det oftast också fanns möjlighet att gå ner till skolans gym istället om det var något man verkligen inte kunde/ville vara med på.

Sista året var ett krav för högre betyg att man skulle hålla en egen idrottslektion, så där hade vi nästan alltid elevledda lektioner (det var inte obligatoriskt att hålla lektion för att bli godkänd.). Visst blev det en del fotboll etc, men också dans, ridning (jag och en kompis höll ridlektion), capoeira, curling och en hel lektion med lågstadielekar a'la "Under hökens vingar kom" m.m.
På gymnasiet gillade jag idrotten så mycket att jag till och med hade extra idrott som frivilligt tillval under en termin!

 

[Snurrfian]

Läser man tillräckligt långt i träning-som-religion-tråden så börjar den handla om skolidrotten/gympan, och hur den är/varit/borde vara. Jag sällar mig till skaran som inte har särskilt glada skolgympaminnen, även om det inte var en katastrof på något sätt, men när jag får höra om gympan från mina barn idag så låter det som att mycket förändrats (även om det säkert gör skillnad att jag var en hästtokig tjej och den främsta av mina rapportörer är en bollspelstokig kille). Jag upplever att skolgympan idag verkar ha mer teori (redan på lågstadiet), ett bredare anslag (pratar om saker som allemansrätten och isvett) och större variation (framför allt dans verkar finnas med på ett helt annat sätt). Hur upplever ni det?

Jag läser ihop med en del som även läser till idrottslärare och ja det är väldigt annorlunda idag! En bra idrottslärare ska lära ut hur man gör olika moment, låta eleverna får träna och få stöttning och sen efter det göra en bedömning om de har lärt sig. Det är mycket teori även för yngre och mycket att planera sin egen träning, förklara varför man tränar på det sättet och vad man vill uppnå.
Min egna barn som går på friskola, både högstadiet och nu dottern i gymnasiet har haft stora inslag av friluftsliv i idrotten. Åk 7 sover de på lägergård, paddlar, tränar på att laga mat på stormkök, och får lära sig skogsvett, åk 8 paddlar de kanot och sover i tält, lagar mat över öppen eld. Tält och packning fraktas separat till övernattningen och i åk 9 vandrar de med packning och tält och får själva planera vilken mat de ska ha med i sin "grupp". I gymnasiet så sov de i militärtält, vandrade en dagstur och paddlade. De fick planera och laga all mat själva med stöd av läraren.
Skolan tillhanda håller tält, sovsäck och ryggsäck för de som behöver, på gymnasiet fick de även en summa pengar för att handla maten själva.
De får även möjlighet att prova på att bada isvak, inget krav utan ett erbjudande, däremot är det krav på att vara närvarande och lära sig isvett.
Min egna barn klagar ibland på idrotten, men å andra sidan så är alla ämnen någon gång tråkigt, det går inte att komma ifrån. Det är väldigt mycket olika saker de får möjlighet att prova på och de får många möjligheter att lära sig nya saker.

Angående sidodiskussionen om att dela upp tjejer och killar så tror jag inte på det. Dels blir det konstiga gränsdragningar och dels tillför det mer i en blandad grupp. Men så spelar de sällan match när det är exempelvis fotboll, utan det tränas på att få med sig bollen genom en hinderbana, att passa varandra och placera bollen i mål. Sen kan det vara 10 min spel på slutet för de som vill och de som inte vill spela match fortsätter med övningar.

 

[godisklubba]

Det är då man vill ta fram läroplanen och kontrollera att det står -blyga göre sig inget besvär oavsett prestation eller reflektion. För att få A måste du hoppa skrika och synas.
[...]

Ja men typ... och jag har ändå haft sju olika idrottslärare i grundskolan, så jag har testat på olika lärare också. Men alla har varit precis likadana i beteende. De har även varit i blandade åldrar, allt ifrån ny-exade till snart-pensionär. Lustigt nog var den bästa faktiskt hen som var ca 63, när jag hade hen för 6 år sedan - hen jobbar fortfarande btw . Så det finns verkligen stolpskott i alla åldrar.

Men den jag har nu tar nog fasen priset... hen har sagt att psykisk ohälsa inte är en del av hälsa, att depression är påhittat och ingen riktig sjukdom samt att "kan man gå till skolan kan man även vara med på idrotten, kan man inte vara med på idrotten kan man inte vara på resterande lektioner heller". Sedan att det är en rätt stor skillnad på att sitta stilla i ett klassrum och skriva en historia på datorn och springa runt halva stan - det förstår hen inte. Hen hotar också med "utskällning från helvetet" vid minsta lilla fråga som är "emot" det han nyss sagt (tex: frågar man "måste man kramas för att räddas eller kan vi inte ta i hand i stället?" kan han hota med en 'utskällning från helvetet'). I princip hela skolan är LIVRÄDD för hen och knappt någon vågar prata med hen öht

 

[Vira]

Åh, även för mig var skolidrotten en stark bidragande orsak till att jag trodde att jag inte gillade idrott. Det var alltid bollsporter, förutom när man skulle springa på tid, och jag var alltid sämst.

I gymnasiet fick jag dock min revansch. Det här börjar närma sig 10 år sedan, så det kanske inte är aktuellt för dagens kids, men då hade det precis börjat dyka upp rimliga och vettiga läroplaner om att man skulle utvecklas, förstå teorin bakom idrott och ämnet hade ju också bytt namn till "Idrott och hälsa". Det efterlevdes absolut inte på min skola utan de lokala betygskriterierna var typ:
MVG
*Du ska ha mycket god närvaro
*Du ska kunna springa 3 km under x minuter
*Du ska vara duktig på minst tre av fotboll, innebandy, badminton, xx, xx, xx
*Du ska kunna simma 200 m på x minuter.

Så i trean skrev jag ut de nationella betygskriterierna och skollagen, och därefter fixade jag möte med rektorn och idrottsläraren, vilket slutade med att läraren fick skriva om alla sina betygskriterier Därefter gick det lätt att få högsta betyg med mitt visade engagemang, min långa uppsats och trots min pga sjukdom dåliga närvaro (som det i skollagen explicit stod inte fick vara ett betygskriterium).

Idag har jag upptäckt att jag ju älskar att röra på mig, och jag blir fortfarande förvånad över att jag faktiskt inte är sämst i de sporter jag ger mig på. Det låter som att ämnet har kommit en bit på väg idag, men jag antar att mina gamla lärare måste gå i pension innan vi får se en verklig förändring. Fram till dess är jag väldigt skeptisk mot alla röster som ropar på mer idrott i skolorna. Jag tycker inte att det blir riktigt rättvist att dela upp i killar och tjejer, men däremot tänker jag att man kan lösa det genom ett par alternativa aktiviteter på idrottslektionerna där högst en är en bollsport. Eller ännu hellre att man faktiskt satsar på att lära barnen något och inte bara låter dem springa runt efter en boll eller stå stilla i ett hörn medan andra springer efter bollen.