Det är bara jag som känner igen det där som ett typiskt fjordingfenomen?
Jag har stött på 2 fjordingar som har varit precis såhär. Den första häst jag red på var såhär i perioder, särskillt vid pälsfällning och pälssättning, och man kunde absolut inte ge henne havre, en näve havre och du hade en rodeotur dagen efter. Morsan sa att hon fick sätta henne på plats kraftigt några gånger innan hon blev snällare (a'la "hästen får kämpa mot sig själv"; vill den backa, backa den tills den är urled på det! Vill den gå hemåt, ta i samma tygel men säg "visst kan du få vända åt *vänster*, men då vänder vi så många varv som JAG säger" o.s.v.).
Jag tror att fjordingar kan vara av lite speciell natur
Vet inte varför, men har hört om flera som kräver en otroligt fast och bestämd hand, något som de flesta hästmänniskor inte riktigt har. Vi brukar se hästarna som våra kompisar och vara lite snälla och "menlösa" när hästarna sköter sig - något som vissa hästar tolkar som underlägset.
Vår fjording skötte sig finfint när morsan hade satt henne på plats, men efter att ha stått ett tag hos en liten hästtjej som vi sålde henne till så vill jag minnas att hon gick från avslappnad skritt till att under ett ljudligt tjut komma med ett bocksprång på en hundradel av en sekund. Hörde om en annan fjording som la sig ner helt sonika under ridturer, för då slapp man ju gå
(de kunde göra vad som helst, de hade prövat piska upp hästen, tagit av sadel och allting, men de hade ingen som helst makt över honom när han låg ner; han reste sig när det passade honom).
Och själv red jag en gång en fjording som också hon kunde gå jättefint, men såg spöken överallt i saker hon egentligen inte var rädd för - och framskrittning på långa tyglar var bara att glömma (gjorde det misstaget att tro att jag hade visat henne vart skåpet skulle stå, när hon gick från avslappnad skritt till en serie krumsprång snabbare än jag hann ens uppfatta vad som hände
). Denna häst hade varit en otroligt lugn vagnshäst som lätt gick igenom tungt trafikerade vägar, småbarnen kunde rida henne - och numera skyggar hon för små, vanliga personbilar! (den senare hästen hade kanske däremot LITE anledning att vara såhär - från att ha stått i en flock med fjordingar till att stå ensam med sin avkomma, som hon fick lämna under ridturerna; hon var nog inte helt nöjd med sina levnadssituationer (fast hon kunde gå ensam på tur INNAN hon bytte stall och ägare)).
Fjordingar brukar vara underbart trygga hästar, men nog kräver de sin man tror jag. Visst finns det mildare exemplar inom rasen, och det känns elakt att generalisera. Men efter att ha varit med om 2 fjordingar som din, och hört talas om 1 (3, med de 2 i denna tråd), så drar man lätt en paralell att det har med rasens psyke att göra snarare än ett typiskt, vanligt hästproblem. Om ni inte har träffat fjordingar som dessa, så tror jag ni är lite ute och cyklar när ni dömer trådskaparen. Man kan vara duktig med vanliga hästar och ändå gå bet på en fjording, den här typen av häst har en väldigt speciell mentalitet.
Själv skulle jag nog som andra här, råda dig om att börja från marken, bygga upp relationen med ledarskapsövningar. För det handlar inte bara om tillit - vilket du säger att din häst verkar ha för dig, utan du behöver även ha respekt från henne för att förhindra att sådant här händer när du sitter upp. Tillit och respekt är inte samma sak - jag vet många hästar som litar på och älskar sina ägare för att de kan kliva rätt över dem, leda dem dit de vill och almännt tänja på gränserna. "Matte kan ju inte göra en fluga förnär (än mindre mig
), klart jag litar på henne". Och att din häst inte skyggar eller liknande från marken beror nog helt enkelt på att hon inte är rädd egentligen. Som sagt var så har de fjordingar jag stött på EGENTLIGEN varit bombsäkra hästar, de bara överrreagerar när det passar dem.
